Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Poltava - Polus, Thomas - Poly- - Polyadelphia - Polyandri - Polyandria - Polyarki - Polyartrit - Polybios
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att därifrån anfalla fienden, när han förr eller
senare måste röra sig ur sina befästningar.
För att hindra fienden att nå P. utan strid
måste rörelsen utföras över den påbörjade
ryska skanslinjen mellan ryska lägret och
Maloje Budisjtje. Framryckningen
igångsattes i skydd av mörkret natten 27—28 juni.
Karl XII var på grund av ett undfånget sår
hindrad att själv utöva det direkta befälet.
Detta fördes genom fältmarskalk Rehnschiöld.
Det började illa. Genom fel vid uppmarschen
gick överraskningen förlorad. Vid
genombrytningen av skanslinjen inlät sig
generalmajor Roos med 1/3 av infanteriet i
avgörande strid och blev där kvar utan nytta.
Kavalleriet kastade emellertid huvuddelen av
ryska kavalleriet norrut till Pobivanka, och
armén uppmarscherade slutligen framför ryska
lägret. Ryska infanteriet gick i en tung och
djup massa till dubbelt överflyglande anfall
mot den tunna svenska linjen, vilken
omedelbart fördes till motanfall. Svenska
kavalleriet ordnades bakom för att sedermera
omfatta fiendens flanker. Högra svenska
inf.-flygeln kastade oemotståndligt fiendens
vänstra bakåt, men den vänstra trängdes av
övermakten tillbaka. Kav.-flyglarna ingrepo
ej i tid. Infanteriet överflyglades och led
oerhörda förluster, fältmarskalken blev
fången, allt hotade falla sönder. Då tog Karl XII
trots sitt sår ledningen. Den hotande
katastrofen undveks. Under stora svårigheter
fördes armén över Maloje Budisjtje till
Pusjkarjovka, där den upptogs av arméreserven.
Vid middagstid synes allt ha varit över. Karl
XII gav därefter order om fortsatt återtåg
söderut, vilket utfördes ordnat (jfr
Perevolotjna). Svenskarnas förluster
beräknas till 6,000 stupade och saknade samt 3,000
fångar, ryssarnas till 2,300 stupade och 1,350
sårade.
Utgången av slaget synes bestyrka
påståendet, att bristningsgränsen för arméns
prestationsförmåga var överskriden. Emellertid
ger ett detaljstudium intrycket, att arméns
inre halt och utbildning alltjämt uppvägde
underlägsenheten i antal. Stridsplanen var
knappast svårare än i andra Karl XII:s och
Rehnschiölds slag, men det brast vid P. i
delarnas samverkan. Att Karl XII var
hindrad att själv utöva den direkta ledningen,
osämja inom det högre befälet, krigströtthet
på vissa håll, infanteribefälhavarens, general
A. L. Lewenhaupts, bristande skolning i Karl
XII:s anda samt andra ogynnsamma
omständigheter ha härvid inverkat.
Bland minnesmärken vid P. över slaget
märkes den s. k. Svenska graven med kyrka
och museum samt en av Nikolaus II och en
genom svenskt initiativ till karolinernas
minne 1909 rest vård (den senare utanför
slagfältet, se bild). Ett tidigare utfört
bronsmonument, som befanns mindre lämpligt till
formgivningen, står nu på Artillerigården i
Stockholm.
Litt.: Generalstaben, »Karl XII på
slagfältet», III (1919; förf. av C. Bennedich).
Wdt.
Polus, Thomas, greve, ämbetsman
(1634—1708). Föddes i Reval, uppfostrades i
Sverige och studerade vid Uppsala univ. P. blev
sekr. hos hertig Adolf Johan, 1665
referendarie i Kansliet, 1666 sekr. vid svenska
ambassaden i England, sedan i Holland samt
kallades 1671 till sekr. hos änkedrottning Hedvig
Eleonora med bibehållen plats i Kansliet.
Han adlades 1673 under sitt fädernenamn,
blev senare hovråd och fick 30 dec. 1693
fullmakt som kansliråd och statssekr. i
Utrikesexpeditionen. Från 1695 var P. lärare för den
unge prins Karl (sedermera Karl XII). Sedan
Karl blivit myndig, upphöjdes P., samtidigt
med Piper (31 dec. 1697), till kungligt råd
och statsråd med bibehållen befattning som
statssekr. för utrikes ärendena. 1698 blev han
på en gång frih. och greve. P. var en
skicklig ämbetsman av Karl XI:s skola men
saknade Pipers kraftfulla vilja och äregirighet,
var en fridsam man och kom därför att utöva
endast ett begränsat inflytande.
Hjr.*
Poly- (av grek. poly’s), mång-.
Polyade’lphia, bot., se Linnés
sexualsystem.
Polyandri, den form av månggifte, då en
kvinna har flera män. Uppträder huvudsakl.
i Centralasien, särskilt Tibet och närliggande
länder. Se E. Westermarck, »Äktenskapets
historia» (1927).
Rbg.
Polya’ndria, bot., se Linnés
sexualsystem.
Polyarki, mångvälde.
Polyartrit, inflammation i flera leder. Jfr
Ledsjukdomar, och se, särskilt om
Polyarthritis rheumatica acuta, Reumatism.
Poly’bios (lat. Poly’bius), forngrekisk
historieskrivare (omkr. 200—120 f. Kr.). P.
infördes tidigt i politiken. 166 f. Kr. fördes
han jämte 1,000 andra framstående akajer
som gisslan till Rom. P. vann där Scipio
d. y:s vänskap och fick tillåtelse att resa i
Italien, Spanien och Afrika. Han bevittnade
146 Kartagos fall och s. å. Korints
förstöring samt var ivrigt verksam för att mildra
sina landsmäns lott. Därefter återvände han
till Rom och gjorde även resor i Västern.
Av hans historias 40 böcker äro endast de
fem första fullständigt bevarade, de övriga
i excerpt. Livius o. a. senare historiker ha
i stor utsträckning använt P. Verkets
huvudparti, böckerna 3—29, skildrar tiden fr.
o. m. andra puniska krigets början (221) till
det makedoniska kungarikets undergång (168)
under den ledande synpunkten av den
historiska nödvändigheten, att Medelhavsländerna
samlades under Roms välde (30—33).
Böckerna 1 och 2 skildra som inledning Roms och
Kartagos historia 266—221; 35—39 utgöra en
efterskrift, som för framställningen fram till
144 f. Kr. P. undviker retorik och använder
sin tids kanslispråk i förädlad form.
Innehållet är för honom det väsentliga. Som sitt
program uppställer han den pragmatiska
historieskrivningen, utredningen av orsakerna till
den politiska utvecklingen i stort sett. Hans
synkrets är vidsträckt, vidgad genom hans
politiska verksamhet och många resor. I sjätte
boken lämnar han en ingående framställning
av Roms statsinrättningar som grundvalen
för Roms storhet, men hans tro på dessas
beständighet började under hans senare år
att vackla under intrycket av den
begynnande sociala revolutionen (bröderna
Gracchus). P. är Greklands störste historiker
näst efter Thukydides. Utg. bl. a. av F.
Hultsch (2:a uppl. 1888—92), Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
