Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Kristina (svensk drottning, 1626—89)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Kristina
106
hade, åtm. enl. eget vittnesbörd, »aldrig varit
luteran», hon hade tidigt avlägsnat sig från
sin tids ortodoxt luterska uppfattning, och
under umgänget med Chanut och Cartesius
fattade hon tycke för katolicismen. Redan 1651
anförtrodde hon sina tankar åt portugisiska
sändebudets biktfader, Macedo; genom
dennes förmedling ankommo 1652 två jesuiter,
Casati och Malines, under förklädnad till
Stockholm. Inför dem yppade K. sin
avsikt att bli katolik. I hennes planer invigdes
även den franske läkaren Bourdelot (se d. o.),
som vunnit K:is stora förtroende, och spanska
sändebudet Pimentel. Den senare hade i
uppdrag att fjärma K. från Frankrike och draga
henne över till de habsburgska makterna,
vilket också till en viss grad lyckades. K:s
flitiga umgänge med de båda främlingarna
misstyddes och gav anledning till varjehanda
grundlösa rykten. I samma mån som hennes
beslut att byta religion mognade, insåg hon
nödvändigheten av att nedlägga kronan.
Redan 1651 hade hon för rådet yppat denna sin
avsikt; på riksdagen i Uppsala 1654
verkställde hon densamma. Alla invändningar
voro nu fruktlösa. Efter långa förhandlingar
bestämdes till underhållsländer åt henne
Norrköping, ösel, Gotland, Öland samt Poel och
Neukloster i Mecklenburg, Wolgast och de
s. k. taffelgodsen i Pommern. Inkomsterna
av dessa länder beräknades till omkr. 200,000
rdr (= ung. 800,000 kr.). K. skulle få tillsätta
ämbetsmän i dessa områden, men efter hennes
död skulle de återfalla till kronan.
Avsägelse-akten ägde rum 6 juni.
Efter att ha gjort täml. rent hus på
Stockholms slott med avseende på konstföremål
o. a. dyrbarheter lämnade K. Sverige, styrde
kosan till Belgien och avlade i Bryssel i
hemlighet sin katolska trosbekännelse (julen 1654).
Ett år senare (3 nov. 1655) övergick hon i
Innsbruck offentligen till katolska kyrkan,
i slutet av året (23 dec.) höll hon sitt
högtidliga intåg i Rom och antog efter den nye
påven Alexander VII namnet Alexandra (hon
skrev sig hädanefter »Christina Alexandra»).
Tronavsägelsen och trosförändringen väckte
utomordentligt uppseende, och hon var
därefter alltjämt föremål för samtidens
livligaste intresse. Hennes oroliga ande ledde
henne in i många äventyrliga planer och
företag, och under en lång följd av år var
hon mestadels stadd på resor. Politiken
fångade alltjämt hennes intresse. Hon
umgicks en tid med planen att förvärva det
Spanien tillhöriga Neapel, en plan, för vilken hon
sökte stöd hos Frankrike. För detta
ändamål besökte hon Frankrike 1656 och 1657;
under sistnämnda besök blev K:s förste
hovstallmästare Monaldesco (se d. o.) på hennes
befallning mördad i Fontainebleau, trol. som
hämnd för att han till Spanien förrått K:s
planer på Neapel. Efter denna händelse
upphörde K:s förbindelser med franska hovet.
Sedan hon en tid vistats i Rom, begav hon
sig 1660 till Sverige för att efter Karl
Gustavs död bevaka sina intressen. Hon
erhöll av riksdagen bekräftelse på sina
underhållsländer, men då hon i en inlaga till
ständerna förbehöll sig sina arvsanspråk, för den
händelse den unge Karl XI skulle dö, möttes
hon av en skarp protest och nödgades återtaga
inlagan. Vid ett nytt besök, som hon gjorde
1667, utfärdade regeringen stränga
restriktioner rörande hennes religionsutövning, varöver
K. blev så förbittrad, att hon genast lämnade
Sverige för att aldrig återkomma. Under en
tids vistelse i Hamburg ägnade hon sig åt
fruktlösa spekulationer på Polens krona efter
Johan Kasimirs avsägelse. 1668 återkom K.
till Rom, där hon sedan stannade till sin död.
Redan förut hade hon tagit sin bostad i
Pa-lazzo Riario (nuv. Palazzo Corsini) på högra
Tiberstranden. Något lugnt liv blev det dock
icke heller nu. K:s affärer voro trassliga,
beroende dels på hennes oförmåga att sköta
pengar, dels på att underhållet från Sverige
utföll skäligen oregelbundet; enl. en
beräkning fick hon under 25 år i medeltal endast
60,000 rdr om året i stället för utlovade 200,000.
Vid flera tillfällen bedrogs hon av
tjänstemännen i underhållsländerna, och av dessa länder
utsattes Pommern och Gotland under
1670-talets krig för fientlig invasion. K. gjorde
flera försök att få sitt underhåll ordnat på
annat sätt, och slutligen kom ett bytesavtal
till stånd mellan K. och Karl XI, varigenom
Öland återlämnades till svenska kronan och
K. i stället fick uppbära avkastningen av
vissa delar av Bremen. Under sina senare år
hade K. i J. P. Olivekrans en duglig
generalguvernör över underhållsländerna. Till
stadgandet av K:s ekonomi och över huvud av
hennes levnadssätt bidrog i hög grad kardinal
Decio Azzolino (se d. o.), med vilken hon
redan i början av sin Romvistelse
sammanträffat och som fick stort inflytande över
henne. Han var efter allt att döma den ende
man, som K. verkligen älskat; brev, som hon
tillskrivit honom under tider, då de vistades
på skilda platser, kasta i detta avseende ett
märkligt ljus över K:s personlighet; en stor
del av deras korrespondens förstörde dock
Azzolino. Hennes stridiga natur bragte henne
även på äldre dagar i konflikter, bl. a. med
påven Innocentius XI om den s. k.
kvarters-friheten (se d. o.). — K:s bok- och
konstsamlingar hörde till samtidens förnämsta, hon
uppträdde ofta som mecenat och instiftade 1674
Accademia reale, som hade till uppgift att
verka för italienska språkets renande och smakens
förädling (1690 förnyad i Accademia degli
Arcadi). Själv var hon litterärt verksam;
bl. a. skrev hon en ofullbordad självbiografi
och ett par samlingar tänkespråk: »Ouvrage
de loisir» och »Sentiments». K:s ålderdom
var knappast lycklig: hennes kalla,
egoistiska, ensidigt intellektualistiska natur hade
kring henne skapat en skrämmande tomhet,
där den enda ljuspunkten var Azzolino. Efter
en kort sjukdom avled hon 9 april (g. st.)
1689 och begrovs i Peterskyrkan, där en
minnesvård sedermera restes över henne (se bild).
Till universalarvinge hade hon insatt
Azzolino, som efter ett par månader följde henne
i graven. K:s konstsamlingar och böcker äro
skingrade över Europa. Av hennes
handskrifter har en betydande del hamnat i
Vatika-nens bibliotek. Av hennes bevarade brev
befann sig ett stort antal länge i familjen Azzo-
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
