Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romerska riket - Den äldsta tiden - Den äldre republiken till Italiens enande - Erövringen av Medelhavsväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1015 Romerska riket (D. ä. reptibl. till Italiens enande—Erövringen av Medelhavsväldet) 1016
tillhört en etruskisk familj, och detta torde
vara riktigt, ty under 500-talet har Rom
säkert stått under etruskiskt välde. Under
denna tid synes Rom ha blomstrat upp och
utbrett sin makt över Latium.
Den äldre republiken till Italiens enande.
Den revolution, genom vilken konungadömet
störtades (det traditionella året är 508 f.
Kr.), synes ha utgått från den jordbesittande
adeln och medförde en nedgång i Roms makt;
dock återställdes snart förbundet med
latiner-na. Roms område kunde överblickas från dess
murar, och det kämpade med
grannstammar-na, volsker och ekver. Dess inre historia är
fylld av strider mellan stånden, patricier
(adeln), klienter (av de förra beroende
bönder) och plebejer (den fria, lägre
befolkningen). De sistnämnda tilltvingade sig
först erkännande av sin särorganisation
(comi-tia tributa) och dess ledare folktribunerna, enl.
traditionen genom utvandringen till det heliga
berget, d. v. s. generalstrejk. Därefter
genomdrevs en uppteckning och revision av lagarna
(d e c e m v i r e r n a 451—450 f. Kr.). Kort
därefter ersattes de högsta ämbetsmännen, de
båda konsulerna, av
militärtribu-n e r med konsuls makt och inrättades
censorernas ämbete (444, resp. 443). Det har
antagits, att detta sammanhänger med en
omdaning av hären, genom vilken de besuttna
bönderna ställdes i första ledet och i samband
därmed klienterna frigjordes från beroendet
av patricierna. Härorganisationen, i vilken
folket indelades i klasser efter sin på
förmögenheten beroende rustning, ligger till grund
för den form av folkförsamling, som heter
comitia centuriata. Såväl i denna som i den
andra, ovan nämnda formen av
folkförsamling hade på grund av röstordningen den
jordägande befolkningen övervägande inflytande;
Rom var en agrarstat, som strävade efter
ökat utrymme. Vid årh:s slut började Rom
att gripa omkring sig och gjorde sin första
större erövring 396, den närbelägna staden
Veji. Därpå (387) inträffade en fruktansvärd
katastrof, nederlaget vid Allia mot gallerna
och Roms förstöring; endast Capitolium hölls.
Gallerna avtågade efter erhållande av en stor
lösesumma. Rom hämtade sig åter, och
striderna mellan stånden bilades genom de
lici-nisk-sextiska lagarna (366), som beredde
ple-bejerna tillträde till konsulatet, vilket
återupprättades och möjl. begränsade
godsägarnas rätt att inneha statsjord. Snart erhöllo
plebejerna tillträde även till andra ämbeten.
Vid mitten av 300-talet började Roms
starka expansion. Latinerna, som gjort uppror
(340—338), kuvades, deras förbund upplöstes,
de och invånarna i Kampanien, som gjort
gemensam sak med dem, blevo beroende av
Rom. Samtidigt voro samniterna,
bergsstam-marna i s. Italien, stadda i utbredning
söderut och västerut och sammanstötte med
romarna. Följden blev ett långt och
växlingsrikt krig, under vilket Rom även fattade fast
fot i Apulien, andra samnitkriget
(326—304). De besegrade samniterna reste sig
snart ånyo och därjämte andra stammar,
sa-binare, etrusker, galler. Avgörandet föll i
slaget vid Sentinum (295); hela Mellanitalien
var nu i Roms besittning. De besegrade
folken behandlades olika. De flesta blevo
bundsförvanter med skyldighet att
ställa sin härsmakt till Roms förfogande,
andra erhöllo hel el. halv romersk
medborgarrätt. En del av de besegrades jord
indrogs. Vissa närbelägnare områden
införlivades med Rom; i andra trakter
anlades-kolonier, vilka avsågo dels att
militä-riskt trygga landets besittning, dels att skaffa
försörjning åt romerska medborgare. Annan
jord uppdelades icke, men denna statsjord
togs i besittning av de förmögna mot en ringa
avgäld. Genom denna politik har Rom skaffat,
utkomst för sitt växande
befolkningsöverskott och erhållit den överlägsna folkkraft
och det folktal, som utgjorde grundvalen för
dess makt. Under 300-talet befästes Rom, och
starka fästningar anlades i Latium; själva
staden var därefter tryggad mot angrepp.
Genom de nämnda erövringarna kom Rom
i beröring med de grekiska städerna i s.
Italien. Den förnämsta av dessa, Tarentum,
som kände sin makt hotad, råkade i strid
med Rom och kallade till hjälp konung
Pyrrhos av Epirus (280). Mot dennes
överlägsna krigskonst och hans elefanter
ledo-romarna ett par nederlag, men då han
återvänt till Italien efter ett försök att
underlägga sig Sicilien, lyckades han i ett tredje
slag, vid Beneventum (275), icke segra.
Följden blev, att han återvände till Grekland
(272) och lämnade sina bundsförvanter åt
deras öde, att underkasta sig Rom.
Erövringen av Medelhavsväldet. Erövringen
av s. Italien betecknar en vändpunkt i
Roms-historia. Det fick grekiska undersåtar och
kom i omedelbar beröring med grekisk
kultur. Det förhållandet, att Rom nu började
prägla silvermynt, vilka snart utträngde
andra städers mynt, visar, att dess ekonomiska
politik omlagts; de agrariska intressena voro
icke längre absolut förhärskande. Detta
omslag hade betydelse för den yttre politiken. Ty
slutligen hade Rom blivit indraget i den
dåtida världspolitiken. På Sicilien hade greker
och kartager i århundraden fört en oavgjord
strid. Då ett band italiska legosoldater, som
under stora grymheter bemäktigat sig
Mes-sina och anfölls av grekerna (mamertinerna),
vände sig med begäran om hjälp dels till Rom,
dels till Kartago, ansågo sig romarna efter
stor tvekan böra ingripa, för att Sicilien
ej-skulle falla i Kartagos händer (264). Följden
blev första puniska kriget, det enda
stora krig, som Rom fört huvudsaki. till sjöss.
Efter mycket starka växlingar och stora
förluster på båda sidor måste det utmattade
Kartago sluta en fred (241), i vilken det
er-lade en stor krigsskadeersättning och avstod
från Sicilien och kringliggande öar, till vilka
snart även Sardinien räknades. Rom erhöll
sina första provinser. Dessa främmande
folk erhöllo icke, med undantag av några få
gynnade städer, ställningen som romerska
bundsförvanter, utan de blevo undersåtar,
styrda av en romersk p r a e t o r el. längre
fram prokonsul el. propraetor. De
hade att erlägga skatt till Rom, men
städerna ägde ett visst mått av självstyrelse.
Kort därpå (222) erhöll Rom en provins i
n., Gallia cisalpina, sedan det besegrat de
galler, som bebodde Poslätten. Italien upp till
Alperna var därefter under Roms välde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
