Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medelpad - Geologi - Klimat, växt- och djurvärld - Bebyggelse, näringsliv - Förhistoria - Kyrklig konst - Etnografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1089
Medelpad (Klimat—Etnografi)
1090
vid Indalsälvens utlopp 271, vid
Torpsham-mar 260, vid Ange 238 m ö. h. K. A. G.
Klimatet är strängast i v. Kustlandet har
rätt milda vintrar. Sidsjö vid Sundsvall har
en medeltemp. av 2,9° C för året, — 7,3° för
febr, och 15,2° för juli. Hamnen är normalt
isfri 5 maj—3 dec. Nederbörden är vid kusten
500—550 mm årl., i det inre och på öarna
omkr. 100 mm mindre. Marken är i kustlandet
snötäckt omkr. 5 mån. — Växtvärlden är av
Norrlandstyp. Barrskogar och myrar
dominera. — Djurvärlden tillhör den subarktiska
skogsfaunan. Björnen är utrotad; ej heller
vargen ynglar längre inom landskapet. Torsk,
strömming och säl fångas vid kusten.
Bebyggelse, näringsliv. Befolkningen bor
tätt i sågverksdistrikten vid kusten, där
trakten kring Sundsvall hör till de tätast
befolkade i riket. För övrigt är bebyggelsen
koncentrerad till dalgångarnas industri- och
jordbruksbygder, under det att
skogstrakterna på sidorna äro nästan folktomma. Den
viktigaste industrien är trä- och
pappersindustrien; Sundsvallstrakten och Alnösundets
stränder äro av gammalt berömda för sin
träförädlingsindustri. Även den
kemisk-tekniska industrien är stor (Alby, Ljungaverk).
Jfr Västernorrlands län. O. Sjn.
Förhistoria. Den forntida bygden i M. är
framför allt förlagd till trakten kring
Ljungans mynning och dalgång samt kustlandet
strax n. därom. M. blir under den
förhistoriska tiden ett utstrålningscentrum för hela
det inre och övre Norrland. Redan vid
stenålderns slut (omkr. 2000 f. Kr.) kan man spåra
begynnelsen till landskapets särställning;
särdeles märklig är förekomsten av Sveriges
nordligaste kända hällkista (se d. o.) i
Indals socken (G. Hallström, »En norrländsk
megalitgrav», i Fornvännen 1924). Intet
norrländskt landskap har lämnat så många
viktiga fynd från den i Norrland fyndfattiga
bronsåldern (1800—600 f. Kr.) som M. Största
intresset knyter sig till de i
Sundsvallstrakten funna gravrösena (G. Hallström,
»Brons-åldersgravar i M.», i Fornvännen 1924). Mot
slutet av den s. k. romerska järnåldern (Kr.
f.—400) och särskilt under folkvandringstiden
(400—800) utvecklar sig M. på ett
iögonenfallande sätt till en rikedom och makt, som
koncentrera sig hos några stormansätter i
Njurunda, Tuna, Selånger, Skön, senare Alnö
och Torps socknar. De stora gravhögarna
från denna tid tävla med de samtidiga
»kungshögarna» i Svealand, och fynden vittna om
en livlig förbindelse med Mälardalen.
Anledningen till detta uppsving i kultur och
rikedom anses ligga i pälshandeln, som alltefter
tilltagande efterfrågan från Södern förde
svearna mot n. och förorsakade grundandet av
handelsfaktorier utefter norrländska kusten,
kring vilka sedan bygden blomstrade. Under
Vikingatiden (800—1050 e. Kr.) överflyglas
M. i många avseenden av Hälsingland,
Ångermanland och Jämtland, men dess kulturnivå
bibehålies och likaså kontakten söderut,
vilket avspeglar sig i runristningarna; med
undantag för en jämtländsk runsten äro de i
M. Sveriges nordligaste. Litt.: O. Almgren,
»M:s och Ångermanlands fornminnen från
hednatiden» (i Norrland, n:r 8, 1907); G. Hall-
Karta över Medelpads berggrund.
ström, »M. i förhistorisk tid» (i Medelpads
Dagblad 17 okt. 1929). II. R-h.
Kyrklig konst i M. ansluter sig ganska nära
till Hälsinglands kyrkokomst, i synnerhet
under den senare medeltiden. De äldsta
monumenten kunna dateras till 1100- och början
av 1200-talet. Ingen 1100-talskyrka är
bevarad, men genom äldre avbildningar är t. ex.
Sköns kyrka känd, en romansk typ med torn
i v. Några 1200-talskyrkor sakna torn, t. ex.
Alnö gamla kyrka. Den senare medeltidens
kyrkotyp är den enkelt rektangulära. Under
denna tid började man slå valv i kyrkorna.
I Sundsvall uppfördes på 1630-talet en
rektangulär träkyrka, som på 1700-talet
ersattes av en stenkyrka av avlångt åttkantig
planform. Under 1800-talet ombyggdes ett
stort antal av de gamla sockenkyrkorna.
Den medeltida skulpturens äldsta alster äro
till en del importvara, t. ex. den helt förgyllda
S:t Mikaelsstatyetten i Haverö kyrka, ett
nordfranskt arbete från 1100-talets mitt, samt
dopfunten i Sköns kyrka, gotländskt arbete
från samma tid. Inhemsk torde däremot den
rikt ornerade träfunten i Alnö gamla kyrka
vara (se Alnö, med bild). Övergångstidens
och höggotikens skulptur närma sig i
mycket samtida norsk konst, t. ex. en S:t
Olofs-bild från Stöde kyrka, under det att under
sengotiken den i grannprovinsen Hälsingland
verksamme Håkon Gullessons (se d. o.) konst
gör sig gällande i skolarbeten även i M.
Det medeltida måleriet är bl. a.
representerat genom de väl bevarade, nyrestaurerade
kalkmålningarna från omkr. 1500 i Alnö
gamla kyrka, i en stil, som tydligen är
besläktad såväl med Eghils som Albert målares.
— Litt.: H. Cornell. »Norrlands kyrkliga
konst» etc. (1918); »Utställningen af äldre
kyrklig konst i Hernösand 1912, Studier», utg.
genom J. Roosval (1914); H. Cornell och A.
Rappe, om kyrkor i M. (i »Sveriges kyrkor.
Medelpad», 1929 ff.). S. H-d.
Etnografi. M. hör etnologiskt till det
vidsträckta nordsvenska kulturområdet, som
utmärker sig för stor ålderdomlighet i
bebyggelse, byggnadskultur och teknik. Inom detta
område hör M. närmast samman med de övriga
nordnorrländska kustlandskapen, d. v. s.
Ångermanland, Västerbotten och nedre
Norrbotten. Gårdarna äro sålunda relativt
oregelbundna, och byggnaderna uppvisa flera yngre
typer, ej sällan såsom långlogar, rundlogar
och storhässjor (för förvaringen av säden in-
XIII. 35
Skala 1:2500000
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
