Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
Mare liberum—Mareys skrivkapsel
850
som visar sig om natten i havsvattnet. Det
uppträder oftast i form av lysande punkter,
skivor, kulor el. strimmor men någon gång
även som ett över stora sträckor av havsytan
utbrett sken. Fosforescensen visar sig
företrädesvis i skummet på havsvågornas toppar,
i vågsvallet från en flock tumlande delfiner
eller snabbt ilande fiskar, i fartygens
kölvatten och i de vattendroppar, som nedfalla
från upplyfta årblad. M. åstadkommes av
oerhörda mängder av vissa självlysande
planktonorganismer, huvudsaki. flagellater (urdjur),
men även ibland av större, självlysande djur,
ss. maneter, vilka vid mörkrets inbrott
närma sig vattenytan, där en yttre retning
framkallar eller höjer ljuseffekten. Fenomenet
framträder praktfullast i de tropiska haven.
Vid Sveriges västkust härleder sig havets
fos-forescens oftast från den 1 mm stora,
klotrunda Noctiluca miliaris. Chr. B-l.
Ma’re liberum, lat., »fritt hav», är liksom
»mare clausum» (se d. o.) ett begrepp,
härstammande från 1600-talets naturrättsliga
folkrättsdoktrin. I sitt 1609 utg. arbete
»Mare liberum» förfäktade nederländaren
Hugo Grotius den ståndpunkten, att det
öppna havet vore gemensamt för alla folk och ej
underkastat någon särskild stats äganderätt
el. herravälde. Grotius försvarade därmed sitt
lands intressen av fri sjöfart gentemot i
första rummet spansk-portugisiska men även
engelska anspråk på herravälde över särskilda
havsområden. Grotius’ ståndpunkt kom att i
hög grad påverka den senare
folkrättsspekula-tionen. Litt.: T. Gihl, »Gränsen för Sveriges
territorialvatten» (1930; inledningen), ö. U.
Marélius, Nils, kartograf (1707—91). Blev
förste lantmätare och premiäringenjör vid
Lantmäterikontoret 1747 samt fick 1775
överinspektörs och 1781 överdir:s titel. M. deltog
i uppmätningen av riksgränsen mot Norge
1752—66 och bestämde därunder polhöjden på
ett 40-tal punkter. Framstående förf, och
utgivare av goda landkartor, verkade M. för
en mera vetenskaplig sammanfogning av
grundkartor vid den geografiska
kartverk-samheten. Led. av Vet.-akad. 1769. A. H. B-m.
Mare’mmerna, sumpiga och osunda trakter
vid Italiens v. kust. Med M. i inskränkt
mening förstås de toscanska Maremmerna mellan
floderna Cecina och Fiora. Under etruskisk
och romersk tid var denna trakt tätt bebyggd
men var under medeltiden genom malarians
härjningar förvandlad till en ödemark.
Dränerings- och kolonisationsföretag i nyare tid
ha framgångsrikt återvunnit områden av M.
som kulturland.
Marengo [marä’iigå], by i it. prov.
Ales-sandria (Piemonte), 7 km s. ö. om Alessandria.
Där besegrade fransmännen under general
Bonaparte österrikarna under Melas 14 juni
1800. Slaget artade sig först illa för
fransmännen, som vid middagstiden befunno sig i
full flykt. Genom ingripande av Desaix och
Kellermann återställdes jämvikten, och
slutligen blev framgången fullständig. Litt.: H.
Hüffer, »Die Schlacht von M.» (1900); J. de
Cugnac, »Campagne de 1’armée de reserve en
1800» (2 bd, 1900—01) och »La campagne de
M.» (1905); J. Campana, »M.» (1900). M. B-dt.
Marenzio [marä’ntsiå], L u c a, italiensk
tonsättare (omkr. 1560—99). Verkade
huvud
saki. i Rom (en tid i Polen hos konung
Sigismund III). M. ansågs som madrigalstilens
främste representant. Hans stil är påverkad
av Veneziaskolans kromatik men utmärker sig
eljest som ädel a cappellastil i romersk anda.
Nytryck bl. a. hos A. É. Choron, »Principes
de composition» (1808; 2:a uppl. 1816), och
C. Proske, »Musica divina» (1852—55). T. N.
Mareogräf, se L i m n i m e t r i.
Mareötissjön, Marjüt, Birket el-Mariüt,
strandsjö i Nildeltat (3 m u. h.). Under
forntiden segelbar och genom kanaler
förbunden med Nilen, var M. under 1700-talet
nästan igenslammad. 1801 genombröto
engelsmännen vid belägringen av Alexandria sjöns
fördämning, varigenom omkr. 250 kvkm land
översvämmades. Jfr Egypten, sp. 368.
Maret [marä’], Hugues Bernard,
hertig av Bassano, fransk ämbetsman (1763—
1839). Blev 1792 republikens sändebud i
England, 1793 i Neapel, efter brumairekuppen
konsulernas
general-sekr. och 1804
stats-sekr. 1809 blev M.
hertig av Bassano och
1811 utrikesminister
samt 1813 även för en
kort tid krigsminister.
Han gjorde sig
särskilt känd som
Napoleons propagandachef
inom pressen. Under
de »hundra dagarna»
var han
inrikesminister. Efter
restaurationen 1815 vistades M.
i landsflykt till 1820. Han utnämndes 1831 av
Ludvig Filip till pär av Frankrike och var
1834 några dagar konseljpresident och
inrikesminister. M. framstår som en av
kejsardömets mest lojala och habila ämbetsmän. Litt.:
A. A. Ernouf, »M., duc de Bassano» (1878;
2:a uppl. 1884). B. E-r.
Marey [marä’], Étienne Jules, fransk
fysiolog (1830—1904), från 1867 prof, vid
Col-lège de France. M. bidrog väsentligt till
utbildningen av den grafiska metoden inom
fysiologien. Så t. ex.
fulländade han
användningen av
lufttransporten för
upptecknande av alla
möjliga rörelser inom
djurkroppen (se
Re-gistreringsappa-rater), vidare
konstruerade han en
apparat för undersökning
av pulsen
(sfygmo-grafen) samt
tillämpade ögonblicksfoto-grafien i den grafiska
metodens tjänst. Dessa metoder nyttjade M.
vid en stor mängd undersökningar, bland vilka
de över lokomotionen hos människan och
djuren samt över blodomloppet intaga främsta
rummet. Ett 1898 i Boulogne-sur-Seine, nära
Paris, inrättat laboratorium för studiet av
den experimentella fysiologiens metoder bär
M:s namn (Institut Marey). R. T-dt.*
Mareys skrivkapsel [mara’s-] el. tambur,
se Registreringsapparater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
