Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl
362
361
dök upp i n., kapitulerade man utan försök
till motstånd. Genom kapitulationen vid
Pere-volotjna 1 juli 1709 råkade omkr. 9,000 ännu
stridbara samt 5,000 sårade och sjuka i rysk
fångenskap.
För K:s planer innebar kapitulationen ett
fruktansvärt slag. Väl räknade den svenska
och kosackiska kolonien vid Bender, där han
aug. 1709 slog sig ned, 2,000 pers., men i st. f.
att vara en betydelsefull bundsförvant blev
K. nu en hjälpsökare med svaga egna
resurser. August återvände till Polen, och en dansk
här anföll Skåne. Stenbocks seger vid
Hälsingborg räddade Sverige, men hans
expedition till Tyskland 1712 för att genom Polen
möta K. misslyckades (kapitulationen i
Tön-ning maj 1713). Under tiden hade K. förmått
den turkiske sultanen till krig mot Ryssland
1711. Detta kunde vid Prut ha ändat med
tsar Peters nederlag och fångenskap, om ej
storvesiren Muhammed pascha Baltadji
avslutit en snöplig fred (juli 1711). Härefter
intrigerade August i Konstantinopel, för att
K. skulle tvingas lämna Turkiet. När K.
resolut satte sig till väpnat motstånd mot ett
dylikt försök, kom det vid Bender 1 febr.
1713 till en strid (se Kalabalik), som väl
slutade med konungens fångenskap men ock
föranledde sultanen till en ordentlig
undersökning av de skäl, som framkallat
»järnhuvudets» förtvivlade försvarskamp. Sultanen
straffade de brottsliga samt återupptog sina
krigsplaner mot Ryssland, under det att K.
hölls .i förvar i Dimotika nära Adrianopel.
Turkarna ville nu kvarhålla K. som ett
påtryckningsmedel mot Ryssland och Polen samt
sökte därför hindra K:s avresa.
Våren 1714 fann turkiska regeringen sig ej
längre ha skäl att kvarhålla K. Denne bröt
upp från Dimotika 20 sept. 1714 och
sammanträffade 16 okt. i Pitesti (Valakiet) med
den av general A. Sparre anförda svenska
och kosackiska kolonien från Bender. Hela
skaran, i allt omkr. 1,500 pers., satte sig
26 okt. i marsch mot Siebenbürgen. K. skilde
sig s. d. från det brokiga följet och reste med
24 man före; 27 okt. for han med två
följeslagare (G. F. von Rosen och O. F. Düring)
i förväg, förklädd och under förevändning att
beställa hästar för de efterföljande. I väldiga
dagsresor, till Wien mest med postskjuts och
sedan i sadeln, tillryggalade han på 14 dagar
den långa vägen till Stralsund (se
Distansritt), dit han ankom natten till 11 nov. 1714.
Vid sin återkomst fann K., att tsar Peter,
som 1702—10 bemäktigat sig
östersjöprovinserna, nu även hunnit fullborda Finlands
erövring; att Danmark tagit Bremen-Verden samt
med utsikter till dess besittning sökte locka
Georg av Hannover och England in i
förbundet; slutligen att Fredrik Vilhelm I i
Preussen inlagt sina trupper i det av Sveriges
fiender tagna Stettin (Stettinska sekvestern).
Då K. avvisade Hannovers och Preussens
anspråk på Sveriges besittningar, slöto sig dessa
Ord, som saknas under
stater öppet till hans fiender (april och okt.
1715). Stralsund och Rügen samt Wismar
angrepos av danska och preussiska trupper.
Rügen togs av preussarna i nov. 1715, och då
Stralsund ej längre kunde försvaras, räddade
sig K. över till Skåne; han landsteg 13 dec.
vid Trälleborg och tog sitt residens i Lund.
Det kom efter K:s återkomst till hemlandet
en annan fart i rustningsåtgärderna men
också ett annat system i förvaltningen. K.
sköt åt sidan rådsherrarna i Stockholm, som
han misstänkte för klenmod, och lämnade
ledningen av såväl inre som yttre politik åt
hol-stein-gottorpske ministern G. H. von Görtz
(se d. o.), ett förträffligt verktyg att genom
diplomatiska knep söndra fienderna samt att
till det yttersta spänna rikets krafter, över
många enskildheter i konungens och Görtz’
politik vilar ännu dunkel. Den bittra ovilja
Görtz åsamkade sig från ämbetsadelns sida,
den skandal, som upptäckten av hans
stämp-lingar mot huset Hannover i England (se
J akobiter) vållade, samt slutligen hans
politiks strandande i och med K:s död ha
samverkat att göra eftervärldens dom över
Görtz och hans strävanden skäligen partisk.
Medan K. lät diplomatien genom
underhandlingar åt olika håll pröva möjligheten av
separatfreder, bedrev han rustningar med
eftertryck. I jan. 1716 samlade han trupper
till Lund, trol. med avsikt att på isen övergå
till Själland, men en plötslig tövädersstorm
hindrade planens utförande. En forcerad
rekognoscering åt Oslo och s. Norges huvudbygd
(febr.—april 1716) blev resultatlös, då han ej
kunnat medföra artilleri. Härefter gällde det
närmast att värna Skåne mot rysk-danska
landstigningsplaner sommaren 1716. Sedan
denna fara avvärjts, upptog K. allvarligt
planen på Norges erövring. Han uppehöll
tsaren genom fredsunderhandling på Åland
samt samlade det mesta av tillgängliga
trupper på v. gränsen. I slutet av okt. 1718
övergick huvudhären gränsen, varefter K. började
belägra fästningen Fredriksten vid Halden.
Där träffades han söndagen 30 nov. på
aftonen av en kula, som omedelbart medförde
döden. Han gravsattes 26 febr. 1719 i
Riddarholmskyrkan .
Omedelbart efter K:s död började rykten
cirkulera, att han fallit offer för lönnmord.
Hans kista har fyra gånger öppnats (1746,
1799, 1859 och 1917), vid de båda senaste
tillfällena för noggranna undersökningar,
öppnandet 1917 möjliggjorde en av prof. A.
Key-Åberg ledd, ytterst noggrann granskning.
Dess resultat sammanfattades i A. Key-Åbergs
och A. Stilles publikation »Konung Karl XII:s
banesår» (1918) därhän, att den dödande
projektilen varit en enda, rund och av kalibern
18—20 mm samt passerat genom hjärnskålen
med initialöppning i vänstra tinningtrakten
och utgångsöppning i den högra, i sannolikt
rak bana med förlopp något riktat bakåt;
projektilbanan inom huvudet har »under
förut-K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
