Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påve el. Den helige fadern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
Påve
318
Den icke-katolska forskningen delar ej
denna uppfattning utan betraktar påvedömets
uppkomst som resultatet av flera
samverkande omständigheter. Först omkr. 150 fanns ett
monarkiskt episkopat i Rom. På grund av
Roms ställning som rikets huvudstad,
den romerska kristna församlingens
storlek och anseende samt apostlafurstarnas
martyrium i Rom kunde handlingskraftiga
biskopar, ss. Victor I, Calixtus I och Stefan I, göra
sin auktoritet gällande vida omkring. Såväl
den politiska som den kyrkliga utvecklingen
främjade de romerska anspråken på
överhöghet. Efter kejsarens flyttning till
Konstanti-nopel blev Roms biskop den främste i staden.
Samtidigt ökade den kyrkliga
nyorganisationen hans anseende i Italien. Roms biskop
betraktades snart som Västerlandets
skiljedomare i dogmatiska frågor och fick under
Inno-centius I faktisk förordnings- och
uppsikts-rätt över Västerns kyrka. Genom kejsar
Va-lentinianus III:s edikt 445 fick Roms biskop
samma härskarrätt inom kyrkan, som
kejsaren ägde inom riket. Därmed var påvedömet
grundlagt. Framstående personligheter, ss.
Leo I och Gregorius I, befäste och utvidgade
påvedömets primatsanspråk. Påvestolen fick
även politisk makt som Italiens beskyddare
mot langobarderna.
Genom missionen bland germanerna ökades
påvestolens auktoritet. Englands och
Tysklands kyrkor knötos direkt till Rom. Under
bildstriden på 700-talet lösgjordes påvedömet
från Konstantinopel, och genom dess
anknytning till Frankiska riket 754 lades grunden
till Kyrkostaten (se d. o.) och p:s världsliga
makt. Visserligen fick den frankiske
konungen (kejsaren) en tid reell överhöghet över
p. och kyrkan, men när Frankiska riket
började upplösas, växte p:s kyrkliga och
världsliga självständighetskrav. Gregorius IV
framförde först dessa krav. Nikolaus I utbildade
den medeltida påveidén med krav ej blott på
oberoende utan även på överhöghet över de
världsliga myndigheterna. Därvid begagnade
han skickligt den falska Konstantinska
donationen och Pseudo-isidoriska dekretalerna (se
dessa ord).
Efter ett par seklers djupt förfall gick
påvedömet i samband med Clunyrörelsen (se d.
o.) en ny storhetstid till mötes. Gregorius VII
utvecklade Nikolaus I:s påveidé ända till
tanken på världen som en universalteokrati
under p. Själv lyckades han ej förverkliga denna
idé, men han angav riktlinjerna för
påvedömets fortsatta strävanden. Under 1100-talet
växte påvemakten, främst genom Bernhard av
Clairvaux och korstågen, för att under
Inno-centius III nå sin medeltida höjdpunkt med
högsta lagstiftnings-, doms- och
beskattningsrätt över kyrkan och med faktisk
medbestämmanderätt i politiska ting. Den teoretiska
motiveringen för denna maktställning fick sin
skarpaste form hos Innocentius IV. I striden
mot Hohenstauferna uttömdes emellertid
påvedömets världsliga kraft. Och när Bonifatius
VIII i sin bulla »Unam sanctam» 1302
sammanfattade de påvliga kraven på världsvälde,
var detta redan slut.
Under senare medeltiden stadfästes i stället
påvedömets maktställning på det
inomkyrkliga området genom kyrkans centralisering i
kurian och genom påvedömets slutliga seger
över reformkonsilierna. Samtidigt fick
renäs-sanspåvedömet en alltmer politisk karaktär,
särskilt genom uppkomsten av den moderna
Kyrkostaten under Julius II. Genom
reformationen förlorade påvedömet nära hälften av
sitt europeiska maktområde. Under Paul IV
började emellertid den av jesuiterna ledda
motreformationen, som åter lyfte påvedömet
till en hög moralisk och dogmatisk
maktställning inom kyrkan. Dess politiska insats blev
nu kampen mot kätteriet. Snart sjönk
emellertid åter påvedömets makt. Särskilt under
upplysningen bekämpades papalismen. Under
den franska revolutionens tid syntes
påvedömet gå sin undergång till mötes med Pius
VI :s skymfliga behandling.
Till följd av kurians klokhet samt den
allmänna politiska och andliga reaktionen efter
revolutionstiden nådde påvedömet åter
inflytande och makt. Kampen för kyrkans
självständighet mot statsmakten upptogs, och
ultramontanismen (se d. o.) vann utbredning.
Under Pius IX nådde det påvliga primatet sin
dogmatiska fulländning genom
Vatikankonsi-liets två beslut om p:s summepiskopat och
ofelbarhet. Därmed hade en sekellång
utveckling fullbordats. Samtidigt upphävdes p:s
världsliga makt genom Kyrkostatens
införlivande med Italien. Under de följande
påvarnas kloka och konsekventa politik befästes
och stärktes p:s auktoritet överallt i världen.
Kurians omorganisation 1908 lade all
kyrko-regering och dogmgestaltning i p:s hand. P.
förkroppsligar kyrkan. Även på det politiska
området ökades p:s inflytande. Genom
Late-ranfördraget 1929, en överenskommelse
mellan påvestolen och italienska staten,
återuppstod p:s världsliga makt i ändrad form (se
Va t i kan s t a d e n).
Kyrkorättsligt uppdelas p:s primat i två
grupper. Den ena (primatus jurisdictionis)
omfattar högsta lagstiftnings-, doms- och
till-sättningsrätt inom kyrkan,
ofelbar-läroaukto-ritet samt alla en ord. biskops rättigheter i
varje biskopsstift inom hela kyrkan. Till den
andra gruppen (primatus honoris) höra alla p.
tillkommande titlar (papa, pontifex maximus,
sanctissimus pater), särskilda insignier (tiara,
herdestav) samt yördnadsbetygelser från alla
katoliker. Utom sin allmänna ledarställning
inom kyrkan har p. platsen som biskop av
Rom, ärkebiskop över romerska
kyrkoprovin-sen, primas över Italien och patriark över
Västerlandet.
De påvliga akterna, bullorna, breven o. dyl.
äro samlade i »Magnum bullarium Romanum»
(24 bd, 1854—72; suppl. 1885; går fram till
1758), i »Acta sanctæ sedis» (41 bd, 18G5—
1908) samt i den sedan 1909 årl. utkommande
off. »Acta apostolicæ sedis». Ett urval av de
viktigaste urkunderna till påvedömets
historia finns hos C. Mirbt, »Quellen zur Geschichte
des Papsttums» (4:e uppl. 1924); jfr H. Hjärne,
»Medeltidens statsskick. Valda texter» (1895).
Litt.: L. v. Ranke, »Die römischen Päpste
im 16. und 17. Jahrhundert» (3 bd, 1834—36;
11 :e uppl. 1907); L. v. Pastor, »Geschichte der
Päpste seit dem Ausgang des Mittelalters»
(15 bd, 1886—1930; går t. o. m. Clemens XII);
M. Creighton. »A history of the papacy from
the great schism to the sack of Rome» (6 bd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
