Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Röntgendiagnostik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Röntgendiagnostik
90
89
till större eller mindre del är ihåligt, inför man
i hålrummet ett kontrastmedel (jfr
Röntgenbild, sp. 86). Detta ämne bildar då en
inre avgjutning av organets hålrum.
Därigenom blir innerkonturen av organet
synlig i röntgenbilden. Tillförseln av det
erforderliga ämnet, kontrastmedlet, är,
när det är fråga om organ, vilkas hålrum
mynna direkt på kroppsytan, täml. enkel. Vid
undersökning av matsmültningskanalen låter
man patienten nedsvälja en vanl.
tjockflytande dryck, vars kontrastgivande ingrediens är
bariumsulfat. På genomlysningsskärmen (se
Röntgenbild) ser man hur
»kontrastmåltiden» passerar ned genom matstrupen.
Eventuellt passagehinder, vanl. framkallat av
svulstbildning, kan på så sätt avslöjas. Från
matstrupen passerar kontrastmåltiden ned i
magsäcken (bild 5). Man kan på
genomlys-ningsskärmen iakttaga magsäckens
rörelsemekanism och rubbningar i densamma.
Detaljerna i avgjutningsbilden studeras bäst på
röntgenfilmen. Den magsäckens inre yta
beklädande slemhinnan har stort inflytande vid
danandet av nämnda avgjutningsbild.
Slemhinnans veckbildningar o. a. formationer, dess
relief, framträda, i synnerhet om den
nedsvalda kontrastmåltiden är relativt liten,
utomordentligt tydligt på röntgenfilmen (bild
6), och studiet av slemhinnereliefen i
magsäcken har blivit av stor betydelse, när det
gäller att påvisa sjukliga tillstånd i detta
organ. Detta gäller även för slemhinnereliefen
i matstrupen, tolvtumstarmen, tunntarmarna
och grovtarmen. Det är den svenske
rönt-genologen G. Forssell (se d. o.), som har lagt
grunden till och utvecklat studiet av
slemhinnereliefen i matsmältningskanalen. — Det
är framför allt två sjukdomar i magsäcken,
för vilkas påvisande r. har stor, ofta
avgörande betydelse: magsår och magkräfta.
Vid magsår kan man i flertalet fall på
röntgenbilden iakttaga sårkratern. Den nedsvalda
kontrastvätskan rinner näml, in i kratern, av
vilken sålunda erhålles en avgjutningsbild,
den s. k. nischen (se bild 7). En
kräftsvulst skjuter i större eller mindre
utsträckning in i magsäckens hålrum, vilket medför
en bristande utfyllnad av kontrastvätskan på
platsen för svulsten (se bild 8). Om såret eller
svulsten är lokaliserad till nedre magmunnen,
utbildas ett hinder för magsäckens tömning
till tarmen. Genom undersökning några
timmar efter kontrastmåltiden kan konstateras
om magsäckens tömning försiggår på normal
tid (omkr. 4 tim.). Sår äro ofta lokaliserade
till den närmast magsäcken belägna delen av
tolvtumstarmen (duodenum). Dessa sår skilja
sig ej väsentligen från dem i magsäcken, och
de komma därför till synes i röntgenbilden på
liknande sätt som dessa (bild 9). För
diagnostiken av sår i tolvtumstarmen ha
betydelsefulla arbeten utgivits av Forssells lärjunge
Åke Åkerlund. — När kontrastmedlet går ned
genom tunntarmar och grovtarm, kunna
passagehinder, orsakade av svulster eller
tuber-kulösa åkommor, påvisas. Grovtarmen
under-sökes lämpligen med tillhjälp av
kontrast-lavemang.
En del hålrum i kroppens organ sakna
kommunikation med kroppens yta, eller också är
dejiua kommunikation betydligt mera
svårtill
gänglig, än vad fallet är hos
matsmältningskanalen. Man kan då införa kontrastmedlet
genom fina rör, vilka antingen direkt
instickas i organet eller inläggas via andra,
mera lättillgängliga hålrum. För påvisandet
av hjärntumörer har amerikanen Dandy
anvisat ett sätt att efter trepanering av kraniet
genom en fin kanyl inblåsa luft i hjärnans
centrala hålor (ventriculografi). En
annan av Forssells lärjungar, Erik Lysholm,
har konstruerat ett instrumentarium (se bild
14), som möjliggör ett fullständigt
utnyttjande av denna undersökningsmetod,
samtidigt som det väsentligen underlättar
röntgenundersökningen av kraniet med dess olika
delar (se bild 10). Storleken och formen av
njurbäckenen bestämmas genom att man i
urinledarna uppför fina rör, genom vilka
kontrastmedlet, vanl. en jod- eller toriumhaltig
vätska, insprutas (p y e 1 o g r a f i).
Införandet av dessa fina rör (katetrar) i urinledarna
möjliggöres genom att undersökaren genom
urinröret i blåsan infört ett något grövre
metallrör, försett med belysnings- och
spegelanordningar. På detta sätt
(cystoskope-r i n g) kan urinblåsan överblickas och
katet-rarna utan större svårighet uppföras i
urinledarna. Sjukliga förändringar av luftrören,
framför allt utvidgningar av desamma, samt
en del förstöringar av lungvävnaden påvisas
efter ingjutning av en mindre mängd
jodhaltig olja (1 i p i o d o 1) i luftstrupen. Oljan
rinner sedan ned och fördelar sig i luftrören och
deras finaste förgreningar. Denna
undersökningsmetod är uppfunnen av fransmännen
Sicard och Forestier och kallas
bronko-g r a f i.
Det röntgenologiska påvisandet av
gallstenar har länge berett stora svårigheter. Detta
beror på att gallstenarna i flertalet fall
mycket obetydligt avvika i täthetsgrad från den
omgivande gallan. Genom att bemänga
gallan med ett jodpreparat, svårgenomskinligt
för röntgenstrålarna, kan man emellertid
numera i röntgenbilden påvisa så gott som alla
gallstenar (bild 11—12).
Undersökningsmetoden kallas cholecystografi och
utarbetades i sitt ursprungliga skick av
amerikanerna Graham och Cole. Den jodhaltiga
substansen tillföres gallan antingen på så sätt,
att den insprutas i en ven eller, vilket är
vanligare, genom att den förtäres i form av
en uppslamning. Från matsmältningskanalen
övergår den så i blodet och utsöndras med
gallan till gallblåsan. Genom insprutning i
blodbanorna av ett annat jodhaltigt ämne, vilket
utskiljes med urinen, erhåller man numera
goda avgjutningsbilder av njurbäcken,
urinledare och blåsa (bild 13). Genom denna metod
(u r o g r a f i) förlänas njurvävnaden för en
kort stund en ökad täthet, varigenom
ytter-konturerna av njurarna framträda med stor
tydlighet. Genom att tillföra kroppen ämnen,
vilka under en viss tid lagras i lever och
mjälte, har man även lyckats erhålla fullgoda
röntgenbilder av dessa organ.
Av det sagda framgår, att det är få organ
i kroppen, som undandraga sig ett
röntgeno-logiskt bedömande i en eller annan form. I en
del fall, t. ex. beträffande
matsmältningskanalen, lungorna och njurarna, kunna därvid
organen göras tillgängliga för en minutiös r.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
