Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hayashi, Tadasu - Hayden, Ferdinand Vandeveer - Haydn, Franz Joseph - Haye, La - Hayes, Isaac Israel - Hayes, Rutherford Birchard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675
Hayden—Hayes
676
var 1891—95 biträdande utrikesminister,
sedan sändebud i Peking, Petersburg och
London (från 1900), där H. med lord Lansdowne
avslöt de brittisk-japanska alliansfördragen
1902 och 1905. H. blev 1902 vicomte och 1906
greve. Han var maj 1906—juli 1908
utrikesminister, 1911—12 kommunikationsminister
och t. f. utrikesminister. 1915 utgav A. M.
Pooley »The secret memoirs of count T. H.»
Hayden [héidn], Ferdinand
Vande-v e e r, nordamerikansk geolog (1829—87). Var
1865—72 prof. i. Filadelfia och ledde från 1867
de geologiska undersökningarna i Colorado,
Nebraska, Montana, Wyoming och Idaho.
Därunder upptäckte han bl. a. gejsrarna i
Yellow-stoneområdet och bidrog till att detta redan
1872 avskildes som naturpark. K. A. G.
Haydn [häidn], Franz Joseph,
österrikisk tonsättare (1732 x/4—1809 31/5).
Anställdes som korgosse vid Stefansdomen i Wien
1740 och sjöng där till 1749; uppehöll sig
sedan som musiklärare, tills han 1759 blev
dirigent för greve Morzins kapell och 1761
för furstliga Esterhäzykapellet i Eisenstadt.
Där kvarstod han som ledare till 1790, då
kapellet upplöstes. Redan på 1760-talet hade
H. blivit vida känd som kompositör av
symfonier och stråkkvartetter. På 1770-talet
spelades hans kammarmusik täml. allmänt
överallt i Europa. Efter 1782 blev H. alltmera
förtrogen med Mozarts uttryckssätt och
tillägnade sig en bredare stil med större
aktgi-vande på temabearbetningen. De första
symfonierna från 1760-talet voro täml. korta med
liten orkester, men allteftersom hans kapel)
blev större och skickligare musiker inträdde,
skrev H. större verk för stor orkester. Även
hade H. vid flera tillfällen framträtt med
kyrkliga körverk (mässor, oratorier) och även
för furstens teater skrivit operor. Sedan H.
1799 blivit ledig från sin tjänst hos furst
Esterhäzy, vistades han två år i London och
skrev flera symfonier, vilka voro bredare
anlagda än de föregående med större orkester.
Efter några år i ro i Wien vistades han ånyo
j England, 1794—95, och komponerade där
12 symfonier. Han hade i London även blivit
förtrogen med Händeis oratoriestil och
började kort efter sin återkomst till Wien skriva
egna större oratorier. I baron van Swieten
fick han en god textförfattare, som efter
engelska förebilder skrev de båda oratorierna
»Skapelsen» och »Årstiderna», som H. genast
tonsatte. 1799 uppfördes det förra f. ggn och
1801 det andra. 1790—1802 skrev H. även
flera stora mässor (»Nelsonmässan») och en
del stråkkvartetter, varefter hans
alstringskraft mattades. I allt skrev H. ej mindre än
118 symfonier, 83 kvartetter, 30 stråktrior, 20
klavertrior, 31 konserter för olika
instrument; därjämte en del pianosonater och
solosånger. Av H:s äldre verk (före 1790)
bibe-höllo sig i publikens gunst knappast mera
än kvartetterna samt en och annan av
symfonierna (»Oxfordsymfonien»,
»Avskedsymfo
nien»). Londonsymfonierna och de båda sista
oratorierna blevo emellertid så mycket mera
berömda. H. kan anses som skapare av den
klassiska stilen, särskilt den s. k.
Wienklassi-cismen. Närmast fullföljde han
Mannheim-skolans homofona stil, baserad på
temabearbetning efter bestämda lagar (»sonatform»,
»liedform», »rondoform» m. m.). Själv hade
han dock kännedom endast i andra hand
(genom Berlinskolan) om den nya stilen.
Egentligen hade H. ej fått någon ordentlig
undervisning i komposition utan lärde sig själv
genom studiet av andras verk, fr. o. m.
1780-talet mest Mozarts. Själva melodiken blev
den österrikiska folkvisans med inslag av
sydslavisk folkdans. I tematiken är H. en
av de allra främsta och står i detta hänseende
i jämbredd med Mozart, Beethoven och
Schu-bert. Genom klarheten i gruppering och
gedigen, ofta polyfon genomföring av tema har
H. med rätta blivit skattad ej blott som
Wien-klassicismens förste utan även som en av dess
största. I Sverige fick H. redan tidigt många
vänner. 1801 uppfördes »Skapelsen» f. ggn i
Sverige, och en lång följd av år har verket
sedan givits på långfredagen till förmån för
Frimurarbarnhuset. — Biogr. bl. a. av C. F.
Pohl (2 bd, 1875—82; bd 3 1927), L. Schmidt
(1898), M. Brenet (1909) och A. Schnerich
(1923); sv. biogr. av G. Norlén (1926). En
samlad uppl. av hans verk utger sedan 1907
Breitkopf und Härtel. — H:s porträtt återges
på vidstående plansch. T. N.
Haye, La [la a’], franskt namn på Haag.
Hayes [heiz], Isaac Israel, amerikansk
polarforskare (1832—81). Ledde 1860—61 en
expedition n. om Smith sound till 81° 35’ n. br.
samt utgav flera berättelser om sina färder,
ss. »An arctic boath-journey» (1860; 4:e uppl.
1896) och »The open polar sea» (1867).
Hayes [héiz], Rutherford Birchard,
president i Förenta staterna (1822—93). H.
verkade från 1849 som advokat i Cincinnati,
deltog i inbördeskriget på nordstatssidan,
blev 1862 överste och
1865 generalmajor.
Han blev 1865 led. av
kongressens
representanthus, valdes 1867,
1869 och 1875 till
guvernör i Ohio och blev
1876 republikansk
presidentkandidat. Valets
utgång blev omstridd,
i det att båda
partierna i tre stater gjorde
anspråk på att ha fått
sina kandidater valda
och beskyllde motparten för valsvek. En av
kongressen tillsatt skiljedomstol tillräknade
med 8 röster mot 7 H. de tre staternas
omstridda röster, varigenom han förklarades vald
(2 mars 1877) med 185 elektorsröster mot
184 för demokraten Tilden. Rättmätigheten
av detta avgörande erkännes numera ha varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
