Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idrott - Idrottsbladet - Idrottsdag - Idrottsförening, Idrottsföreningen Kamraterna - Idrottsmärke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
Idrottsbladet—Idrottsmärke
428
I. har sitt hem i Västerlandet. Dess
klassiska mark är Grekland. Hellenerna sågo i
idrotten en förberedelse till kampen för
fäderneslandets frihet. Med tävlingsspel och
uppvisande av harmoniskt sköna kroppar bragte
de gudarna sin hyllning. — En förutsättning
för i. är ett klimat, som varken förslappar
genom övermått av hetta eller förslöar genom
brist på solsken. Därför har Norden av ålder
varit ett hem för härdande kroppsövningar.
Vid tingsplatser och annorstädes hade man
lekvallar (idrottsplatser), där den manliga
ungdomen samlades till tävlingar. Massor av
åskådare togo plats på höjder omkring
idrotts-fältet och eldade de tävlande med maningsrop
och bifallssorl. Ingen i. omtalas så ofta i
de fornnordiska sagorna som bollspel (se
d. o.). Snabbheten prövades genom löpning,
styrkan genom dragkamp, armkrok
och brottning. Att i forntiden brottning
varit högt utbildad framgår av de många
konsttermer för olika tag och kast, som man
möter i fornsagorna. Hoppning var också
mycket omtyckt i Norden. Längdhopp gjorde
man över gravar och åar, och säkra
höjdhoppare skydde ej levande hinder, såsom
människor och hästar. Man tävlade också i
halsbrytande hopp från klippor och andra höjder.
Simningens hälsobringande egenskaper
och praktiska värde hade nordborna klar blick
för. Olaus Magnus berättar, att »de gamla
nordborna lika ivrigt brukade tillhålla sin
ungdom att dyka ned och upp i brusande
floder och djupa sjöar som att på ystra hästar
jaga backe upp och backe ned samt väja
undan för farliga bråddjup». —
Vinteridrotten har i alla tider intagit ett
framstående rum i nordbons liv. De äldsta
skridskorna, isläggarna, bestodo av glattslipade
benläggar. Skidlöpningen hade sin egen
gud, Ull el. Uller, och sin gudinna, Skade.
Under medeltiden blevo furste- och
riddar-hoven nya idrottscentra vid sidan av de
urgamla lekvallarna. Där omhuldades mest
krigiska idrotter. De kulminerade i t o r n e
r-s p e 1 (se d. o.), som krävde särskilt stor
ryttarskicklighet. Kapplöpning till häst på
isbana och kappkörning voro omtyckta
folknöjen. En ridderlig idrott med djupa
rötter även hos allmogen var bågskjutning
(jfr Båge, sp. 378). C. G-g.
Den moderna i., som härstammar från
England och Skottland, tog fart i slutet av
1800-talet (1896 höllos i Aten de första moderna
olympiska spelen, se vidare d. o.) och
har sedan raskt utvecklats till en folkrörelse
av väldig internationell omfattning. Dess
betydelse för folkhälsan, framför allt i de stora
städerna och industricentra, liksom ock för
utjämnandet av klassmotsättningarna torde
ej kunna överskattas. Kvinnornas deltagande
i idrotten har under de senaste åren alltmer
vidgats. — I Sverige, där Lings gymnastik
förberett marken, fick modern i. insteg från
1880, då Stockholms gymnastikförening under
ledning av V. G. Balck (se d. o.) företog en
uppvisningsfärd till England, vilken 1882
gen-gäldades av engelska officerare och
underofficerare. Om utvecklingen av Sveriges stora
idrottsorganisationer se d. o.
Litt.: En grundlig och tillförlitlig
framställning av i:s och sportens allmänna
historia är E. A. E. Bogeng, »Geschichte des Sports
aller Völker und Zeiten» (2 bd, 1926). Ang.
den svenska i:s historia se »Svenska
gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund
1903—28. En minnesskrift» (1928). Den rena
facklitteraturen återfinnes delvis under de
olika idrottsgrenarna; jfr även »Idrotternas
bok» (19 monogr., 1905—25),
»Idrottsbibliote-ket» (17 monogr., 1918—27) och N. E.
Hell-sten, »Kortfattad lärobok i allmän i.» (1928).
Se vidare årsböcker, utg. av olika förbund och
föreningar, bl. a. av Sveriges centralförening
för idrottens främjande (1908 ff.) och
Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund (Svensk Idrott, 1914 ff.). Officiella
idrottsrekord m m. återfinnas i Svensk
Idrottskalender (årl. från 1928). Å. S-n.
Idrottsbladet, Nordens mest spridda
idrotts-tidning, grundad 1910, utges i Stockholm med
vanl. 3 n:r per vecka. Ägare och huvudred,
har sedan 1915 varit Torsten Tegnér.
Idrottsdag kallas de enl. nya skolstadgan
av 1928 för rikets allmänna läroverk minst
femton skoldagar per läsår, som skola
användas till idrottsövningar, längre vandringar,
friluftsarbete o. dyl.
Idrottsförening, Idrottsföreningen
Kamraterna, se Idrottsorganisationer.
Idrottsmärke, förtjänsttecken för färdighet
i idrott, instiftades i Sverige redan 1907 av
Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund. Det första, gällande endast för
män, följdes 1916 av ett märke för kvinnor
samt 1919 av ett skolidrottsmärke för gossar
och 1923 av ett för flickor. Manliga och
kvinnliga i. finnas i brons, silver och guld,
skolidrottsmärket endast i brons och silver
men i olika klasser med olika svåra prov för
skilda åldrar. För att erhålla i. för män i
brons fordras att under samma år avlägga
e 11 av proven i varje här nedan nämnda
fem grupper:
I. a. Simning 200 m (simkunnighetsprov).
b. Gymnastik (en av Svenska
gymnastikförbundet utarbetad dagövning).
II. a. Höjdhopp, minst 135 cm.
b. Längdhopp, minst 475 cm.
III. a. Löpning 100 m, på högst 13 sek.
b. Löpning 400 m, på högst 65 sek.
c. Löpning 1,500 m, på högst 5 min. 15 sek.
IV. a. Fäktning (vissa prov).
c. Spjutkastning, minst 50 m.
b. Diskuskastning, minst 40 m.
d. Kulstötning, minst 16 m.
V. Uthållighetsprov:
a. Löpning 10,000 m, på högst 50 min.
b. Simning 1,000 m, på högst 28 min.
c. Skridskoåkning 10,000 m, på högst 25 min.
d. Skidlöpning 20,000 m, kuperad terräng, på
högst 2 tim. 15 min.
e. Velocipedritt, 20,000 m, på landsväg, på högst
50 min.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
