Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Henrik II (fransk konung) - 3. Henrik III (fransk konung) - 4. Henrik IV (fransk konung) - 1—2. Henrik (franska prinsar) - 3. Henrik (fransk prins) - Henrik (greve av Holstein)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
863
Henrik
864
besittning i Frankrike. I inrikespolitiken
uppträdde H. avgjort mot protestanterna genom
stränga edikt 1551 (i Chäteaubriant) och
1559. Under en tornering blev han svårt
sårad och avled därav. Litt.: L. Batiffol, »Le
siècle de la renaissance» (6:e uppl. 1924). Jfr
bild 48 vid Franskkonst. B. H-d.
3. H. III (1551—89), son till H. II och
Katarina av Medici; hade först titeln hertig av
Anjou. H. var begåvad och spirituell men en
degenererad typ, kvinnlig, fåfäng, viljelös
samt utsvävande med
yngre vänner (les
mig-nons; se Mignon).
Ch. Danzay
underhandlade 1572 med
missnöjda svenskar om
att sätta H. på
Sveriges tron. I stället
blev han 1573 konung
av Polen men flydde
efter sin bror Karl
IX:s död (1574) och tog
Frankrikes tron i
besittning. Hans bror
Frans (se d. o., sp. 1013) ställde sig först
på hugenotternas sida mot H., men fred
slöts 1576. Katolikerna, ledda av hertigen
av Guise (se G u i s e, Henri I) och hans
bror (se M a y e n n e, C h.), bildade s. å.
»ligan», som opponerade ej blott mot
protestanterna utan även mot H. En
religions-fred slöts dock 1580. Då H:s bror Frans
avlidit 1584 och hugenotten Henrik av
Na-varra blev närmaste tronarvinge, slöt ligan
förbund med Filip II av Spanien och tvang
H. till fördraget i Nemours 1585 och ett
strängt edikt, som upphävde hugenotternas
rättigheter. Då H. vägrade att helt följa
ligan, utbröt strid (»de tre Henrikarnas krig»).
Efter uppror i Paris måste H. helt
underkasta sig Guise, som blev »lieutenant du roi».
Då lät H. i Blois dec. s. å. mörda denne och
hans bror kardinal Louis de Lorraine. Under
det uppror, som utbröt, måste H. söka hjälp
hos Henrik av Navarra och hugenotterna; han
ryckte med en här mot Paris men mördades
1 aug. 1589 av munken J. Clément. Se litt.
till H. II och Guise, Henri I. B. H-d.
4. H. IV (1553—1610), son till Anton av
Bourbon (se Bourbon, sp. 1009). H.
uppfostrades av sin mor, Jeanne d’Albret, i
protestantiska läran och lärde sig krigskonst
under sin farbror prinsen avCondé(se Condé,
Louis I). Vid dennes död 1569 blev han
hugenotternas överhuvud. Efter sin mor
ärvde han 1572 konungariket Navarra. För att
befästa den religionsfred, som slutits i
S:t-Germain-en-Laye 1570 mellan katoliker och
protestanter, äktade H. Karl IX:s av
Frankrike syster Margareta av Valois 18 aug. 1572;
bröllopet fick en fasansfull avslutning i
Bar-tolomeinatten (se d. o.). Blott genom att
avsvärja protestantismen kunde H. rädda
livet. Tvungen att stanna vid hovet i Paris,
levde han ett ystert nöjesliv men flydde 1576,
återgick till protestantismen och blev
hugenotternas chef. Han segrade 1587 vid Coutras
över den katolska ligan. Vid hertig Frans’
(se d. o., sp. 1013—14) död blev H. närmaste
tronarvinge i Frankrike och utropades vid
Henrik III:s död 1589 till konung men
mötte starkt katolskt motstånd och fick strida
för sin tron i fem år. Han vann lysande
segrar vid Arques 1589 och Ivry 1590. Först
H:s övergång till katolicismen 1593
förmådde de rojalistiska katolikerna till
underkastelse. H. kröntes i Chartres 1594, Paris
öppnade s. å. sina portar, och påven erkände
honom. H. försonades med ligans ledare,
likaså med Spanien genom freden i Vervins
1598. Han visade stor mildhet mot sina
motståndare och gav genom Nantesiska ediktet
1598 full religionsfrihet och medborgarrätt
åt hugenotterna, som även fingo politiska
och rättsliga garantier. Han skilde sig från
sin första gemål och äktade 1600 Maria av
Medici. Med stark hand återställde H. fred
och ordning i landet. Han lyckades även
bringa reda i finanserna med tillhjälp av
sin statskloke rådgivare hertigen av Sully,
verkade för höjande av jordbruk, handel och
industri samt anlade vägar och kanaler.
Armén utvecklades, och H. understödde livligt
franska kolonisationsföretag i Nordamerika.
Hans utrikespolitik var konsekvent riktad
mot habsburgarnas hotande övermakt. H.
slöt förbund med Holland, England,
Tysklands protestantiska furstar och Sverige. Han
stod just i begrepp att inrycka i Tyskland
mot kejsaren, då han mördades 14 maj 1610
i Paris av en fanatiker, Ravaillac. — H. var
en av Frankrikes bästa regenter.
Personligen var han älskvärd, livlig och gladlynt,
samtidigt human och fördragsam. Hans
största fel var hans lättsinne; bland hans många
älskarinnor märkes Gabrielle d’Estrées (se
d. o. och V e n d Ö m e). Med Maria av Medici
hade H. sönerna Ludvig XIII och Gaston av
Orléans samt tre döttrar, av vilka två blevo
gifta med resp. Filip IV av Spanien och
Karl I av England. Litt.: M. Philippson,
»Heinrich IV. und Philipp III.» (3 bd, 1870
—76); P. de Lanux, »La vie de Henri IV»
(1927). — H:s porträtt återges på vidstående
plansch. (B. H-d.)
Henrik (fr. Henri), franska prinsar.
1—2. Se A u m a 1 e och Chambord.
3. H., prins av Orléans, upptäcktsresande
(1867—1901), äldste son till Robert, hertig av
Chartres (se Orléans), och sonsons son till
konung Ludvig Filip. Var en tid elev vid
krigsskolan i Saint-Cyr men blev efter 1883
års dekret om prinsarnas uteslutning ur
armén forskningsresande. H. deltog 1889—91 i
Bonvalots (se d. o.) expedition, ledde 1894—96
forskningar på Madagaskar och i Bortre
Indien, upptäckte då Iravadis källor, reste senare
i Abessinien och s. ö. Asien och dog i Saigon.
Henrik, greve av Holstein (omkr. 1320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
