Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyslott (stad) - Nysning - Nysom, Hans Hein Theodor - Nyspulver - Nyssjuka - Nystad - Nystagmus - Nystavaren - Nysted - Nyström, Anton Kristen - Nyström, Axel Fredrik - Nyström, Carl Alfred - Nyström, Carl Gustaf - Nyström, Carl Ludvig Hippolyt - Nyström, Edvard Thorbjörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Nysning—Nyström, E. Th.
42
relska banan) blev färdig 1908, dess
fortsättning västerut N.—Pieksämäki (vid
Savolaks-banan) 1914. Centralpunkt för
ångbåtstrafiken på de till Saimasjösystemet hörande
vattendragen. Industrien är ej obetydlig; i
staden och dess omgivning finnas sågar, mek.
verkstäder, en fanerfabrik m. m.
Badinrättning, det s. k. S:t Olofs bad, som sommartid
är ganska väl besökt. Staden, vars uppkomst
torde gå tillbaka till slottets äldsta tid, erhöll
uppstadsrätt 1816 men förde under flera
årtionden därefter ett tynande liv; först i slutet
av 1800-talet började ett raskt uppsving, och
staden befinner sig nu i en period av
framåtskridande. O. Brn.
Nysning, krampaktig utandningsrörelse, vid
vilken utandningsluften häftigt spränger upp
den medelst läppar och tunga slutna munnen.
N. utlöses reflektoriskt från slemhinnan i
näsan och kan alltså framkallas genom
retande inverkan på nässlemhinnan, t. ex. av
katarr el. av främmande ämnen, snus, flera
slags lukter o. s. v. I. H.*
Nysom, lians Hein Theodor, norsk
militär och ingenjör (1845—1903). Var
officer 1866—76, sekr. i den kungl.
»vasdrags-kommissionen» 1877—81 och medverkade vid
flera av landets största kanalarbeten och
vat-tendragsregleringar. N. var arbetsminister i
Steens ministärer 1891—93 och 1898—1900,
sedan generaldir. för Norges statsbanor.
Nyspulver, Pu’lvis errhinus el.
sternutatö-rius, en numera obruklig läkemedelsform, som
avsåg att efter uppdragning i näsan (såsom
snus) reta till nysning, varigenom man
väntade sig lindrande av huvudvärk,
ögonåkom-mor m. m. I den äldre medicinen föreskrevos
flera olika slag av n., vanl. innehållande en
rad aromatiska kryddor, ibland även
välluktande flyktiga oljor, jämte någon starkare
retande drog, ss. prustrot (se d. o.) och
liljekonvaljeblom. Tobak ingick i ett n. mot
ögon-åkommor (»ögontobak»). C. G. S.
Nyssjuka, katarr i näsans och dess bihålors
slemhinna hos får, uppkommen genom
inträngande av »fårstyngets» larver (se
Styng-flugor). N. yttrar sig i att fåren ofta nysa
och varblandat slem rinner från näshålan.
Nystad, fi. üusikaupitnki, stad i Åbo och
Björneborgs län, Finland, belägen vid en vik
av Bottenhavet; 15 kvkm, 4,234 inv. (1930),
finsktalande. Exporten, av mindre betydelse,
består av trävaror och granit från stenbrott
i stadens närhet. Järnvägsförbindelse med
Åbo. N. utgör på finska sidan ändstationen
för den telegrafkabel, som under Ålandshav
är sträckt mellan Sverige och Finland. O. Brn.
Grundandet av N., som bestämdes 1616—17,
var ett led i tidens strävanden att skilja
lant- och stadsmannanäringarna. I N. ingicks
30 aug. (g. st.) 1721 den fred mellan Sverige
och Ryssland, som ändade nordiska kriget
(se d. o.).
Nysta’gmus (av grek. nystagmo’s, huvudets
nickande under sömnen), korta, snabba,
oscille-rande el. rytmiska rörelser av ögonen,
ständigt el. endast vid vissa tillfällen och
blickriktningar. Oftast förorsakas n. av
rubbningar i lilla hjärnan el. dess förbindelser
med innerörat (nervus vcstibularis) och utgör
därför vid åtskilliga nerv- och öronsjukdomar
ett diagnostiskt värdefullt symtom. K. G. P-n.
Nystavaren, se
Rättstavningssäll-skåpet.
Nysted, dansk småstad på Lollands s. kust,
Maribo amt; 1,724 inv. (1925). Blev stad 1409.
— Litt.: A. Ilansen, »N. 1409—1909» (1909).
Nyström, Anton Kristen, läkare,
föreläsare, skriftställare (1842—1931). N. blev
med. dr i Lund 1868 och sedan praktiserande
läkare i Stockholm. Han stiftade 1879 ett
positivistiskt samfund
där och deltog livligt
i de demokratiska
rörelserna under
1880-talet. N. fick 1880 till
stånd ett
arbetarinstitut (se d. o.) i
Stockholm, vilket han
förestod till 1908. I tal
och skrift verkade N.
för kyrkans skiljande
från staten,
nykterhet m. m. samt
utgav ett stort antal
arbeten i medicinska,
politiska, sociala och historiska ämnen
(särskilt om Polen, bl. a. »Polen förr och nu»,
1925). N. utgav även sina minnen, »1859—
1929. En 70 års historia» (1929).
Nyström, Axel Fredrik, arkitekt (1832
—94), son till P. A. N. Studerade vid
Konst-akad. 1849—56, blev hovintendent 1875 och
intendent vid överintendentsämbetet 1886.
Bland N:s byggnadsverk märkas i Stockholm
Sjökrigsskolan på Skeppsholmen,
brandstationen vid Johannes plan och i Gävle Stora
teatern. G-g N.
Nyström, C a r 1 A 1 f r e d, ämbetsman (1831
—91). Blev 1854 tjänsteman inom
telegrafverket, 1881 byråchef där och var 1887—90
dir. vid Stockholms centraltelegrafstation. N.
utgav bl. a. läroböcker i telegrafi och telefoni
samt 1853 en sedermera länge vid läroverken
använd »Sifferräknelära».
Nyström, Carl Gustaf, finländsk
arkitekt (1856—1917). Blev 1880 lärare och 1896
prodirektor vid polytekniska institutet i
Helsingfors samt vid dess ombildning 1907 prof,
i arkitektur vid Tekniska högskolan, vars
rektor han var 1907—10. N. byggde bl. a.
statsarkivet, ständerhuset, Föreningsbanken
och flera institut för univ. (alla i
Helsingfors, se d. o., bild 8 och 10) samt Åbo
konstmuseum. H. E. P.
Nyström, Carl Ludvig Hippolyt,
riksdags- och kommunalman (1839—1913).
Blev fil. dr i Uppsala 1863, med. kand. 1866
och med. lic. 1872. N. åtföljde som läkare
Nordenskiölds Spetsbergsexpedition med
»Sofia» 1868 och hans Grönlandsexpedition 1871.
Som riksdagsman i Andra kammaren 1888—
90 och Första kammaren 1891—1909 var N.
protektionist och starkt konservativ. Han
deltog även livligt i det kommunala livet i
Stockholm (stadsfullmäktig 1886—1903). N.
blev 1893 med. hedersdr i Uppsala.
Nyström, Edvard Thorbjörn,
veterinär, högskollärare (f. 1863 2®/3). Blev fil. lic. i
Uppsala 1889, tog veterinärexamen vid
Veterinärinstitutet i Stockholm 1892 och var
prof, i husdj ursskötsel m. m. och
veterinärrättsvetenskap vid Veterinärinstitutet i
Stockholm 1899—1930. N. har bl. a. ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
