Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hilus - Hilversum - Himalaja, Himalaya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1023
Hilus—Himalaja
1024
Hilus, anat., det insänkta parti på ett
kör-telartat organs yta, där utförsgången, då
sådan finnes, avgår och den större mängden
nerver, blod- och lymfkärl intränger. E. Hgn.*
Hilversum, stad i nederl. prov.
Noord-Hol-land, villaförstad till Amsterdam (25 km n. v.
om H.); 49,261 inv. (1928). Tillverkning av
ylle- och bomullsvaror samt tapeter. I H.
rikets största rundradiostation (20 kw).
Hima’laja, H i m aT a y a, skt, »snöns
boning», bergskedja i Asien, jordens högsta
bergssystem. Utgör tibetanska höglandets s.
bergrand mot indiska lågslätten och består
av flera parallella kedjor, bildande mot s.
buktande bågar, sinsemellan förenade genom
sidokammar. Inre gränsen mot Transhimalaja
i n. utgöres av Indus’ och Tsang-pos
(Brahma-putras) längddalar (3,000—4,600 m ö. h.);
längst i n. v., på andra sidan Indus’
genom-brottsdal, övergår H. i Hindukuschs och
Kara-korums utgreningar; i ö. omflytes H. av
Brah-maputra. Längden är omkr. 2,550 km. H.
uppstod under den stora
bergveckningsproces-sen under senare delen av tertiärtiden, och
man urskiljer geologiskt tre zoner, näml,
närmast slätten förkedjor om 1,000—1,500 m,
uppbyggda av fossilförande tertiära
flodsediment (Siwalikbergen), därinnanför
centralkedjan, uppbyggd av graniter, gnejser och
metamorfoserade paleozoiska och mesozoiska
sediment, som stiga i höjd inåt (The great
Himalayan range); slutligen en serie lägre
kammar, den tibetanska zonen, som
karakteriseras av kontinuerliga serier fossilförande
marina sediment från paleozoiska tiden upp
till tertiär. Berget har sin största bredd inom
v. hälften; de högsta topparna äro till största
delen samlade österut i Nepal. Högst når
Mount Everest (tibet. Chomo-lungma; 8,884
m), och ej långt från denna stiger
Kanchan-janga (8,580 m) i ö., Gaurisankar (7,044 m),
Gosainthan (8,014 m), Dhaulagiri (8,180 m) i
v. Ovan Indus’ genombrottsdal höjer sig
Nanga Parbat (8,114 m). H. avvattnas genom
Indus, Ganges och Brahmaputra; bifloderna
till Indus och Ganges löpa i översta loppet
i längddalar och genombryta därefter
kedjan för de högsta topparna. Glaciärer
förekomma i alla delar av H. och kunna nå ned
till ung. 3,000 m ö. h. och gå längst ned på
bergens sydsidor, där nederbörden är störst.
Stora moränanhopningar långt nedom den
nuv. glaciationsgränsen visa, att även H. haft
en istid, vilken parallelliseras med den
nordeuropeiska. Vulkaner saknas i H., men
jordbävningar förekomma ganska ofta.
Malmtillgångarna äro ännu mycket ofullständigt
kända. Guld, koppar och järn ha dock
anträffats i Kashmir. Sjöarna äro fåtaliga;
några sakna avlopp och ha salt vatten. H.
är en av jordens mest markanta
klimatgränser; på sydsidan, som bevattnas av monsunen,
stiger nederbörden till över 2,000 mm, på
nordsidan sjunker den ned under 100 mm per
år. Vid foten av sydsluttningen är årsmedel-
temp. ung. 25° C, i de inre, högre delarna
10—12°.
Verkliga tropiska regnskogar förekomma
endast på sydsluttningarna i ö. Längre
västerut ha skogarna en mera subtropisk
karaktär med magnolior, plataner, ekarter och
barrträd, bl. a. den för H. karakteristiska
deodara-cedern (Cedrus deodara). En för
bäckstränderna typisk växt är Nerium oleander. I de
torrare inre delarna är vegetationen stäpp- el.
ökenartad, med fläckar av torrt, segt gräs eller
låga, polsterbildande växter. Bland buskar
märkas särskilt tamarisk och Rosa-arter. Vid
byarna förekomma alltid planterade dungar
av pil, poppel och aprikos.
I den tropiska zonen lever en rik djurvärld,
bl. a. elefant, noshörning, tiger och leopard,
vildsvin, hjortar och antiloper. För bergen
äro de väldiga vildfåren (Ouis-arter), jaken
och snöleoparden utmärkande.
Typiska för de större floddalarna äro de
mer eller mindre breda grusplatåer, som
trappstegsformigt höja sig på dalsidorna. På
dessa ligga de små byarna, omgivna av sina
konstbevattnade tegar. över H:s pass gå flera
viktiga karavanvägar. Mest trafikerad är
den, som från Srinagar över Leh leder tvärs
igenom hela inre Asien till Kina. Bland
sund-hetsstationer, dit européerna ta sin tillflykt
under den osunda regntiden, märkas
Darjee-ling, Simla, Murree och Srinagar.
För Indiens folk stå än i dag H:s
snö-krönta fjälldomer som ett gudarnas hemvist.
I politiskt avseende ha de haft sin betydelse
såsom ett värn mot expansiva mongolfolk,
som sökt tränga ned till de rika slätterna
kring Ganges. A. S-in.
Den tibetanska sidan av berget återfinnes
delvis f. ggn på den av franska jesuiter
utarbetade kartan över Kinesiska riket 1718;
från indiska sidan har berget blivit känt i
samband med besittningstagandet genom
engelsmännen, och 1808 uppnåddes Ganges’ källor.
Grundläggande vetenskapliga undersökningar
utföras genom Great trigonometrical survey
och Geological survey of India. Bland enskilda
forskare må särskilt nämnas bröderna
Schla-gintweit, Younghusband, Freshfield och Sven
Hedin, den sistnämnde genom sina forskningar
i s. Tibet. En svensk expedition under E.
Norin har verkställt kvartärgeologiska
undersökningar. De svårtillgängligaste högsta
delarna äro ännu endast ofullständigt kända.
Genom engelska expeditioner gjordes försök
att bestiga Mount Everest, 1921 under överste
Howard-Bury, 1922 under brigadier-general
C. G. Bruce (man nådde 8,323 m ö. h.).
Litt.: F. Drew, »The Jammoo and Kashmir
territories» (1875); C. Diener, »Ergebnisse
einer geologischen Expedition in den
Central-himalaya» (1896); Waddell, »Among the
Himalayas» (1900); 0’Connor, »Routes in Sikkim»
(1904); S. Burrard, »A sketch of the geography
and geology of the Himalaya mountains and
Tibet» (1907); C. K. Howard-Bury, »Mount
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
