Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paleolitiska perioden - Paleolitisk konst - Paleologerna - Paléologue, Georges Maurice - Paleontolog - Paleontologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paleolitisk konst—Paleontologi
531
jas särskilt i L’Anthropologie, Die Eiszeit,
Ipek och Journal of the Anthropological
Insti-tute of Great Britain and Ireland. H. R-h.
Paleolitisk konst (jfr Europas
förhistoriska tid och Paleolitiska
perioden) är icke en konst för konstens skull
utan torde vara tillkommen i magiskt syfte.
P. uppträder först i och med den yngre
grott-tidens första period, Aurignactiden. Redan
till den äldre delen av detta skede räknar
man några märkliga små kvinnoskulpturer,
vilkas överdrivna formgivning anger deras
karaktär av fruktbarhetsidoler (bild 1).
Dylika i ben, elfenben, horn el. sten utförda
figurer äro funna på skilda håll i Väst-, Syd-,
Mellan- och Östeuropa. Vid sidan om dessa
kvinnoidoler — som också i några fall äro
utförda i relief — förekomma
människofram-ställningar ytterst sällan. P. avbildar mycket
realistiskt för jakten önskvärda djur, ss.
mammut, ren, häst, bison, hjort, bock, någon
gång fisk och fågel, vilka framställas i
små rundskulpturer, reliefer el. ristningar
i (ren)horn, elfenben etc. el. i ristning och
målning på grottväggarna. Ett rikt
material och ingående studier, främst av abbé H.
Breuil, göra det möjligt att iakttaga huru
p. stegvis utvecklats. Den yngre
Aurignac-tidens djurframställningar äro ytterst
primitiva; Solutrétiden har icke efterlämnat
mera betydande konstalster, även om de
senaste årens tjeckoslovakiska fynd visa, att
nya rön ännu kunna göras; med
Madeleine-tiden uppnås en höjdpunkt, som skapat
sådana alster som hästskulpturerna (bild 6)
från Mas d’Azil (i fr. dep. Ariège, en av de
främsta fyndorterna för p.), bisonoxen (bild
4) från La Madeleine (Dordogne) och den
berömda renen från Kesslerloch i Schweiz
(bild 5); bland andra viktiga fyndorter må
nämnas Laugerie-Haute och Laugerie-Basse i
Dordogne samt Grimaldigrottorna invid
Men-tone. Enstaka växtmotiv finnas även
framställda, likaså geometriska ornament, vilka
dock i regel torde vara stiliserade djurmotiv.
Av utomordentligt intresse äro de på
grottväggarna i ristning och målning, någon gång
i relief framställda djurbilderna. Denna
konstart börjar under yngre Aurignactid, då blott
en enkel konturlinje anger den profilställda
djurgestalten, som saknar detaljutförande.
Nästa skede skänker en mer utformad och
detaljrik figurteckning, där även ett visst
perspektiv finns. Senare målas djurbilderna
helt i svart el. brun färg, och till sist vid
Madeleinetidens slut utföras de polykroma
grottmålningarna. Den använda färgen
utgöres av i naturen förekommande järnockra,
som ger olika nyanser i rött, brunt och gult,
samt kolstoffer och manganoxid, som båda ge
svart. Djurframställningarna äro någon gång
applicerade på föremål till nyttobruk, ss.
kastträn (bild 9), oftast ha de endast varit
jäktamuletter. Någon gång förekomma
fantastiska människoframställningar. De torde
få anses som i djurmasker klädda människor,
utförande magiska riter; magisk betydelse ha
säkerligen även vissa tecken och avbildningar
av människohänder. Grottmålningarna äro
ofta placerade långt inne i de väldiga
grottorna — i den 1.400 m långa grottan vid
Niaux finnas målningar 800 m från
myn
532
ningen, där folket bodde. De främsta målade
grottorna äro den först upptäckta Altamira
och Castillo i Kantabriska bergen i Spanien,
Niaux i Pyrenéerna, La Mouthe, Les
Com-barelles och Font-de-Gaume i Dordogne. P.
tillskrives Cro-Magnonrasen.
P. upphör skenbart med Madeleinetidens
slut men har dock en degenererad
fortsättning, mest direkt i vissa målningar på
klippväggar inom öst- och sydöstspanskt område.
Sannolikt äro Aziltidens målade stenar (bild
18) starkt schematiserade djur- och
människoframställningar. På utomeuropeiskt
område förekomma på flera håll häll- eller
klippmålningar, likartade med de västeuropeiska
men icke alltid möjliga att datera. Den
främsta samlingen av paleolitiska småföremål
finnes i Musée des antiquitées nationales i
S:t-Germain-en-Laye utanför Paris.
Litt.: Se litt.-förteckn. vid art.
Paleolitiska perioden. Viktigaste arbeten
äro: H. Breuil och E. Cartailhac, »Les
pein-tures et gravures murales des cavernes
pyré-néennes» (1904) och »La caverne
d’Alta-mira» (1906); H. Breuil, H. Alcalde del Rio
och père Sierra, »Les cavernes de la région
cantabrique» (1911); H. Breuil, H. Obermaier
och W. Verner, »La Pileta» (1915); H. Breuil,
L. Capitain och D. Peyrony, »Les
Combarel-les» (1924); L. Frobenius och H. Obermaier,
»Hådschra Mäktuba. Urzeitliche Felsbilder
Kleinaf rikas» (1925). H. R-h.
Paleolögerna, dets. som Palaiologerna (se
d. o.).
Paléologue [-lå’g], Georges Maurice,
fransk diplomat och författare (f. 1859). Var
1886—1913 mestadels anställd i
utrikesministeriet, 1912—13 som chef för dess politiska avd.,
några år minister i Sofia samt jan. 1914—
maj 1917 ambassadör i Petersburg och
därefter 1920 generalsekr. i utrikesministeriet.
Han blev 1928 led. av Franska akad. — P.
har gjort sig känd som historisk,
litteraturhistorisk och vitter författare genom monogr.
över Vauvenargues (1890), A. de Vigny (1891),
Dante (1909) och Cavour (1926; sv. övers. 1928)
samt flera romaner. Sin ambassadörstid i
Ryssland har han skildrat i det
underhållande memoarverket »La Russie des tsars
pendant la grande guerre» (3 bd, 1921—23).
I sv. övers, föreligga »Kejsar Alexander II:s
tragiska kärlekssaga» (1924) och »Romantik
och diplomati» (1925). V. S-g.
Paleontolög, forskare, som ägnar sig åt
paleontologi (se d. o.).
Paleontologi (av grek. palaio’s, forntida, ön,
varelse, och lo’gos, lära), läran om de forntida
varelserna, d. v. s. vetenskapen om fossilen
el. de rester av utdöda djur och växter, som
finnas bevarade i jordskorpans lagrade
bergarter. Paleozoologi el.
zoopaleon-to logi behandlar de fossila djuren, p a 1 e
o-botanik, paleofytologi el. f y t
o-paleontologi de fossila växterna.
P. är ganska ung som vetenskap. Det
antika Greklands lärde kände visserligen
fossilen och tolkade dem i en del fall riktigt,
men antikens främste naturforskare,
Aristo-teles, hade ingen klar uppfattning av deras
natur, och hans åsikter förblevo härskande
långt in i medeltiden. Fossilen trodde man
i allm. ha bildats i berglagren genom en el.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
