Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mangankoppar—Mangelbräde
777
Mangankoppar, se Manganlegeringa r.
Manganlegeringar kunna indelas i
»förlegeringar» och de härav framställda,
maskintekniskt använda, manganhaltiga legeringarna.
De förra, med hög manganhalt, framställas,
för att mangan lättare skall kunna införas i
slutprodukten. De tekniskt viktigaste av dem
äro spegeljärn (se d. o.) och ferromangan (se
Ferrolegeringar). De praktiskt
använda s. k. manganlegeringarna innehålla
endast små mängder (några få %) mangan, av
andra metaller framför allt koppar. Mangan
verkar som desoxidationsmedel, d. v. s.
förhindrar metallernas oxidation och meddelar
därigenom och väl också i och för sig
legeringen goda mekaniska egenskaper. Av
viktigare m. märkas manganin (se Legering),
duraluminium (se Aluminiumlegeringar),
mangankoppar (med intill 12 % mangan),
deltametall (se d. o.), de Heuslerska,
ferro-magnetiska legeringarna (med 60—75 %
koppar, 15—25 % mangan, 9—15 % aluminium,
små mängder arsenik, antimon, tenn). G. S-ck.
Manganmalm, Manganmalmer, i
naturen förekommande anhopningar av
manganhaltiga mineral, varur mangan el.
manganpreparat kunna framställas med ekonomisk
fördel. De egentliga manganmalmsmineralen
äro oxiderna och hydraten pyrolusit (se
Brunsten) och polianit, båda med 63,2 % Mn
(mangan), braunit (högst 69,6 % Mn),
haus-mannit (72 % Mn), manganit (62,5 % Mn),
psilomelan (45—60 % Mn) och wad (se
Manganockra) med upp till 50 % Mn, vidare
kar-bonatet manganspat (i rent tillstånd 47,8 %
Mn) och ett flertal silikat, t. ex. rodonit
(högst 41,9 % Mn). De f. n. ur ekonomisk
synpunkt viktigaste förekomsterna av m. äro
av sedimentärt ursprung el.
vittringsbild-ningar (jfr Malm) och bestå huvudsaki. av
pyrolusit, psilomelan, wad och braunit. Andra
m. uppträda på malmgångar (se Gång 1) och
som metasomatiska (se d. o.) fyndigheter. M.
förekommer ofta tills, m. järnmalm, och många
av de malmer, som brytas, äro
övergångsformer mellan m. och järnmalm. För att en
malm skall kunna betecknas som egentlig m.,
kräves en halt av minst 30—40 % Mn och
låg järnhalt. Världsproduktionen av
högpro-centig m. utgjorde 1927 mer än 3,200,000 ton,
och allra största delen därav lämnades av
Indien (särskilt Centralprovinserna; jfr I
n-d i e n, sp. 515), Ryssland (Tjiatury i Georgien,
jfrd. o.; Nikopol i kretsen Dnjepro Petrovsk),
Guldkusten (se d. o.) och Brasilien (se d. o.,
sp. 1131). Om användningen av m.
(»brunsten») inom elektrotekniken, den kemiska
industrien, glasfabrikationen och keramiken se
Manganföreningar. Om framställningen
av ren metallisk mangan för sådana
manganlegeringar som manganin se Mangan. 90—
95 % av världsproduktionen av m. gå till
framställning av ferromangan o. a. för den
nutida stålindustrien nödvändiga
manganhaltiga ferrolegeringar. För varje ton järn och
stål, som tillverkas i England och U. S. A.,
beräknas åtgå m. med ett innehåll av 7—8 kg
mangan. — I Sverige brytas årl. 6,000—7,000
ton m. vid Långbans gruvfält i Värmland;
tidigare har regelbunden gruvdrift på m.
förekommit även vid bl. a. Bölet (se d. o.) i
Västergötland, Spexeryd i Småland och Kese-
778
bol i Dalsland. För den svenska
järnhanteringen är det av betydelse, att vissa av de i
leptitformationen uppträdande järnmalmerna
själva hålla en täml. avsevärd mängd mangan
(dock vanl. mindre än 10 %). Till fattiga,
järnhaltiga m. kan man räkna eulysiten (se
d. o.) vid Tunaberg i Södermanland, vilken
har 10—12 % mangan samt 24 % järn och
någon tid nyttjats som tillsats vid
tackjärns-framställning. N. Zn.
Manganockra kan brukas som
sammanfattande benämning på en del med psilomelan (se
d. o.) nära besläktade men blott obetydlig
hårdhet visande, jordformiga, svarta till
bruna, vanl. avfärgande, väsentligen av en
blandning av oxider och hydrat av mangan
(om pyrolusit se Brunsten) bestående men
allmänt av andra ämnen förorenade
mineralsubstanser (wad, mangansvärta m. fl.)
utan konstant sammansättning. De
uppträda som vittringsprodukter av
manganhaltiga mineral vid malmförekomster m. m.
I m. kunna t. ex. koppar och kobolt (se d. o.)
ingå så rikligt, att värdefulla och viktiga
malmer av dessa metaller uppstå. Se även
Manganmalm. N. Zn.
Manganofy’ll, miner., se G 1 i m m e r.
Manganosalter, kem., se
Manganföreningar.
Manganoslt, mörkt smaragdgrönt mineral
av manganoxidul, MnO, vilket i luften lätt
övergår till bruna el. svarta
oxidationspro-dukter. N. Zn.
Manganspat el. Rhodochrosit, ett rött, vid
förvittring svartnande, glasglänsande,
hexa-gonalt (se Kristallsystem)
kristalliserande mineral av mangankarbonat, Mn CO3,
med hårdheten 3,5—4,5 (se Hårdhetsskala)
och spec. v. 3,3—3,6. Klyves liksom kalkspat
i romboedrar och uppträder på malmgångar.
Se även Manganmalm. N. Zn.
Manganstål, se Specialstål.
Mangansvärta, miner., se Mangan ockra.
Manganvitt, kem., se Manganf öreningar.
Mangel, maskin för glättning av
tvättkläder, som, upprullade på en trävals, rullas
fram och tillbaka på ett plan under en med
tyngder belastad skiva el. också helt enkelt
pressas under starkt tryck mellan två mot
varandra arbetande valsar. Vid den förra
typen sköts på äldre modeller mangelskivan för
hand fram och åter (d r a g m a n g e 1); på
nyare modeller nyttjas handdriven vev med
linvals el. kuggstång (mekanisk m.). Vid
kalander mangel placeras den ena
valsen ovanför den andra i ett stadigt
gjutjärns-stativ, som innesluter en kraftig fjäder,
vilken åstadkommer valstrycket. Elektrisk
m. är ett slags mekanisk m., där en elektrisk
motor åstadkommer vevrörelsen. G. H-r.
Mangelbräde och tillhörande kavel, ett
handredskap av trä, som varit förebild för och nu
mera ersatts av den s. k. mekaniska mangeln
(se Mangel). Kaveln, på vilken plagget
upplindats, rullades hårt på ett bord el. dyl.
medelst mangel- el. kavelbrädet, ett ung.
alns-långt, handsbrett bräde med handtag. M :s
översida pryddes ofta med utsirningar i
karv-snitt o. dyl. el. med rank- och
blomstermålningar. I Nordiska museet och i flera
lands-ortsmuseer finnas vackra sviter av m. från
1600—1800-talet (se bilder sp. 779). E. L-k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
