Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Persien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
869
Persien (Historia)
870
I en fred med östrom 421 tillförsäkrades de
kristna i P. fri religionsutövning, men först
483 vunno förhållandena större stadga, då
P:s kristna på en synod antogo
nestorianis-men och därmed skilde sig från det kristna
Västerlandet. Under 400-talet började de s.
k. vita hunnerna (se H u n n e r, sp. 140)
infalla i P. och tillfoga riket stor skada. De
fördrevos småningom med hjälp av de
centralasiatiska turkarna av Kosru I A n
ö-sch arvän (reg. 531—579), den störste
härskaren av sasanidernas dynasti. Hans
diplomati omspände bysantinska rikets alla fiender.
540 inbröt han i Syrien och ödeläde det
blomstrande Antiokia, vars invånare
förflyttades till P. I Jemen utdrevos de kristna
abessinierna, och landet blev nominellt en
vasallstat under P. Vägar och kanaler
anla-des. Här- och skatteväsen ordnades.
Kristna av olika bekännelser njöto religionsfrihet.
Litteratur och konst blomstrade. Nu torde
också det riddarliv ha utbildats, vars
traditioner länge blevo förhärskande bland
orientaliska härskare. Under sonsonen Kosru
II Parvez (reg. 590—628) syntes det en
tid, som om det bysantinska rikets öde
skulle beseglas genom persernas militära
framgångar, som bl. a. resulterade i erövringen av
Jerusalem 614, erövringen av Egypten och
upprättandet av ett befäst läger i Chalkedon
mitt emot Konstantinopel. Men kejsar
He-rakleios lyckades få krigslyckan att vända
sig och besegrade i grund perserna under
flera fälttåg. Följden härav blev en allmän
upplösning, som undergrävde rikets
motståndskraft mot den nya makt, som
representerades av islams härskaror. I striden
mot dessa dukade P:s stridskrafter under,
och den siste sasaniden, Jesdedjerd III,
förlorade omkr. 641 sitt rike och mördades 651.
Det nationella kungadömet var slut.
Inre förhållanden under gamla
tiden. En ordnad förvaltning infördes
först av Dareios I. Konungen, som efter
olika årstider residerade på olika håll —
i Susa, Ekbatana, Babylon, Persepolis och
Ktesifon —, var oinskränkt härskare, omgavs
med en livvakt och var genom sträng etikett
fullständigt avskild från sitt folk.
Statsangelägenheter avgjordes vid hovet, där mager
och eunucker voro de mest inflytelserika.
Riket indelades i provinser under satraper,
ofta tillhörande kungafamiljen. Polygami
var allmän, giftermål med nära anhöriga
(systrar och döttrar) var otvivelaktigt
tillåtet. Religionen var i allm. den, som
tillskri-ves Zarathustra (se d. o., Avesta och P a
r-sism). Skrivkonst (se Kilskrift),
arkitektur och skulptur erhöllo perserna från
as-syrer och babylonier. Huvudnäringar voro
jordbruk och boskapsskötsel (hästavel). Efter
islams seger omdanades småningom seder,
lagar och författning under inflytande av den
nya religionen.
P. under kalifatet och
mongolerna (651—omkr. 1500). Omkr. 100 år
efter sasanidernas fall voro de flesta av P:s
invånare omvända till islam. De fåtaliga
resterna av den gamla trons bekännare flydde
till större delen till Indien (se P a r s e r).
Politiskt delade P. det arabiska kalifatets öden.
Under omajjadernas dynasti var Damaskus
kalifernas residens. När abbasiderna tagit
makten och Bagdad 762 anlagts som
residensstad, blev där det persiska inflytandet starkt,
framträdande. Ett ex. härpå ge
barmakider-na (se d. o.), länge kalifernas allsmäktiga
ve-sirer, som voro en rent persisk släkt. I Iran
började emellertid del efter del avfalla från
kalifatet under inhemska el. turkmenska
dynastier (tahirider, safari der, s a m
a-n i d e r, b u j i d e r, ghorider). Mäktigast
blevo ghaznaviderna (se d. o.), som
från Afganistan utsträckte sitt välde över
stora delar av Iran. 1059 måste dessa avstå
sina persiska provinser åt seldjukerna, vilkas
välde emellertid snart likaledes undergick
delningar. 1220 inbröto norrifrån
mongoler (se d. o.) under Djingis-kan (se d. o.).
Fruktansvärd var förstörelsen, där de gingo
fram som fiender, men sedan väldet var
grundat, upptogo de och utvecklade även i P.
under il-kanernas dynasti alla givna
kulturelement och antogo massvis islam. I
senare hälften av 1300-talet kom P. att
tillhöra T i m u r -1 e n k s (se d. o.) väldiga rike,
erövrades omkr. 1468 av turkmenerna och
kom slutligen omkr. 1500 åter under en
inhemsk konungaätt, s a f i d e r n a.
P. under nyare tiden. Under den
nya dynastien blev den schiitiska riktningen
inom islam (se d. o., sp. 767) härskande i P.
Utåt fördes ständiga strider med olika
grannar, tills Abbas I den store (reg. 1586—
1628) åt olika håll hävdade rikets
trygghet-Efter svåra motgångar i början av sin
regering gynnades Abbas av krigslyckan. Han
återtog det av ösbegerna erövrade Chorasan
och de till turkarna avträdda Aserbeidjan och
Georgien samt Bagdad; från Stora
Moguls-välde återerövrade han Kandahar. Han
ordnade den inre förvaltningen och befordrade
näringslivets uppblomstring. Rikets residens
flyttade han från Kasvin till Ispahan (1625).
Kort efter hans död togo turkarna Bagdad
1638. I den följ, år avslutade freden med
Turkiet fastställdes gränserna så, som de
intill senaste tid förblivit. Efter en
nedgångsperiod, under vilken P. svårt
härjades-av afganer och då Peter den store av
Ryssland erövrade Dagestan m. fl. provinser vid
Kaspiska havet, följde åter uppsving, sedan
Na dir (se d. o.), en hövding från Chorasan,
förjagat afganerna 1729—30 och 1736
självbestigit tronen (reg. 1736—47). Han
utvidgade P. genom stora erövringar, tog hela
Afganistan och förvärvade efter ett
fälttåg-mot Hindustan 1739, som kulminerade i ett
blodbad i Delhi och stadens plundring, de
indiska områdena v. om Indus. I n. gjorde han
Amu-darja till P:s gräns. Efter Nadirs dödl
följde en tid av oroligheter under olika
härskare. 1795 bestegs tronen av hövdingen
över den turkmenska kadjarstammen Aga.
Muhammed (reg. 1795—97), vars dynasti
sedan härskade i P. till 1925 med Teheran som<
residensstad. Han var en av de
blodtörstigaste tyranner Orienten haft att uppvisa.
Under hans närmaste efterträdare, Feth Ali
(reg. 1797—1834), förlorade P. definitivt till
Ryssland Georgien (1813) och i freden i
Turk-mantschai 1828 Dagestan, Erivan,
Nachitje-van m. m., varjämte det förbjöds att ha
krigsfartyg på Kaspiska havet. Ryssar och
eng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
