Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
815
Mantegna—Manteldjur
816
å område på marken, som frånskiljes hemman,
förekommer ej längre vid jorddelning (se d.
o. och Ägostyckning). En
administrativ m. har förekommit vid indelningsändringar
(se Kommun, sp. 1037, 1038, och
Inkorporering), men i dylika fall sker numera
(fr. o. m. 1 juli 1930) avstyckning (se
Jorddelning) enl. särskild lag (25 april 1930
om delning av fastighet vid ändring i rikets
indelning). Schg.
Mantegna [-te’nja], Andrea, italiensk
målare (1431—1506), fosterson och lärjunge till
målaren F. Squarcione, Padovaskolans ledare.
M:s förnämsta verk under Padovatiden äro
freskerna i
Eremita-nikapellet (bild 2), där
han arbetade tillika
med andra lärjungar
till Squarcione. Ett
starkt florentinskt
inflytande, som särskilt
förmedlats genom
Do-natellos långvariga
verksamhet i Padova,
har tagit sig uttryck
i perspektivet, den
betonat plastiska formen
och den heroiska
människouppfattningen.
Den rika utstyrseln med antika
ornaments-motiv röjer en direkt efterbildning av
Dona-tellos verk. I vissa avseenden ha dessa fresker
dock en tydligt norditaliensk karaktär.
Figurscenerna äro nämligen fullständigt
odramatiskt uppfattade och sakna även den för
Florens så utmärkande symmetriska
kompositionen. Samma anda möter i ett stort altarverk
från denna tid (i San Zeno Maggiore i
Verona; bild 1), framställande madonnan med
barnet, omgiven av stående helgon,
överlastningen med antika dekorationsmotiv
påminner om Donatello, under det att den
drömmande, från allt dramatiskt fria stämningen
visar M:s sammanhang med Venezia. 1459
kallades M. till Lodovico Gonzagas hov i
Mantova, där han stannade till sin död. Hans
viktigaste bevarade verk finnas också här,
freskerna i Camera degli sposi i Castello di
Corte, 1474. Med en utomordentlig illusionism
men också prakt och färgglädje skildras på
väggarna scener ur familjen Gonzagas liv.
Vid sidan av Melozzo står M. här som en
föregångare till Correggio och barockmåleriet.
Under denna tid minskas det heroiska och
det antikiserande i M:s målningar. Stundom
framträder i hans senare verk en patetisk
uttrycksfullhet, så i en Kristus som
smärtornas man (Köpenhamn) och en våldsamt
tragisk bild av den döde Kristus (Breramuseet i
Milano; bild 4), där M. tecknat den döda
kroppen med ohygglig realism och den
djärvaste förkortning; trol. bör denna målning
betraktas mera som skiss el. experiment än som
avslutat verk. En helt annan, nästan idyllisk
ton har M. anslagit i fyra romantiska
målningar med antika motiv från Isabella d’Estes
studiekammare (1497 och 1506), av vilka
»Parnassen» är mest känd (samtliga i Louvre).
M. har haft stor betydelse som tecknare och
grafiker. 1484—92 målade han i sin tidigare
heroiska stil en serie kartonger av Caesars
triumf (nu i Hampton court), vilka genom
samtida och senare grafiska reproduktioner
fått stor betydelse. Av de omkr. tjugu
kopparstick, som tillskrivits M., kunna endast
sju gälla som egenhändiga, däribland det
berömda, säkerligen sena bladet, framställande
Kristi gravläggning med den gripande
Johan-nesfiguren (bild 5), en upprepning av ett
gestaltmotiv, som redan förekommer på
korsfästelsebilden på San Zenoaltarets predella.
Litt.: P. Kristeller, »A. M.» (eng. uppl. 1901,
ty. uppl. 1902); E. v. d. Bercken, »Die Malerei
der Früh- und Hochrenaissance in
Oberita-lien» (1927). H. C-l.
Mantel, vid kappa utan ärmar, buren
utanpå andra klädesplagg. M. med
växlande form och storlek ha burits alltifrån
äldsta tider. Om bruket av m. hos assyrerna.
babylonierna, egypterna, judarna, grekerna
(hima’tion, chlamy’s), romarna (pa/llium,
paè’-nula, lace’rna, pa/lla, sa’gum), forngermanerna.
under medeltiden och i nyare tid se Dräkt,
sp. 13 ff. och sp. 20 ff. (med bilder
på plansch). Om hermelinsmantlar
se Hermelin. — I överflyttad
bemärkelse brukas m. om höljen av
skilda slag, t. ex. yttre delen av
eldröret till en artilleripjäs och yttre
omhöljet till en del moderna
gevärskulor, yttre höljet kring ugn,
gjutform (jfr G j u t n i n g, sp. 713, och
Klockg j u tn i ng),
motorcylinder, rörledning o. s. v.; genom
mellanrummet ledes stundom kylvatten
eller kalluft (k y 1 m a n t e 1) eller
ånga (varmluft) för uppvärmning
(ångmantel, värmemantel).
M. är inom matematiken den
buktiga ytan hos t. ex. cylinder, kon
och hyperboloid.
Inom sjöväsendet menas med m.
ett tåg, skuret genom ett enkelt
block och splitsat i
manteltal-j a n s dubbla block (se bild). Genom
m. vinnes dubbel kraft mot taljan.
Mantel kallas hos blötdjuren det pariga el.
opariga veck av huden, som hos de
skalbärande formerna avsöndrar skalet. Som m.
betecknas även höljet hos manteldjuren (se d. o.).
Manteldjur, Tunicäta, djurgrupp, som än
räknas till ryggradsdjuren, än järnte dessa
sammanföres till ryggsträngsdjur, Chordata
(se d. o.), än anses vara ryggradslösa djur.
Trots stora olikheter i de fullvuxna djurens
byggnad utmärkas alla m. av att de åtm.
på larvstadiet äro utrustade med ryggsträng.
chorda (se d. o.), och ett dorsalt om denna
liggande ryggmärgsrör. Alla utbilda dessutom
en s. k. mantel, ett av ett cellulosaartat ämne
bestående hölje, som avsöndras av huden.
Hos de fritt kringsimmande, av
mikroskopiska planktonorganismer levande a p p e n d
i-kularierna, Copelata, kvarstår
ryggsträngen även då djuren äro fullt utbildade,
ss. hos det i plankton från Sveriges västkust
förekommande släktet Oikopleura.
Hithörande former äro högst några cm långa. Hos de
en el. flera cm mätande as c i dierna el.
sjöpungarna (se A s c id ie r och plansch
Manteldjur vid sp. 777, bild 1)
försiggår efter larvstadiet en metamorfos,
varvid djuret sätter sig fast vid något
föremål i vattnet, förlorar ryggsträngen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
