Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jersey city - Jerseyrasen - Jersin, Jens Dinesen - Jerusalem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1055
J ersey rasen—J erusalem
1056
punkt för New Yorks flesta större järnvägar
och i tunnel- och ångfärjeförbindelse med
New York; kanal Easton—J.
Utskeppnings-hamn för kol, järn och
jordbruksprodukter med dockor för flera transoceana linjer.
Stor livsmedelsindustri och -handel för New
Yorks räkning. J:s sockerraffinaderier och
spannmålselevatorer äro bland världens största.
Jerseyrasen [sv. uttal jä’rsi-], en högt
förädlad nötkreatursras av utpräglad mjölktyp,
som utbildats från den på Normandiska
öarna urspr. förekommande nötboskapen. J.
har synnerligen gracil kroppsbyggnad med
svagt utvecklad muskulatur. Färgen är
gulgrå med mörkare schatteringar utefter
kroppens sidor och en ljusare ring kring mulen.
Vikten uppgår till blott omkr. 300—350 kg,
årliga mjölkavkastningen till 2,500—2,700
kg; utmärkande är mjölkens höga fetthalt,
4—5 %. — Sedan 1763 gäller på Jersey
förbud mot införande av fransk boskap, och
sedan 1866 handhaves avelsledningen av The
Jersey heerdbook society. J. hålles för sin
goda mjölk ofta som s. k. parkboskap på de
engelska herresätena. Till Sverige infördes J.
på 1890-talet till några få gårdar men har
på grund av sin ömtålighet och småväxthet
ej fått större spridning. E. T. N.
Jersin, Jens D i ne se n, dansk biskop
(1588—1634). Studerade i Tyskland, blev 1619
prof, i Köpenhamn och 1629 biskop i Ribe. J.
var en kunnig skolman och en av
upphovsmännen till den pedagogiska rörelse, som satte frukt
i skolordningen av 1632. Han inskärpte den
praktiska fromhetens betydelse gentemot
bok-stavstron, bekämpade övertro (»Om miracler,
tegn oc openbaringer», 1632) och skrev två
uppbyggelseböcker, som ännu läsas: »Vera
via vitæ» (1633; sv. övers. 1683) och »Troens
kamp oc seier» (1636; sv. övers. 1678). P. E-t.
Jerusalem (hebr. Jerüschälajim, i
Amarna-breven Urusalim, i assyriska inskrifter från
Sanheribs tid Ursalimmu, grek. IIierusale’m,
Hieroso’lyma, arab. el-Kuds), Palestinas
huvudstad (Heliga staden). Den är belägen
omkr. 2 km ö. om judiska berglandets högsta
kam (817 m ö. h.), 22 km från Döda havet,
52 km från Medelhavet samt 789—744 m över
detta. J. ligger (se kartan) på en mellan två
djupa dalar utskjutande ås. Den östra är
den från bibeln bekanta Kidrondalen
(namnet Josafats dal beror på en
missuppfattning av Joel 3: 2, 12); den västra (eg.
dess s. om J. liggande del) är från bibeln känd
under namnet Hinnoms dal. Höjden s.
om J. (Djebel abu tör, 777 m ö. h.) har bland
de kristna fått namnet »Det onda rådets berg»
(efter berättelsen i Joh. 11: 47—52). ö. om
Kidrondalen höjer sig Oljeberget (högsta
topp 818 m ö. h.). J. ligger på en visserligen
något ojämn men dock sammanhängande yta
med huvudsluttning åt s. ö. I äldsta tider
bestod dess område av några mer eller mindre
fristående höjder med mellanliggande, till en
del branta dalar, av vilka dalgången Ty
ro
po jon delade staden i en v. och en ö. halva.
Att bebyggelsen en gång sökt sig hit beror
till stor del på den vattenfattiga traktens
goda källa, nu Mariakällan, vilken
motsvarar G. T:s G i hon (se d. o. 2). Om
dess betydelse i äldre tider vittna de olika
försöken att (vid belägringar) draga vattnet
inom staden. Det mest betydande försöket
var Siloakanalen, en i berget uthuggen,
537 m lång tunnel i sydsydvästlig riktning
till den i Tyropojondalens s. del liggande S
i-lo ad am men (se d. o.; jfr även S i 1 o
a-inskriften). Tunnelns upphovsman var
trol. konung Hiskia (omkr. 700 f. Kr.).
J:s övriga topografi lär man bäst känna
genom en överblick av dess utveckling.
Staden nämnes i förisraelitisk tid som Urusalim,
där enl. el-Amarna-breven (se Amarna) rAbdi
Chiba (Abdihiba) då (1400 f. Kr.) regerade
som egyptisk vasallfurste. Med detta namn
må jämföras Salem (från Abrahams tid, 1
Mos. 14: 18), som säkert åsyftar samma ort;
däremot är sammanställningen av M o r i a
med tempelberget i J. (2 Krön. 3: 1) en
senare, mindre tillförlitlig kombination. På
Davids tid innehades staden av jebusiterna, och
dess fast belägna borg hette redan då S i o n
(mesüdat Sijjön). Särskilt mot n. skyddades
den av en stark mur. Men David lyckades
intaga den och gav den namnet Davids
borg (’ir Dävid, mindre noggrant återgivet
Davids stad). Här byggde David sitt
residens med hjälp av feniciska byggmästare,
och hit förde han Jahves ark (2 Sam. 5—6);
senare uppförde han ett offeraltare längre
mot n. (2 Sam. 24). Därmed hade J. blivit
Israels politiska och religiösa medelpunkt.
Denna äldsta del av staden (»Sion», »Davids
borg») låg på s. ö. höjden. Det i samband
med Davids historia nämnda M i 11 o låg vid
n. ändan av »Davids borg». David förbättrade
stadens jebusitiska befästningsverk. Salomo
vidgade stadens ringmur, som nu trol.
inneslöt även den s. v. höjden. Sannolikt är det
denna mur, som senare ofta kallas »den
första muren». Salomo lät Davidsborgen stå
kvar, förmodligen som ett slags fästning och
som kunglig begravningsplats. I dess ställe
byggde han sig ett ståtligt palats (S a 1 o m o s
palats) på den omedelbart n. därom
belägna kullen. Det bestod av en hel samling
byggnader. Längre mot n. låg templet,
omgivet av en yttre och en inre förgård;
själva tempelbyggnaden bestod av en förhall,
det (bakom denna liggande) heliga och det
allra heligaste (Debir). Hela området
(palatset och templet) omslöts av en hög mur.
Den heliga klippan i nuv. Klippmoskén
(Kubbet es-sachra) motsvarar sannolikt läget
av brännofferaltaret i både Salomos och
He-rodes’ tempel. — Under den följ, tiden blev
J. i huvudsak oförändrat till stadens
förstöring av kaldéerna. Hiskia försåg staden med
en ny mur (»den andra muren», 2 Krön. 32: 5)
från nuv. Jafaporten i n. ö. riktning till nuv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
