Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Platon - Idéläran - Naturfilosofi och psykologi - Etik och statslära - Platoniker - Platonisk, Platonsk - Platonism - Platonov, Sergij Fedorovitj - Platou, släkt - Platou, Christian Emil Stoud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Platoniker—Platou, Chr. E. S.
1081
egentligt verklig. De enskilda varelserna,
t. ex. människorna, äro förgängliga, den
allmänna bestämningen »människa» är däremot
en och densamma i alla de enskilda och
förändras icke med dem. Detta allmänna är
sålunda det sant verkliga och kallas av P. för
sakens idé. överallt, där ett antal enskilda
föremål bildar en art, där det hos dem finnes
något lika och gemensamt, ha vi att anta en
idé. P. hypostaserar nu idéerna till en
värld ovan sinnevärlden, som utgör det sant
verkliga. — Till idéläran leda utom dessa
ontologiska även kunskapsteoretiska
spekulationer. Det egentliga vetandet kan ej slå över
i sin motsats och måste därför skiljas såväl
från varseblivningen som från den »riktiga
meningen», vilka båda senare kunna vara
såväl sanna som falska. Sinnevärlden, såsom
föränderlig, kan endast fattas i
varseblivningen eller den riktiga meningen; den egentliga
kunskapens objekt, givet i sakens begrepp
(jfr S o k r a t e s), måste vara något därifrån
skilt och oföränderligt. — Enl. P:s
ursprungliga, senare dock modifierade tanke måste det
finnas idéer för alla allmänna bestämningar;
det finnes sålunda en bordets, stolens,
smutsens, orättrådighetens, storhetens, litenhetens
idé o. s. v. Idéerna äro intet psykologiskt
utan rent objektiva väsenheter. De bilda
ett enhetligt, skönt och harmoniskt system,
där de mer allmänna idéerna äro
överordnade de mer enskilda. Livets idé är t. ex.
överordnad djurets idé och denna
överordnad hästens idé o. s. v. Den högsta idén
är det godas idé; närmast under denna
följa varats och vetandets. Då den högsta
idén bestämmer de lägre, är P:s
världsåskådning därmed teleologisk. — På ålderdomen
modifierade P. väsentligt sitt system under
pytagoreiskt inflytande; detaljerna i detta
senare system äro dock föga kända.
Naturfilosofi och psykologi. Sinnevärlden
är skild från idévärlden. Såsom innehållande
förändring och rörelse är den icke fullt
verklig utan en blandning av verklighet och
overklighet. Dess verklighet kommer från
idéerna, dess overklighet från materien.
Om P. med materien menat det tomma
rummet eller en rumfyllande massa är omtvistat.
Dialogen »Timaios» skildrar i mytologisk form
hur världssjälen, »demiurgen», danat världen
av materien med idéerna som urbilder. —
Själen intar en mellanställning mellan
idéerna och sinnevärlden. Liksom de sinnliga
tingen rörlig, har den dock sin rörelses
princip i sig själv och har därmed del i
idévärldens självständighet. Den består av tre delar,
förnuftet, modet och begäret. Förnuftet är
den specifikt mänskliga själsdelen. I
»Phai-don» anför P. flera bevis för själens
odödlighet. Ett är, att vetandet endast är möjligt
genom återerinring (anamnesis) av idéerna,
som vi då måste ha skådat före födelsen. Detta
bevisar själens preexistens, och P. menar, att
därur även följer dess postexistens. — Om
P:s estetik se d. o., sp. 1070.
Etik och statslära. I P:s etik kämpar en
negativ, pessimistisk tendens, vilken finner
det för själen goda i ett bortdöende från
sinnevärlden och en flykt till idévärlden, dess
rätta hem, med en positiv tendens, som ser
den sedliga uppgiften i att förverkliga idéen
1082
i sinnevärlden. Dygden är medlet för denna
uppgifts realiserande. Varje själsdel har sin
speciella dygd: förnuftet visheten, modet
tapperheten och begäret behärskningen. Den
totala dygden är rättskaffensheten. — I sin
statslära parallelliserar P. staten med den
enskilde individen. Liksom själen består av
tre delar, består idealstaten av tre stånd:
1) de styrande, som böra vara
filosofer, 2) väktarna eller krigarståndet och
3) det närande ståndet eller
arbetarklassen. Varje stånd bör ha sin motsvarande
kardinaldygd, och idealstaten som helhet
skall förverkliga rättskaffenshetens idé. De
högre ståndens medlemmar få ej ha
privategendom eller ingå äktenskap. Staten
bestämmer vilka män och kvinnor, som få sätta
barn till världen; barnen fråntagas modern
omedelbart efter födelsen, och deras
uppfostran ledes helt av staten. — I
ålderdoms-verket »Lagarna» modifierar P. väsentligt
dessa tankar, inseende deras
ogenomförbarhet. — P:s porträtt återges på vidstående
plansch.
P:s skrifter ha översatts till de flesta
moderna språk. På svenska finnas en övers, av
de viktigaste dialogerna av M. Dalsjö (7 bd,
1870-—1906) och en fullständig övers, av C.
Lindskog (6 bd, 1920—26). — Litt.:
Windel-band, »P.» (1898); H. Larsson, »P. och vår
tid» (1913); U. v. Wilamowitz-Moellendorff,
»P.» (2 bd, 1919); I. Heikel, »P.» (s. å.); G.
Rudberg, »P.» (1922; på no); M. Jacobsson,
»P. som politiker» (s. å.); 11. Höffding,
»Pla-ton’s böger om staten» (1924); F. Lagerroth,
»Platons stats- och rättsbegrepp» (1928); P.
Helms, »P.» (1931). G. O-a.
Platoniker, anhängare av Platon.
Platonisk, P 1 a t ö n s k, som härrör från el.
överensstämmer med Platon. — Platonisk
kärlek, hos Platon själv en kärlek, riktad
icke på det individuella utan på idéerna,
företrädesvis skönhetens; vanl. och oegentligt
en sval, osinnlig kärlek. G. O-a.
Platoni’sm, Platons filosofi.
Platonov [platå’nøf ], S e r g i j Fe d
oro-vi t j, rysk historiker (f. 1860), prof, i
Leningrad till 1926, led. av ry. vet.-akad. 1920,
avsatt 1930 för antibolsjevikisk verksamhet.
P. har bl. a. utgivit en sammanfattande rysk
historia (eng. övers. 1925, ty. 1927),
föreläsningar över rysk historia (1899; 10 :e uppl.
1917) samt monogr. över Ivan den
förskräcklige (1923), Boris Godunov (1924) och Peter I
(1926). _ A. A-t.
Platou [pla’tåv], norsk släkt, härstammande
från Själland, varifrån Ludvig Stoud P.
(1778—1833) 1803 kom till Norge som
adjunkt, sedan 1806 lektor vid Kristiania
katedralskola. Han blev 1813 prof, i historia och
statistik vid Kristianias nya univ., 1815
ex-peditionssekr. i inrikesdep. och 1817
stats-sekr. 1809 hade han huvudandel i
upprättandet av Selskabet for Norges vel. — Sonen
Fredrik Christian Stoud P. (1811—
91) blev prof, i rättskunskap 1849. Han var
höiesterettsassessor 1862—64 och 1883—84 och
från 1884 justitiarius i Kristiania
stiftsover-rett. — Om hans son O. L. S. P. och Chr. Ei. S. P.,
brorsons son till L. S. P., se nedan. (J. J-n.)
Platou [plä’tåv], Christian Emil Stoud,
norsk järnvägsman (1861—1923); se släktart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
