Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1137
Melanesiska—Melassfoder
1138
(grek., »de svarta öarna»). Spår av m.
finnas även i vissa delar av Polynesien, och
de utgjorde Mikronesiens ursprungliga
befolkning. Till m. räknades förr även
pa-puas på Nya Guinea (se d. o.). M. bilda en
sluten språkgrupp, tillhörande de
malajo-polynesiska språken, men de skilja sig
kulturellt och antropologiskt från såväl malajer
som polynesier, ehuru de rönt stor påverkan
från de sistnämnda. De torde f. n. uppgå till
omkr. 1^2 mill. (se Människoraser). I
randområdena förekomma starka
rasblandningar, men m. äro trol. även uppblandade
med den äldre befolkningen, papuas. De äro
renast på Salomonöarna men kulturellt högst
stående på Fidji, där det polynesiska inslaget
är kraftigast. Polygami förekommer men ej
allmänt. M. äro goda krigare och ännu
fruktade kannibaler. De leva huvudsaki. av
jordbruk (taro, jams, bananer, batater och olika
palmer); jakten är föga givande men fisket
desto mera. Hundar, höns och svin äro de
enda husdjuren. Beteltuggning är allmän,
och genom polynesiskt inflytande brukas
stundom även kava. Deras redskap äro av
sten, musselskal och ben, husgeråden av trä,
bambu el. kokosskal, och keramik
förekommer endast sporadiskt. Klädedräkten är
mycket enkel, men de förfärdiga vackra smycken
av snäckskal o. dyl. De viktigaste vapnen
utgöras av slungor, spjut och klubbor av olika
typer. M. äro skickliga träsnidare och goda
sjömän. Utmärkande för m:s religion är
för-fäderskult, totemism samt hemliga förbund,
vilka bl. a. utföra maskdanser för
demon-besvärjning. M:s kultur är äldre än den
polynesiska men yngre än den papuanska.
Såväl kulturella som antropologiska likheter
förefinnas otvivelaktigt mellan m. och
negrerna i v. Afrika, men huruvida ett genetiskt
samband föreligger är ännu en öppen fråga.
Litt.: G. Thilenius, »Ethnographische
Er-gebnisse aus Melanesien» (1902); R.
Parkin-son, »Dreissig Jahre in der Südsee» (1907);
G. Brown, »Melanesians and polynesians»
(1910); C. G. Seligman, »The melanesians of
British New Guinea» (s. å.); B. Malinowski,
»The argonauts of the western Pacific»
(1922). S.L-é.
Melanesiska el. Mel an è s i s k - m i k r
o-n è s i s k a språken, språkgrupp av
ma-lajo-polynesiska språkstammen (se d. o.).
Mélange [melä’$], fr., blandning; i plur.
(mélanges) som boktitel = blandade skrifter,
»varia».
Melanln, namn på åtskilliga i djurkroppen
dels under normala, dels under sjukliga
förhållanden förekommande färgämnen. (Ljd.)
Melanlt, miner., se Granat 1.
Melankoli (grek. melancholi’a, av me’las,
svart, och cholé, galla). 1. Vemod, dysterhet,
förstämning. — 2. (Psykiatr.) Symtomform
av manisk-depressiv sjukdom (se d. o.). Den
melankoliska symtombilden förekommer även
vid andra sjukdomstillstånd, bl. a. ej sällan
vid ålderdomssvaghet. V. W-rt.
Melanoco’rypha, zool., se Lärkor.
Melanode’rma, med., se M e 1 a s m a.
Melanom [-å’m], svulster med den
biologiska egenskapen att i sina celler producera
mörkfärgat pigment. Fysiologiskt ha blott
två cellformer denna egenskap, näml, ögats
pigmentceller och celler i de bruna
födelsemärkena, och från bägge dessa cellformer
kunna elakartade tumörer uppstå, de s. k.
me-lanosarkomen och melanokarcinomen, som i
regel trotsa såväl kirurgisk som
radiumbehandling. Jfr Kräfta och Sarkom. E. Brn.
Melanos [-ä’s] (av grek. me’las, svart), brun
el. svart pigmentering av huden; pigmentet
ligger i hudens bindvävsceller. G. H.*
Melanurl, ett tillstånd, då den utsöndrade
urinen är mörk el. blir så, då den stått någon
tid. M. är mycket sällsynt och förekommer
stundom, då pigmentförande svulstbildningar
(vanl. melanosarkom) nått en större
utbredning inom kroppen. I. H.*
Melartln, Erik Gabriel, finländsk
ärkebiskop (1780—1847). Efter en tids nitisk
verksamhet som skolman i Viborg blev M.
1812 teol. prof, vid Äbo akad. och 1829 prof,
i dogmatik vid Helsingfors univ. 1833 blev
han ärkebiskop. Biogr. av A. Takolander
(Finska Kyrkohist. Samf:s Handl., bd 21—
22, 1926—27). H. E. P.
Melartln, Erkki Gustaf, finländsk
kompositör (f. 1875 7/2). Studerade vid
Helsingfors musikinstitut under M. Wegelius och
senare för Fuchs i Wien, var kapellmästare
i Viborg, blev 1911
direktor för
musikinstitutet (ombildat till
Helsingfors
konserva-torium) och fick 1919
professors titel. M.
har skrivit sex
symfonier, symfoniska
dikter, en
violinsonat, stråkkvartetter,
musik till skådespel
(bl. a. »Prinsessan
Törnrosa») samt har
komponerat operan
»Aino» (1909). Stor
popularitet har han vunnit även genom sina
lyriska, vekt sorgbundna sånger och
pianostycken. M:s melodiska uppfinning är rikt
flödande och ansluter sig ofta till östfinska
folkvisemotiv. O. Asm*
Melas, Michael von. baron, österrikisk
general (1729—1806). Förde från 1797 högsta
befälet mot fransmännen i Italien och segrade
1799 tills, m. Suvorov vid Trebbia och Novi
samt ensam vid Genola. 1800 belägrade M.
Masséna i Genua, vände sig sedan mot den
över Alperna framryckande Napoleon, som
han var nära att slå vid Marengo (se d. o.).
Därpå nedlade han befälet. Wdt.
MeJasma, M e 1 a n o d e’r m a, med., dets.
som melanos (se d. o.).
Mela’ss (fr. mélasse, av lat. melläceum,
sam-mankokt sött vin, av mel, honung), den bruna
sirap, som avrinner efter rörsockersaftens
kristallisering till råsocker. Den är en
koncentrerad lösning av sackaros, dextros och
invertsocker med något karamell och
mineral-salter. M. efter sockerrör nyttjas till
beredning av farinsocker och rom, efter sockerbetor
till extraktion av socker, framställning av
brännvin, torrdestillation av lysgas, beredning
av pressjäst samt till kreatursfoder (se M
e-1 a s s f o d e r). A. G. E.*
Melassfoder. För att göra melass (se d. o.)
bekvämare att frakta och att utfodra, blandas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
