Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Karl X Gustav (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
Karl
350
bete, kunde ej mycket hjälpa; Herman
Fleming och bröderna Gustaf och Krister Bonde
voro de män, som konungen litade till i fråga
om råd och utredningar. Vid 1655 års
riksdag genomdrevos med troget nit av den nye
rikskanslern, Erik Oxenstierna, besluten om
fjärdepartsräfsten (se R e d u k t i o n). K. G.
var ingalunda en fiende till svenska adeln;
han knöts fast till dess bästa män genom
umgängesband, vapenbrödraskap och insikten,
att stora ting ej kunde ske utan dess biträde;
men när man för framtiden ville binda
konungens händer i reduktionssaken, då bröt
K. G. rådets motstånd och förde de ofrälses
yrkande till seger. Emellertid hämmades
godsindragningen snart nog av krigen, som
påkallade större hänsyn till stormännen samt
till rikets officers- och ämbetsmannastånd.
Redan när riksdagen hölls, upptog det
stundande polska kriget allas tankar. Med rådet
hade konungen därom överlagt så tidigt som
i dec. 1654. Närmaste orsaken till
krigsbe-slutet var ryssarnas framträngande i Litauen,
som syntes sätta östersjöprovinserna i fara;
därnäst gällde det Bolens gamla krav på
svenska Livland och konung Johan Kasimirs
på Sveriges krona. Men då man väl kände
polska rikets svaga sammanhållning, ärnade
man icke stanna vid detta. Preussens eller
vad man kallade »sjökantens» intagande
skulle sammanbinda Sveriges tyska länder
med de baltiska; ville större delar av polska
riket underkasta sig svenskt
skyddsherra-välde, så var man redo att mottaga dem.
Denna djärva politik var klar i sin
utgångspunkt men oviss i sina konsekvenser.
Vådorna trädde tydligt i dagen under
krigets gång, och allt K. G:s fältherresnille, all
hans viljestyrka, rådighet och snabba
dådkraft skulle icke räcka till att övervinna dem.
Hyllad som polsk konung i den landsflyktige
Johan Kasimirs ställe, tvang K. G. den
bran-denburgske kurfursten Fredrik Vilhelm som
hertig i östpreussen att underkasta sig
Sveriges länshöghet (jan. 1656); men den stora
resningen i det inre landet satte allt i fråga,
kurfurstens hjälp till den lysande segern vid
Warschau måste köpas med fyra storpolska
palatinat (juni), och på hösten såg sig K. G.
för att kvarhålla sin bundsförvant nödsakad
att medge honom suveränitet i hertigdömet
(nov.). Erik Oxenstierna, som tyckes ha
strävat emot, var då nyss död, och i greve
Schlip-penbach fann K. G. ett böjligare verktyg.
När krafterna ej förslogo att fasthålla hela
bytet, döko delningsplaner upp: det blev fråga
om avträdelser ej blott till Brandenburg
utan även till Ryssland, till kosackerna, till
fursten av Siebenbürgen, Georg Rakoczy II,
som under förra hälften av 1657 förenade en
manstark och brokig här med K. G:s trupper,
men utan varaktig framgång. Rysslands
anfall (juni 1656) och Österrikes hotande
hållning liksom Nederländernas påtryckningar
ökade svårigheterna på alla håll.
Karl X Gustav. Gravyr av J. Falck.
Danmarks krigsförklaring (juni 1657) kom
under dessa förhållanden nästan som en
räddning. Det stora polska företaget hade
misslyckats, men från Polen måttade 5. G. genom
Tyskland med överraskande kraft och
snabbhet sitt slag mot Fredrik III. Jylland
översvämmades, och när kölden på nyåret 1658
slog bro över sunden, följde övergången till
danska öarna (se Tåget över Bält). Freden
i Roskilde (26 febr. 1658) bröt genom de
skånska landskapens och Bohusläns övergång till
svenska kronan den gamla dansk-norska
omfattningen i s. och v.; Sverige hade nått de
gränser? som för en senare tid te sig som
»naturliga.». K. G. såg visserligen icke saken så:
efter överläggning med rådet och med ett
utskottsmöte i Göteborg (april) stod han rustad
att vända sig mot Brandenburg och Österrike,
som 1657 öppet övergått till hans fiender (maj
och sept.), och den danska freden tillfredsställde
honom endast under den förutsättning, att
kung Fredrik ville förbinda sig med sin
övervinnare för att utestänga holländarna ur
Östersjön. Därutinnan gav dennes hållning
orsak till misstro, och därtill kom, att K. G.
i sitt tyska krigsföretag icke kunde räkna
på fransk eller engelsk hjälp. Efter
upprepade överväganden med närvarande
rådsherrar fattade han då (23 juli) i Wismar sitt
avgörande beslut: det andra danska kriget
tog sin början. Redan i det förra hade K. G.
föreslagit Oliver Cromwell en delning av
danska väldet; nu tänkte han i händelse av
framgång införliva det med Sverige.
K. G. skulle i sitt nya danska krig göra
samma rön som förut i Polen. Då Köpenhamn
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
