Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Petunia - Petzit - Petzval, Joseph - Petöfi, Sándor (Alexander) - Petöfi-Társaság - Peucer, Kaspar - Peuerbach el. Purbach, Georg - Peutinger, Konrad (statsman) - Peutinger, Konrad (humanist) - Peutingerska kartan - Peyerska körtlarna el. plaques - Peyron, släkt - Pezoporus - pf - p. f. - Pfaff, Christoph Matthäus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
947
Petzit—Pfaff
948
ma i bladvecken. Kronan är trattlik. P.
hybrida, bastard mellan den vitblommiga P.
axillaris och den violettblommiga P. violacea,
är en i trädgårdar allmänt odlad enårig
prydnadsväxt. G. M-e.
Petzit, miner., se Guld, sp. 1245.
Pe’tzval, J o s e p h, österrikisk
matemati-kei och fysiker (1807—91), 1837—77 prof, i
högre matematik vid univ. i Wien. Med
ledning av P:s beräkningar (1840) utförde
Voigt-länder senare det efter P. uppkallade första
ljusstarka porträttobjektivet (jfr
Fotografiska objektiv, sp. 881 och bild 5).
Petöfi [pä’tofi], Sändor (Alexander),
Ungerns störste skald, frihetshjälte (1823 1/i—
49). Lämnade skolan redan vid 15 års ålder,
blev statist, soldat och slutligen poet. 1847
blev P. medred. i Pesti Divatlap (Pests
Modetidning). 1845 utkommo hans första stora
sagoepos, »Janos vitéz» (Hjälten Johan), samt
lyriska dikter, »Cipruslombok» (Cypressblad),
vilka gjorde hans namn vida känt i Ungern.
P. stod i spetsen för Budapestungdomens
frihetsrörelse, och hans dikt »Talpra,
ma-gyar» (Upp magyarl), som han själv
deklamerade från nationalmuseums trappa, blev den
ungerska frihetskampens eldande sång. Men
hans radikala tendenser funno ingen djupare
genklang, och med vemod och missräkning
gick han ut i striden. P. blev major i Bems
armé, och i slaget vid Segesvär (31 juli 1849)
anses han ha fallit för en kosacks lans och
jordats i en massgrav. — P:s sånger sprungo
fram ur folkvisorna. Motiven äro välbekanta
gestalter från barndomen, från
boskapsherdarnas liv på slätten, den första vårliga
kärleken. Hans fosterländska och revolutionära
dikter ha sällsynt glöd. P:s samlade lyriska
dikter utkommo 1847 och sedermera i en
mängd uppl. Kritisk uppl. av P:s samtliga
verk, även prosa, utkom i 6 bd 1892—96,
redigerad av Adolf Havas. Dikter av P. äro
översatta till alla europeiska språk. Även i
Sverige blev han populär genom bröderna
Schöld-ströms översättningar och särskilt genom
Birger Schöldströms utmärkta Petöfibok,
»Har-poslag och svärdsklang» (1888). Om P. i den
svenska litteraturen se B. Vikårs upnsats i
»Petöfi Könyvtär», 27, 28 (1911), B. Leffler,
»Petöfi Svédorszägban» (1913; på tyska,
»Petöfi in Schweden», i Ungarische Rundschau
s. å.), S. Fischer, »P:s Leben und Werke»
(1888), samt B. Leffler, »Ungersk lyrik»
(1922). — P:s porträtt återges på vidstående
plansch. B. L-r.
Petöfi-Tårsasåg [päTofi-tä^/aJäg]
(Petöfi-sällskapet), ungersk litterär förening, stiftad
1879 och ägnad Petöfis minne. Sällskapet
understödjer Petöfiforskning och har ett
rikhaltigt Petöfimuseum i det s. k. Petöfihuset i
Budapest. B. L-r.
Peucer [päi’ser], K a s p a r, tysk läkare
(1525—1602), se Kryptocalvinism.
Peuerbach [påi’arbal$] el. Purbach, Georg,
österrikisk matematiker och astronom (1423
—61), prof, vid univ. i Wien. P.
kompletterade genom sitt verk »Theoricæ novæ
plane-tarum» i fråga om planetrörelserna John
Ho-lywoods (Sacroboscos) mycket använda
astronomiska lärobok samt utgav en aritmetisk
lärobok (»Opus algorismi», 1492), som åtnjöt
stor popularitet. K. Lmk.
Peutinger [påi’-], Konrad, statsman, se
P y h y.
Peutinger [päi’-], Konrad, tysk humanist
(1465—1547). Var efter grundliga
humanistiska studier i Italien sin födelsestad
Augs-burgs sekr. 1497—1534 samt tog livlig andel i
samtidens politiska och religionspolitiska
förhandlingar inom Tyska riket. Uppkallad efter
P. ärPeutingerska kartan (sed. o.).
Peutingerska kartan [påi’-] (lat. Ta’bula
peutingeriäna), en efterbildning från
1100-talet av en romersk resekarta (se I t i n e r
a-r i u m). P. hittades i Worrns av K. Celtes
(se d. o.), som 1507 lämnade den till K.
Peutinger (se d. o.) för offentliggörande; efter
den senare fick kartan sitt namn. Utg. av K.
Miller (1888). Jfr uppsats av Polaschek i
Jahrbuch für Landeskunde 1928.
Peyerska körtlar [päi’-] el. plaques [plak]
(lat. noduli lymphatici aggregati), små
grupper av lymffolliklar i tunntarmen,
namngivna efter sin upptäckare (1677), schweizaren
Julius Conrad Peyer (1653—1712). (E. L-g.)
Peyron [pä’jrån], svensk släkt.
Härstammar från sidenvävaren Barthelemi
Tous-saint P. (1717—66), som 1740 inkom till
Sverige från Lyon, där hans far var köpman.
En B. T. P:s yngre son adlades 1780 med
namnet De Peijron (ätten utdöd i
Sverige). B. T. P:s äldre son ministerresidenten
Claes Bartholomeus P. (1753—1823)
var fader till bl. a. kabinettskammarherren
och generalmajoren Edvard August P.,
som 1836 adlades med namnet Peijron
(1796—1858; slöt ätten på manssidan). Den
sistnämndes äldre bror Gustaf Abraham
P (1783—1852) deltog i fälttågen 1813—14,
blev 1825 landshövding i Södermanlands län,
1827 generalmajor och 1843 generallöjtnant.
Han var statsråd och chef för
Lantförsvars-dep. 1844—48, adlades 1825 och blev frih.
1841 med namnet Peyron. Dennes son
frih. Gustaf Oscar P. (1828—1915)
avancerade i militär- och hovtjänst, blev
generalmajor och generalbefälhavare i 3:e
militärdistriktet 1884,’ i l:a 1885, var statsråd och
chef för Lantförsvarsdep. 1887—88 och fick
1896 generallöjtnants avsked. Han var
riksdagsman i Första kammaren 1866—73. i Andra
1888—93 och 1897—99. Hans bror Edvard
Svante Knut P. (1831—1914) var
sjö-militär, varvschef i Karlskrona 1884—87,
chef för Marinförvaltningen 1887—99, blev
1889 konteramiral, 1897 vice amiral samt tog
avsked ur aktiv tjänst 1899, ur reserven 1903.
Pezo’porus, zool., se Papegojor.
pf, mus., förk. för it. piü forte, starkare.
p. f., förk. av fr. pour féliciter, för att
lyckönska.
Pfaff, Christoph Matthäus, tysk
evangelisk teolog (1686—1760), teol. prof,
och kansler vid univ. i Tübingen. Av okända
skäl måste han 1756 lämna Tübingen och blev
då teol. prof., superintendent och kansler i
Giessen. Kyrkorättsligt epokgörande var P:s
»De originibus juris ecclesiastici», som
grundläde det s. k. kollegialsystemet. Teologiskt
tillhörde P. övergångsteologien, som sökte
med ortodoxien sammansmälta idéer från
pie-tismen och upplysningen. Smidig till sitt
väsen, arbetade han ivrigt för att ena de
luterska och reformerta kyrkorna. — Jfr A. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
