Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norsk musik - Norsk nasjonalforening mot tuberkulosen - Nors kontrakt - Norsk rätt - Norsk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1273 Norsk nasjonalforening mot
Behrens, F. A. Keissiger, J. G. Conradi och på
1860- och 1870-talet även Otto Winter-Hjelm,
R. Nordraak, G. E. Neupert och Agathe
Bac-ker-Gröndahl samt framför allt Edvard
G r i e g. Av stor betydelse för den norska
tonkonsten blev nyromantiken. Den
symfoniska dikten, sviten och rapsodien mottogos
med förtjusning av alla de unga
kompositörer, vilka i dessa former kunde tolka Norges
vikingatid och norskt folkliv. Även
karak-tärsstycket för piano blev av betydelse för de
nationella strävandena. Grieg stannade helst
inom de mindre formerna för piano,
sång-romansen och kammarmusiken och fick
därigenom mera betydelse som vägröjare för
impressionismen. Av de tonsättare, som valde
orkestern och det stora körstycket, märkas
främst Johan Svendsen samt vidare O.
Olsen, I. Holter, J. Selmer, G. Schjelderup,
J. Haarclou, J. Halvorsen, Hj. Borgström och
Chr. Sindin g. Pianostycket och
solosången fördes även vidare av E. A. Alnæs,
H. Cleve, S. Lie, K. Nissen. Till den
yngre impressionistiska skolan höra A.
Eggen, A. Hurum, P. Reidarson, L.
Halvor-sen, O. Moreman, H. Säverud, A. Kleven,
Pauline Hall och D. M. Johansen. Till de
musikaliska »prerafaeliterna» hör bl. a. F. Valen.
Bland utövande musiker efter O. Bull märkas
pianisterna Agathe Backer-Gröndahl, Erika
Lie-Nissen, K. Nissen och H. Cleve. Inom
sången fick Norge ökad betydelse med
1800-talets senare hälft, sedan Nina Grieg (E.
Griegs hustru) föregått som ypperlig
romanssångerska. Stor berömmelse vunno bl. a. Cally
Monrad, Gina Oselio, Amanda Kolderup, Olive
Fremstad och Elisabeth Munthe-Kaas.
Musikföreningar ha bildats i de flesta större
städer i Norge. Under 1800-talets förra hälft
var Harmonien i Bergen den främsta. Sedan
började småningom orkesterföreningar och
blandade körsällskap bildas i Oslo, Stavanger,
Trondheim, Halden m. fl. städer. En ledande
ställning inom norskt musikliv intar sedan
1919 Det filharmoniske selskap i Oslo. Av
blandade körer i huvudstaden märkas
Cæci-liaforeningen och Holters kor.
Manskörssång-en har sedan Behrens’ tid med stor livaktighet
odlats överallt i Norge. Däremot har endast
en kortare tid (1916—21) en stående
operateater kunnat upprätthållas. Den
musikhistoriska forskningen har företrädesvis inriktat
sig på folkmusiken. Där märkas C. Elling,
O. M. Sandvik och E. Eggen. De två
sistnämnda ha även liksom G. Reiss lämnat
värdefulla bidrag till den norska kyrkomusikens
historia.
Litt.: O. M. Sandvik och G. Schjelderup,
»Norges musikhistorie» (2 bd, 1921); W.
Nie-mann, »Die Musik Skandinaviens»(1906); O. M.
Sandvik, »Norsk folkemusik» (1921); E. Eggen,
»Skalastudier» (1925). Utförlig litt.-förteckn.
i T. Norlind, »Allmänt musiklexikon», art.
»Norge» och »Manskör» (1929). T. N.
Norsk nasjonalforening mot tuberkulosen
stiftades 1910. Dit voro 1930 anslutna 998
föreningar med 152,300 medl.
Nors kontrakt, i Karlstads stift, omfattar
5 pastorat: Nor och Segerstad; Grums; Ed och
Borgvik; By, Bro, S. Ny, Huggenäs och Säffle;
Millesvik, Botilsäter, Eskilsäter och ölserud.
Norsk rätt, se Nordisk rätt, sp. 1154—56.
tuberkulosen—Norsk teater 1274
Norsk teater. Från början av 1500-talet
uppfördes kyrkliga spel och skoldramer.
Yrkesmässiga tyska skådespelare uppträdde
från omkr. 1700, och Martin Niirenbach gjorde
1770 ett fåfängt försök med fast teater i
Oslo. Från omkr. 1750 spelade
amatörsällskap, flera på egna teatrar, bl. a. i Oslo
från 1780 och i Bergen från 1794. Den svenske
skådespelaren Johan Peter Strömberg
öppnade 1827 Kristiania teater, Norges första
offentliga scen, men måste mot sin vilja
anställa danska skådespelare. Teatern brann
1835. Sällskapet spelade på amatörsällskapets
scen, tills det nya teaterhuset på
Bankplad-sen 1837 invigdes. Den nationella
pånyttfödelsen vid 1800-talets milt framkallade på
Ole Bulls (se d. o.) initiativ 1850 Bergens
nationella scen (se d. o.). 1852 öppnades
Kristiania norske dramatiske skole, som
snart blev Kristiania norske teater.
Oppositionen mot det danska inflytandet vid
Kristiania teater tog sig särskilt 1838 och 1856
skarpa uttryck och växte omkr. 1860 till
sådan häftighet, att danskarna småningom
lämnade företaget och dess siste danskfödde
ledare 1863 tvangs att avgå. Samtidigt
uppgick den inhemska scenen i Kristiania teater,
som 1865—67 leddes av Björnstjerne Björnson
(se d. o.) och 1873—77 av Ludvig Josephson (se
d. o.). Teaterchef blev 1879 Hans Schröder,
som kvarstod, tills verksamheten
nyorganise-rades och överflyttades till det nybyggda
Na-tionaltheatret (se d. o.). Under denna
Kristiania teaters sista period fick norsk
scenkonst under inflytande av det samtida
inhemska sociala dramat sin nationella prägel.
Bland Kristiania teaters inhemska
konstnärer från omkr. 1850 märkas Johannes och
Louise Brun, Lucie Wolf, Sofie Parelius,
Georg Krohn, Chr. Abelsted, Andreas
Isach-sen, Sigvard och Laura Gundersen, Arnoldus
och Johanne Reimers, Jens Selmer, Henrik
Klausen, Fredrik Garmann, Olav Hansson,
Sofie Reimers, Bernt Schanche, Nicolai
Halvorsen, Björn Björnson (1885—93 också
regissör), Severin Roald, Ragna Wettergreen,
Johanne Dybwad samt Johan oeh Alma
Fahl-ström. Bland Oslos övriga teaterföretag
märkas Björnsons i Kristiania norske teater 1870
—72, Karl Johan-teatret i Tivoli 1893—96,
Eldorado, där under 1890-talet operetten,
hu-vudsakl. med svenska krafter, hade sin
blomstring, Centralteatret, som 1897—99
leddes av Fahlström med fru, 1899—1928 av
Harald Otto och 1928—31 av hans son Reidar
Otto och som tidtals varit Nationaltheatret en
stark och nyttig konkurrent. Fahlströms
teater 1903—11 (i det gamla Eldorado), åtm. i
början en scen med litterära anspråk, Det
norske teatret från 1914, en med åren
alltmera konstnärligt ambitiös landsmålsscen, och
Det nye teater, som 1929 under Ingolf
Schan-ches ledning och med Agnes Mowinckel,
Harald Stormoen och Hauk Aabel som övriga
bärande krafter öppnade sitt modernt inredda
hus med litterärt betonad repertoar men som
snart förföll till sensation. Det nye teater
ledes från 1931 av Thomas Thomassen, tidigare
teaterledare i Stavanger och Bergen. Stående
teatrar finnas i Trondheim sedan 1911 och i
Stavanger sedan 1915. F. ö. tillgodoses
teaterbehovet av resande sällskap och tillfälliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
