Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hottentotter - Hottonia - Hottögsfjället - Houben, Heinrich Hubert - Houbraken, Arnold - Houdanrasen - Houdon, Jean Antoine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Hottonla—Houdon
40
nu levande befolkningselement. Gemensamt
för dessa tre grupper är, att de ha ljusare
hudfärg än negrerna. Till sitt yttre äro h.
ofta mycket lika buschmännen (se d. o.).
Gemensamma drag,
förutom den
smutsgula hudfärgen, äro
sålunda
långskal-lighet, hårets
benägenhet att knollra
ihop sig fläckvis,
steatopygi (se d. o.)
och en viss
hyper-trofi (förlängning
av labia minora).
H. äro dock mera
högväxta (160—175
cm) och ha ett mera
kantigt ansikte än
buschmännen. Om
h:s ursprung se
Afrika,
befolkning, sp. 226. Sitt
namn ha h. på
grund av sitt språk
fått av boerna;
själva kalla de sig
koi-koin (»människor»). Urspr. voro de
delade i flera grupper, men den framträngande
europeiska kolonisationen har upplöst de
flesta av dessa, och de äro nu nästan
försvunna som enhetlig stam. S. om
Oranje-floden finnas de eg. endast starkt blandade
med europeiskt (»bastarder») el. bantublod.
Vid de första holländska kolonisternas
ankomst (1652) innehade de landet ned till
Afrikas sydspets men bortträngdes sedan,
liksom buschmännen, undan för undan av
de vita och kafferstammar. Numera finnas
h.-grupper, som förtjäna att kallas stammar,
endast kvar i Sydvästafrika (omkr. 20.000).
De mest kända här äro nama och
kora n n a. Men även dessa ha under europeiskt
inflytande till största delen förlorat sin
inhemska kultur. De bära europeiska kläder,
äro åtm. till namnet kristna och livnära sig
mest på att arbeta åt de vita som herdar.
Urspr. voro h. ett rent herdefolk med stora
hjordar av långhornig boskap samt
fettsvans-får. Den enda viktiga kulturväxten var den
för rökning avsedda hampan (dakkaj. De vid
kusten boende fiskade också. Födan bestod
huvudsaki. av mjölk, dräkten av skinn.
Typisk var för båda könen den stora kappan
(kaross) av hopsydda skinn. Hyddan var
bi-kupsformig, täckt med sävmattor el. skinn.
Byn styrdes av en hövding och männens
rådsförsamling. För större områden funnos
överhövdingar, vilka särskilt voro anförare i krig.
Flera av dessa ha gjort sig ett namn i
Sydafrikas historia, t. ex. Hendrik W i
t-b o o i, den siste store hövdingen, fallen i
strid mot tyskarna 1905. — Föga känd är
h:s ursprungliga religion. De trodde
emellertid på fädernas andar samt på ett högsta
väsen (kanske en stamheros), som förbands
med månen. Typiska voro mimiska danser vid
fullmåne. På sina håll synas sädana ännu leva
kvar. Litt.: A. Sparrman, »Resa till Goda
Hoppsudden» etc. (1783; ett urval 1900); G.
Fritsch, »Die Eingeborenen Südafrikas» (1872);
G. W. Stow, »The native races of South
Af-riea» (1905); L. Schultze, »Aus Namaland und
Kalahari» (1907). — Jfr färgplansch vid art.
Afrikanskafolk. K. G. L.
Hottönia, bot., se Vattenblink.
Hottögsfjället, fjäll i Undersåkers socken,
Jämtland, strax n. om Anarisfjällen; 1,107 m
ö. h. N. om H. sjön Hottön (471 m ö. h.), som
genom Vålån avflyter till Indalsälven.
Houben [hö’-], Heinrich Hubert, tysk
litteraturhistoriker (f. 1875), fil. dr 1899,
titu-lärprof. H. har varit en synnerligen alsterrik
författare. Framför allt har han behandlat
Das junge Deutschland och gjort lyckliga
fynd av nytt material. Bland H:s skrifter
må nämnas arbeten om Gutzkow (1898, 1901,
1908), Emil Devrient (1903), Laube (1906),
»Hier Zensur — wer dort?» (1918),
»Ver-botene Literatur» (2 bd, 1924—29) och »J. P.
Eckermann» (2 bd, 1925—28). H. har
utgivit bl. a. Gutzkow, Laube, Eckermann, Adele
Schopenhauer och »Gespräche mit Heine»
(1925). R-n B.
Houbraken [håu’bräkan], Arnold,
holländsk konstnär (1660—1719). H. var som
målare obetydlig. Hans förnämsta insats är
ett bokverk, »Groote Schouburgh der
neder-landsche konstschilders en schilderessen» (3
bd, 1718, 1719, 1721), en forts, på C. van
Man-ders konsthistoria. E. L-k.
Houdanrasen [odä’-], se Höns.
Houdon [odä’], Jean Antoine, fransk
skulptör (1741—1828). lärjunge till Slodz,
Pigalie och Lemoyne. Blev 1764 pensionär vid
École de France i Rom, tillbragte tio år i
Italien och specialiserade sig efter återkomsten
till Frankrike på porträttskulpturen, inom
vilken han gjorde sin största insats. Till H:s
monumentalverk höra bl. a. statyn »Diana»
(1778. i brons 1790; i Louvre) och den sittande
Voltaire (1781; i foajén i Théåtre frangais).
Bland mängden av hans mera bekanta
porträttskulpturer äro de av furstliga personer
(Gustav III. Napoleon I, kejsarinnan
José-phine), politiker (Mirabeau, Washington),
tänkare. vetenskapsmän och konstnärer (Rousseau,
Diderot, Voltaire, Buffon, Franklin, Gluck,
Vernet). Genom Franklins förmedling fick
H. i uppdrag att utföra statyn över
Washington (nu i Filadelfia). Han fick många
beställningar från hoven i Tyskland och Ryssland.
H:s konst vilar på ett solitt hantverk, och
i sin levnadsskildring framhåller han själv
som sin största förtjänst, att han behärskar
anatomien och gjutningstekniken. Han
utförde ofta repliker av sina arbeten i olika
material (terrakotta, brons och gips), vilka
han själv överarbetade och signerade. H. är
utmärkt företrädd icke blott i de stora fran-
Femtonårig hottentottflicka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
