Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hillebard - Hillebrand, Karl - Hillebrandt, Alfred - Hillel - Hiller, Ferdinand von - Hiller, Johann Adam - Hiller, Philipp Friedrich - Hillersjö - Hiller von Gaertringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1017
Hillebard—Hiller von Gaertringen
1018
[-Schweizisk hillebard-]
{+Schwei-
zisk hille-
bard+} från
[-1300-talet.-]
{+1300-
talet.+}
Hillebard (ty. Belmbarte, äldre Halbarte,
av Halm, stång, samt Barte, bila, yxa), ett
medeltida hugg- och stötvapen,
bestående av en yxa, fäst på ett 1,5—
2,5 m långt skaft, upptill försedd
med en lansliknande spets och på
baksidan med en hake. Urspr.
ett schweiziskt infanterivapen från
1200-talets slut, framför allt
använt som försvarsvapen mot
rytterianfall. Under 1600-talet förlorar
vapnet i oeh med skjutvapnens
snabba utveckling sitt berättigande
och blir i stället mer
dekorations-vapen. Yxan blir genombruten och
utsiras med etsningar och
grave-ringar, spetsen förlänges. Under
1700-talet begagnas h. i flera länder
som gradbeteckning för
underofficerare. Mbg.
Svenska hillebarder (tillverkade i Arboga) från
1500-talet.
HiTlebrand [-brant], Karl, tysk
författare (1829—84), son till litteraturhistorikern
Joseph H. (1788—1871). Flydde 1849 till
Frankrike efter att ha deltagit i upproret i
Baden, var lärare i Douai 1863—70 och bodde
sedan i Florens. H:s uppsatser »Zeiten, Völker
und Menschen» (7 bd, 1874—85) äro mästerliga
i stilen och djupa i uppfattningen. Han skrev
även Frankrikes historia från Ludvig Filips
tronbestigning (2 bd; 2:a uppl. 1881—82) m. m.
HPllebrandt, Alfred, tysk indolog (1853
—1927). Blev 1883 e. o. och var 1888—1921
ord. prof, i sanskrit och jämförande
språkforskning vid univ. i Breslau. H. var en av
de förnämsta kännarna av den vediska
mytologien och ritualen; hans åsikter rörande den
vediska mytologien utmärka sig för det
betydande rum han där ville inrymma åt
måndyrkan. H. skrev bl. a. »Das altindische
Neu-und Vollmondsopfer» (1880), »Vedische
My-thologie» (3 bd, 1891—1902; ny uppl. 1927 ff.),
»Rituallitteratur. Vedische Opfer und
Zau-ber» (1897) och »Kälidäsa» (1921). J. Ch-r.
HiTlel, judisk rabbin (omkr. 75 f. Kr.—
omkr. 5 e. Kr.). Var sin tids störste lärare
i lagen, fariseismens ädlaste representant och
har utövat ett stort och välgörande inflytande
på judendomens utveckling. H. upptogs som
medlem i stora rådet (sanhedrin) och blev
snart dess ordf. I motsats till
bokstavsträldo-men hos många samtida skriftlärde sökte H.
anpassa lagen till livets fordringar och tillät
därför en stor frihet vid dess utläggning. Att
älska sin nästa såsom sig själv (eller, som han
psykologiskt riktigare uttryckte det, gör inte
din nästa det du inte vill, att hon skall göra
dig) var för H. huvudsumman av lagen, allt
det övriga blott förklaring och tillämpning.
Gud, lagens givare, var framför allt god och
barmhärtig. I sina meningsstrider med den
stränge Schammaj ådagalade han städse det
största saktmod. H. liksom Schammaj
bildade skola. D. B-ck.
Hiller, Ferdinand von, tysk musiker
(1811—85), elev av Hummel. H. bodde 1828
—35 i Paris, vistades sedan mest i Tyskland,
där han 1843—44 var ledare av
Gewandhaus-konserterna, efter 1850 i Köln, där han var
dirigent och konservatoriedir. Som
kompositör var han eg. eklektiker, närmast dock
romantiker i Mendelssohns anda. Av H:s verk
blevo särskilt de för solo, kör och orkester
berömda: »Loreley», »Gesang der Geister über
den Wassern», »Richard Löwenherz» m. fl.;
även orkesterverk, kammarmusik, solosånger,
pianostycken m. m. H. utgav bl. a. »Aus dem
Tonleben unserer Zeit» (1868—71),
»Musika-lisches und Persönliches» (1876) och
»Erin-nerungsblätter» (1884). T. N.
Hiller, J o h a n n Adam, tysk tonsättare
(1728—1804). Stiftade i Leipzig 1763
Gewand-hauskonserterna (se d. o.), var Thomaskantor
1789—1801 Som kompositör framträdde H.
med enkla »Lieder» i Berlinskolans stil och
skapade det tyska sångspelet genom att i
teaterstyckena inlägga tyska »Lieder» i st. f. arior;
mest berömda blevo »Lottchen am Hofe»
(1767) och »Der Dorfbarbier» (1770). H. utgav
även en mycket anlitad koralbok. T. N.
Hiller, Philipp Friedrich, tysk
psalmdiktare (1699—1769), kyrkoherde i Steinheim.
Hans diktning utmärkes av biblisk
kärnfullhet, osökt folkligt tonfall och frihet från
pjun-kig känslosamhet. H:s huvudverk, »Geistliches
Liederkästlein» (1762—67), har formen av en
två år omfattande dagbok för kristlig andakt.
På sv. ha hans sånger tolkats bl. a. av S.
Ca-vallin (1874; tills, m. M. F. Roos’ andaktsbok;
3:e uppl. 1896). H:s dikter utgåvos samlade
1844 av C. Ehmann (med biogr.). E. N. S-g.*
Hillersjö, se Hilleshög.
Hi’ller von Gaertringen [-lar fån gä’rt-],
Friedrich, frih., tysk arkeolog (f. 1864),
föreståndare för preuss. vet.-akad:s
inskriftsar-kiv sedan 1904 och prof, i Berlin sedan 1918. H.
har sedan 1890 företagit flera forskningsresor
och utgrävningar i Grekland och Mindre Asien,
särskilt på Thera (»Thera. Untersuchungen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
