Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mowinckel, Sigmund Olaf Plytt - Movipa - Moyaert - Moyen - Moyen âge - Moyen-Congo - Moynier, Gustave - Mozambique - Mozaraber - Mozart, Wolfgang Amadeus (Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Movipa—Mozart
392
av Gunkel och Grönbech, har M. riktat sin
vetenskap med viktiga självständiga
forskningar. Banbrytande äro hans
»Psalmenstudien», I—VI (1921—24), som gjorde honom
till en förgrundsgestalt inom
bibelvetenskapen och förvärvade honom hedersdoktorat i
Lund, Giessen och Strassburg. Han har även
skrivit en rad betydande
populärvetenskapliga arbeten, ss. »Kongesalmerne» (1916), »Det
gamle testamentes salmebok» (1923), »IDiktet
om Ijöb» (1924), »Profeten Jesaja» (1925),
»Jesajadisiplene» (1926). M. är den drivande
kraften i det statsunderstödda arbetet på en
vetenskaplig norsk övers, av G. T. A. Fr.
Movipa, zool., se Småsnäppsläktet.
Moyaert [må’järt], se Moeyaert.
Moyen [mcoajä’], fr., medel, utväg.
Moyen åge [mcoajän ä’^], fr., medeltiden.
Moyen-Congo [mtoajfP-kägå’], se Franska
Ekvatorialafrika.
Moynier [m<yanie’], G u s t a v e, schweizisk
füantrop, internationella
Rödakorskommit-téns president (1826—1910), hade synnerligen
förtjänstfull andel i stiftandet av
Genève-konventionen och tog initiativet till Institut
de droit international (se d. o.). F. K. J.
Mozambique [måsambi’k], se M o
gambi q u e.
Mozaräber (sp. mozårabes, av arab,
partici-pialformen mustaPriba, främlingar bland
araberna, oäkta araber), urspr. de arabiska
stammar, som icke direkt härstammade från
stamfadern Qahtän, sedermera de kristna i
Spanien på det arabiska väldets tid. Dessa följde
en särskild liturgi, mozarabiska
liturgien, som begagnades till slutet av
1000-talet men ännu i modifierad form
förekommer i en och annan kyrka i Spanien. K. V.Z.*
Mozart [må’tsart], Wolfgang A m
a-d e u s (eg. Johannes Chrysostomus
Wolfgangus Theophilus), tysk
tonsättare (17 5 6 27/i—91 5/i2)- Fadern,
Leopold M. (1719—87), var hovkompositör hos
ärkebiskopen av Salzburg. M. föddes i
Salzburg, fick en vårdad musikalisk uppfostran
och uppträdde 1762 i München och Wien
som underbarn. 1763—66 företog fadern en
lång konsertresa till Frankrike och
England med sonen och dottern Maria Anna
M. (1751—1829). 1768 gick färden till Wien,
där M. skrev sin första opera, »La finta
semplice», som dock ej uppfördes. Hans
sångspel »Bastien und Bastienne» gavs dock s. å.
I Milano fick han uppförd sin första större
opera, »Mitridate», 1770. Under 1770-talet
arbetade han vidare i Salzburg och skrev
oratorier, mässor, sceniska verk, symfonier och
pianostycken. 1777—78 studerade han i
Mann-heim och Paris. M:s stil visar vid denna
tid en dragning åt affekterad sentimentalitet,
ett genomgående drag för hela den dåtida
musiken under Wertherstämningens glanstid.
För München skrev han 1779 sin »Idomeneo»,
■en stor, allvarlig opera, som utvisar full
mognad. 1781 lämnade han definitivt Salzburg
och uppehöll sig i Wien genom pianolektioner
■och kompositionsuppdrag. Den enda
anställning han fick var som kejserlig
hovkompositör 1788. Hans kompositioner under
1780-talet visa den fullt utvecklade mästaren, som
inom nästan alla musikaliska konstformer
kunde skapa något fullödigt och bestående.
Tydligast framträder hans överlägsna
begåvning inom operan, framför allt opera buffan.
Där skrev han sitt avgjort främsta
monumentalverk, »Don Giovanni» (Prag 1787; »Don
Juan», Sthlm 1813), med vilken opera buffan
som konstform nått sin kulmen. En annan
buffa, »Cosi fan tutte» (Wien 1790; »Troheten
på prof», Sthlm 1830), hade god musik men
underhaltig text (musiken har underlagts
flera nya texter, bl. a. Calderöns »Lifvet en
dröm»), M:s första klassiska opera inom
sångspelet var »Die Entführung aus dem Serail»
(Wien 1781; »Enleveringen ur seraljen»,
Sthlm 1814). Sedan följde det mindre
betydande stycket »Der Schauspieldirektor» (Wien
1786; »Teaterdirektören», Sthlm 1857). Kort
därefter uppfördes dock ett av hans främsta
verk, »Die Hochzeit des Figaro» (Wien 1786;
»Figaros bröllop», Sthlm 1821; libretton en
omarb. av Beaumarchais’ stycke). Slutligen
skrev han »Die Zauberflöte» (Wien 1791;
»Trollflöjten», Sthlm 1812), som ej sällan
ställts framför »Don Giovanni» och bildar
epok inom sångspelet. M:s verksamhet blev
av genomgripande betydelse även på andra
musikens områden. Inom symfonien skrev
han bl. a. 1788 de storslagna tre i C dur
(»Jupiter»), g moll och Ess dur
(»Svansymfonien»). Även kammarmusiken blev genom
honom höjd till ett högre plan. Han upptog
här Haydns stil, dock utan att direkt
efterbilda denna. Oftast spelade äro de sex Haydn
tillägnade kvartetterna (1782). Även
kammarmusiken med piano odlade M. med
glänsande framgång. Särskilt kvintetten i Ess
dur (1784) har blivit populär. M. var
måhända sin samtids ypperste pianokonstnär,
och han skrev förutom flera sonater,
fantasier m. m. en mängd konserter, vilka han
själv utförde vid sina musikaftnar i Wien.
Berömdast är d-mollkonserten (1787). Under
sina sista år skrev han gärna vokala verk,
och de studier han på 1780-talets slut ägnade
Bachs och Händeis mästerverk gåvo honom
mäktiga impulser. Den lilla kören »Ave
verum eorpus» (för fyra röster, stråkorkester och
orgel) är ännu beundrad. Sitt bästa inom den
kyrkliga stilen gav han i ett rekviem, som
han ej hann avsluta (fullb. av Süssmayer).
Solosången med piano var väl ej hans
egentliga fält, men även här kunde han dock träffa
den rätta stilen som i Goethes »Veilchen».
— M:s produktion var utomordentligt stor
såväl i universell behärskning av nästan alla
konstformer som i kvantitativt hänseende.
De musikaliska idéerna flödade fram i
överväldigande rikedom, men samtiden anmärkte
på bristande logik och konsekvens, för
mycket oro och jagande efter effekter, otydlighet
i uttryck. Den egentliga Mozartentusiasmen
började knappast förrän på 1820-talet. En
kritisk uppl. av M:s samtliga kompositioner
utkom i 70 bd 1876—86. En
kronologisk-tematisk förteckning på M:s verk utgav L. v.
Köchel 1862 (suppl. 1889; ny uppl. 1905).
Huvudkällan för M:s biogr. är O. Jahns verk
i 4 bd (1856—59; förkortad sv. uppl., 2 bd,
1865). En omfattande omarbetning av detta
monumentalverk utgav H. Abert 1920—21.
M:s brev i samlad uppl. utgåvos av L.
Schie-dermair 1914. Ett supplementband härtill
upptager en täml. fullständig samling Mozart-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
