Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
Rack—Rackeby
382
stora hjältinneroller. Med Molière hade han
brutit 1665, missnöjd med hans sätt att spela
tragedi, och från dennes scen tog han med sig
»Alexandre le grand» (1665; sv. övers. 1817),
en osjälvständig Corneillestudie med
roma-neska inslag i den galanta stil, som Quinault
gjort populär. Åren 1667—77 beteckna R:s
korta storhetstid. Under detta årtionde skrev
han en komedi och sju tragedier, samtliga
otadliga mästerverk, som aldrig lämnat fransk
scen och även i utlandet betraktats som den
dramatiska konstens sista ord intill det
romantiska genombrottet på 1800-talet.
Lejonklon visade R. först med »Andromaque» (1667;
»Andromache eller ett ömt moders-hierta»,
övers, från eng. av C. Gyllenborg, tr. 1723,
uppf. 1745, ny övers, av C. Manderström 1778),
ett modernt svartsjukedrama i homerisk miljö,
som förbluffade samtiden med sin osminkade
psykologiska realism; även språket befanns
vardagligt enkelt, nästan familjärt som
komediens i sin smidiga alexandrinrustning. Att
R. verkligen ägde komisk begåvning visade
han i den skarpt satiriska juristfarsen »Les
plaideurs» (1668), byggd på ett uppslag från
Aristofanes (»Getingarna»). Hans nästa
tragedi, »Britannicus» (1669), ger i teckningen
av den unge Neros personlighet ett stycke
genial brottslingspsykologi med Tacitus som
källa. Från romersk historia hämtade R.
stoffet även för »Bérénice» (1670), som skildrar
det tragiska avskedet, framtvingat av
stats-skäl, mellan två kungliga älskande; det är
denna dramatiska elegi på en vers av
smältande välljud, som framför allt givit upphov
till det eljest oberättigade talet om »den
ömme R.». I »Bajazet» (1672) behandlade
han ett aktuellt morddrama från Seraljen i
Konstantinopel — avståndet i rum fick
ersätta det eljest för tragedien fordrade
avståndet i tid. I »Mithridate» (1673; sv. övers.
1759) närmade sig R. åter Corneilles
historiska stil i teckningen av Roms store
motståndare. hans nationella offermod och klara
fältherreblick, som ställas på prov i ett
rivalitet sförhållande mellan far och son. Det var
kanske den av R:s tragedier, som sattes högst
av samtiden och den närmaste eftervärlden.
1673 hade R. inträtt i Franska akad., där
han sedermera bragte Corneille en storsint
hyllning. På kungligt uppdrag skrev han
»Iphigénie en Aulide» (1674; först uppf. i
Versailles; sv. bearbetad övers, med körer av
Adlerbelh. tr. och uppf. 1777; i original uppf.
redan 1684 vid Karl XI:s hov, först i Sverige
av alla R:s dramer). Antika
skuldföreställningar para sig med kristen försoningslära till ett
harmoniskt helt i denna förnyelse av ett
klassiskt ämne. Från Euripides hämtar R. också
motivet till sitt sista och största mästerverk
från denna tid, »Phèdre» (1677; övers, av
Adlerbeth 1797. av K. A. Hagberg 1906. uppf.
1927), där han skildrat den erotiska lidelsen
som en obetvinglig naturkraft, uppstigande
ur människans innersta jag och förgörande
hennes medvetna viljeliv. De framgångsrikt
genomförda kabaler, som från det preciösa
lägret igångsattes mot denna pjäs,
föranledde R., överkänslig som han var, att
definitivt överge den scen, vars största prydnad
han varit. Samtidigt genomgick han en
religiös kris, som åter förde den förlorade sonen
1 armarna på de jansenistiska fosterfäderna
i Port-Royal. Han gifte sig 1677 med en from
dam av god familj och blev s. å.
rikshistorio-graf, adlades och fick rundliga
pensionsförmåner. Endast madame de Maintenon
lyckades sedan förmå den förbittrade skalden att
bryta sin tystnad med två oratorieartade
dramer för eleverna vid hennes adliga
jungfrukloster i S:t-Cyr: »Esther» (1689; off. uppf.
1716; sv. övers, av Törnqvist-Adelcrantz 1693,
utg. 1871) och »Athalie» (1691; off. uppf. 1721;
sv. övers, av J. Murberg, tr. och uppf. med
musik av F. Uttini 1776). Körerna i dessa
högstämda bibliska tragedier utgöra jämte
R:s samtidiga »Cantiques spirituels» (1694;
delvis i sv. övers, av K. Asplund och Hj.
Gull-berg) höjdpunkten i 1600-talets franska lyrik.
R. är lärjunge till Corneille men också till
Molière. Om Corneille tecknade människorna
sådana de borde vara, så tecknade R. dem
som de äro, har det sagts. Det stränga
regeltvång. som besvärade Corneille, kände R.
endast som en sporre till starkare och djupare
konstnärlig effekt. Hans bildspråk är ofta
djärvt men utan överflödiga sirater, och hans
alexandrin är den mest musikaliska vers, som
dittills skrivits på franska. Med honom når
den franskklassiska tragedien sin högsta
fulländning. Han låter handlingen obönhörligt
framgå ur karaktärerna, och den utspelas
h. o. h. på ett inre plan. R. söker icke
historisk lokalfärg, endast psykologisk sanning,
och hans hjältar tala sin tids höviska
samtalsspråk i stiliserad form. Men främst är
han lidelsens tolk på fransk scen, och i
teckningen av Skiftande kvinnogestalter söker
han sin like i världslitteraturen. Åtm. i
Frankrike är hans verk levande
allmänegendom i långt högre grad än Shakespeares,
medan han i andra länder föga läses och sällan
spelas, då ingen övers, kunnat göra hans
lyriskt-dramatiska språk full rättvisa. — R:s
porträtt återges på vidst. pl.
Den första biogr. över R. utgavs 1747 av
hans son Louis R. (1692—1763). vilkeu
också gjort sig ett litet namn som författare av
lärodikter, oden och epistlar. Standarduppl.
av R:s verk med biogr. inl. och kommentar
äro utg. av P. Mesnard (1865—73; senare uppl.
tills, m. Ch. Marty-Laveaux) och G. Truc (1929
ff.). Monogr. av bl. a. E. Deschanel (1884), G.
Larroumet (1898), J. Lemaltre (1908). M.
Duc-laux (1925), G. Truc (1926) och F. Mauriac
(1928), märkligare essäer av bl. a. F.
Brune-tière i »Études critiques». I (1880), É. Faguet
i »Le XVll:e siècle» (1887) och O. Levertin i
»Fransk litteraturhistoria», II (1915).
Specialstudier: P. Stapfer. »R. et V. Hugo» (1887);
P. Robert, »La poélique de R.» (1892); G. Le
Bidois. »La vie dans la tragedie de R.» (1901);
Y. Ségall, »Pourquoi R. a-t-il renoncé au
théatre?» (1919); L. Dubech, »J. R. politique»
(1926) m. fl. Kj. S-g.
Rack. 1. Läderklädd järnring, järnbygel
el. järnkättingar, som hålla en rå eller gaffel
intill masten.— 2. Ett slags släde.
Rackare, förr bödel, nu blott skymford.
Rackeby, socken i Skaraborgs län. Kållands
härad, på Kållandshalvöns v. sida; 20.85 kvkm,
491 inv. (1932). Slättbygd med spridda berg
O’-h ett par ändmoränryggar, som bl. a. bilda
Parkudden. 1,183 har åker, 489 har
skogs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
