Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peterson, Johan Ludvig - Peterson-Berger, Wilhelm - Peterspenningen el. Romskatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
917
Peterson, J. L.—Peterspenningen
918
Peterson, Johan Ludvig, arkitekt (1853
—1931). Studerade i Stockholm vid Tekniska
skolan och Konstakad. 1871—80 samt som
stipendiat i Frankrike, Spanien, Italien m. m.
1881—83. Bland P:s tidiga verk i Stockholm
märkas den till konsertsal ämnade Sveasalen
1886—88 i morisk stil (sedermera nedbrunnen)
och Höganäsmagasinet vid N.
Blasieholms-hamnen 1888—89, en fyndig och originell
lösning av en modern uppgift med stilen
betingad av materialet, Höganäs eldfasta tegel
(tyvärr rivet 1930). I hörnet av Birger
Jarls-gatan och Nybroplan uppförde han 1902—04
ett monumentalt hyrespalats i engelsk gotik.
Senare följde bl. a. Konstnärshuset vid
Små-landsgatan (1897—98) med en elegant spansk
fasad i sandsten. P. utförde även byggnader
för statens räkning i Stockholm och i
landsorten samt flera kyrkor och läroanstalter.
Han blev 1913 byggnadschef i
kasernbyggnadsnämnden. Praktisk och idérik, anlitades
P. ofta vid utredande av vanskliga
byggnads-uppgifter. G-g N.
Peterson-Berger, Wilhelm, tonsättare (f.
18 6 7 27/2). Blev student 1885, var elev av
Kon-servatoriet 1886—89, tog organistexamen 1889
samt studerade 1889—90 i Dresden
komposition för Kretschmer
och pianospel för H.
Scholz. 1890—92 var
P. musiklärare i Umeå
och samtidigt ledare
av stadens
musiksäll-skap, 1892—94 lärare
vid Dresdener Musik
-schule i Dresden. P.
var 1896—1930
musikkritiker i Dagens
Nyheter och 1908—10
regissör vid Kungl.
teatern. Sedan 1930
är han bosatt på Frös-
ön i Jämtland. Som skriftställare har P.
särskilt ivrat för den svenska folktonen och
verkat för en egen nationell stil med svensk
folkvisa och folkdans som grundval.
Målmedvetet har han kämpat för den tyska
nyromantiska skolans principer med front
såväl mot den franska impressionismen som mot
den nya atonala skolan. Som tonsättare har
P. gjort en betydande insats genom sina
musikdramer, vilka kunna räknas som de mest
betydande inom den svenska musiken för
scenen. Hans första verk i denna konstart var
»Sveagaldrar» vid Oskar II:s 25-åriga
jubileum 1897, och nästa blev »Ran» (Kungl.
teatern 1903); 1903 uppfördes även sagospelet
»Lyckan». Av genomgripande betydelse blev
musikdramat »Arnljot» (Kungl. teatern 1910),
ett verk, som i konstnärlig gestaltning får
räknas bland de främsta svenska för scenen.
De sedan följande ha varit
»Domedagsprofe-terna» (Kungl. teatern 1919) och »Adils och
Elisiv» (Kungl. teatern 1927). P. har valt
svenska ämnen för sina sceniska skapelser och
därmed betonat sin strävan att skapa
nationella verk i svensk anda. Han har även
vunnit stor framgång med solosången, en
konstform, som han sällsynt väl behärskat och inom
vilken han lyckats skapa nationellt bestående
verk. Hans första sånghäfte av betydelse blev
»Tre sånger», op. 3 (med bl. a. »Irmelin Rose»).
En mängd sånger ha sedan utgivits. P:s
pianostycken ha blivit mycket beaktade, särskilt
de tre häftena »Frösöblomster» (1896—1914).
Han har även framträtt med flera
festkantater. Av orkesterverk märkas: symfonierna
»Baneret» (uppf. 1904), »Sunnanfärd» (1913) och
»Same Ätnam» (»Lapplandssymfoni», 1917),
konsertintermezzot »Karneval i Stockholm»
(1902) och sviten »Italiana» (1922). Även
sånger för blandade röster och manskvartetter
ha utkommit. — P. har själv skrivit texterna
till sina musikdramer och flera av
solosångerna. Som översättare har han nedlagt ett
förtjänstfullt arbete genom sina Wagner- och
Nietzscheskrifter: »Wagners skrifter i urval»
(1902), »Tragediens födelse» (s. å.) och »Så
talade Zarathustra» (1913; båda av Nietzsche);
Wagners »Tristan och Isolde» översattes el.
rättare fick en svensk bearbetning 1909.
Slutligen har P. framträtt som självständig
prosaförfattare med »Richard Wagner som
kulturföreteelse» (1913; ty. uppl. 1917) och »Svensk
musikkultur» (1911). I det senare arbetet
har han preciserat sin ståndpunkt i frågan
om skapandet av en nationell tonkonst. Ett
urval i 2 bd av hans musikkritiska
recensioner, »P.-B.-recensioner. Glimtar och skuggor
ur Stockholms musikvärld 1896—1923»,
utkom 1923. _ _ T. N.
Peterspenningen (lat. denärius [beati] Pe’tri)
el. R o m s k a 11 e n, skatt till påvestolen från
vissa kristna länder under medeltiden. P.
torde ha uppkommit på 700-talet i England.
Med tiden kom den att där utgå med en denar
av varje hus, som ägde en viss förmögenhet,
tills den 1534 helt upphörde. I Polen infördes
p. på 1000-talet och hade där karaktär av
jordskatt. Senare erlades p. även i Aragonien
och Portugal, på Sardinien och Korsika samt
i Böhmen, Kroatien och Dalmatien.
För de nordiska länderna finns p. tidigast
dokumenterad i Danmark, där den efter
engelskt mönster trol. infördes under Knut den
store. På grund av p. kom Danmark att
längre fram uppfattas som påvens lydland. I
Norge omtalas p. först efter mitten av
1150-talet men har säkerligen erlagts tidigare. Den
uppbars där ända till reformationen. I
Sverige omnämnes p. första gången i en påvlig
bulla 1154 efter kardinal Nikolaus
Break-spears återkomst från sin nordiska resa men
har troligen börjat införas ung. samtidigt som
i Danmark. P. var i Sverige dock territoriellt
begränsad, i det att den aldrig erlades från
Ärkestiftets norrländska delar el. från Åbo
stift. Ej heller uppgick p. till samma belopp
inom de olika stiften. P. uppbars av hitsända
påvliga uppbördsmän, vilkas räkenskaper och
berättelser äro bevarade (delvis utg. av P.
Munch 1864), och erlades ända fram till
reformationen. I Västerås ordinantia 1527
bestämdes, att p. hädanefter skulle tillfalla kronan.
De på grundval av räkenskaperna företagna
folkmängdsberäkningarna torde icke vara
hållbara.
Numera brukas namnet p. för frivilliga, av
biskoparna insamlade gåvor från katoliker i
alla länder till påven. I denna form började
den omkr. 1860 och växte oerhört efter
Kyrkostatens fall 1870. Den förekommer alltjämt.
Litt.: O. Jensen, »Der englische
Peterspfen-nig» (1903); C. Daux, »Le denier de Saint-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
