Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
San Martin—Sanne
332
Bild 1. San Marinos
vapen. I blått fält tre
uppskjutande gröna berg,
vartdera uppbärande ett
torn av silver med svarta
fönster, port och fogar,
ur vilket uppskjuter en
strutsplym av silver.
ninernas sluttningar, 17 km s. v. om Rimini;
59 kvkm, 13,387 inv. (okt. 1929). S:s
förnämsta del bildar Titanklippan (Monte
Ti-tano; se bild vid Apenninerna), ett
sand-stensmassiv med tre
huvudtoppar, var och
en krönt av ett
ka-stell. På berget
ligger staden San
Marino (omkr. 2,000 inv.);
regeringsbyggnaden är
från 1894. Republiken
består av omväxlande
stenig trakt, bördigt
land och i s. skog.
Den exporterar mest
vin, boskap och
bygg-nadssten från Monte
Titano. Gällande mynt
äro dels de italienska,
dels inhemska
koppar-och silvermynt.
Landsväg och elektr.
järnväg leda till Rimini,
den senare invigd
1932.
Lagstiftande makten utövas av stora rådet,
som består av 60 led., valda för 4 år enl.
allmän rösträtt. Två av stora rådet utses för
6 mån. till regenter (capitani reggenti) och
äga verkställande myndighet. Vid stora
rådets sida stå 2 statssekr., en för utrikes och
en för inrikes ärenden, och en congresso
econo-mico, bestående av 9 led. Hären utgöres av
38 officerare och 950 man (1927). S:s historia
börjar med 800-talet; dess statsordning
stadgades på 900-talet. Det undvek inblandning
i medeltidens fejder, beskyddades av familjen
Urbino och påven; 1631 erkände påven S:s
oberoende. Genom fördrag av 1862, 1872,
1907 och 1921 står S. under Italiens beskydd.
Litt.: C. Ricci, »La repubblica di S.» (1903);
A. M. Sottile, »L’organisation politique et
juridique de la république de Saint-Marin et
sa situation Internationale» (1923). E. L-r.
San Martin, José de, sydamerikansk
frihetshjälte (1778—1850). Var f. i Uruguay, gick
först i spansk krigstjänst och deltog från
1812 i Sydamerikas befrielsekrig. 1814
opererade S. i övre Peru, ryckte 1817 med en
välorganiserad styrka från Argentina över
Anderna och besegrade i samverkan med B.
0’Hig-gins spanjorerna vid Chacabuco (febr. 1817)
och Maipo (april 1818), varigenom Chiles
oberoende befästes. 1820 transporterade S.
sjövägen en kår till Peru; juli 1821 utrymde
spanjorerna Lima, Peru förklarades oberoende, och
S. övertog makten. Utsatt för olika intriger
och avundsjuka från Bolfvar, nedlade S. sept.
1822 sitt ämbete och flyttade till Argentina,
sedan till Frankrike. Hans namn har länge
oförtjänt fördunklats av Bolivars. (A. A-t.)
San Michele [-mikä’le], kapellruin på en
klippa i Anacapri, på it. ön Capri (se d. o.).
I omgivande trädgård har A. Munthe (se d. o.)
uppfört en villa; i trädgården ha
marmorfragment m. m. från Tiberius’ villa påträffats.
Jfr Puck (A.) Munthe, »Boken om S.» (1930).
Sanmicheli [-mikäTi], Michele, italiensk
arkitekt (1484—1559), huvudsaki. verksam i
Verona och Venezia, tog starka intryck av
antiken, icke minst av de i Verona bevarade
Palazzo Pompei i Verona. Av Michele Sanmicheli.
byggnaderna. Han är den egentlige
klassicis-ten bland sin tids arkitekter, vilket kanske
bäst kommer till synes i de båda med doriska
former komponerade stadsportarna i Verona
(Porta Nuova omkr. 1538 och Porta Stupa
1557). I sina Veronapalats har han utvecklat
en rikare dekorativ stil, främst i Palazzo
Bevilacqua med dess rusticerade bottenvåning
och rytmiskt indelade övervåning. Strängare
och därför påminnande om stadsportarna är
Palazzo Pompei (omkr. 1550). I Venezia
byggde han samtidigt det stora Palazzo
Gri-mani, i vilket han anslutit sig till den
vene-zianska traditionen. På kyrkoarkitekturens
område är väl Pellegrinikapellet vid San
Ber-nardino i Verona hans främsta skapelse. Han
ansluter sig här till Bramantes Tempietto i
Rom. S. var under 1800-talet föremål för
en ganska omfattande efterbildning. H. C-l.
San Miguel [-migäT], stad i republ.
Salvador, vid foten av den ännu verksamma
vulkanen S. (2,132 m); 38,620 inv. (1930). Hamn:
La Uniön.
Sanna hed, förutvarande läger- och
mötes-(övnings-)plats i Kumla socken, Örebro län,
5 km n. om Hallsberg. Den användes 1815—
1912 av Närkes reg:te (Livreg:tet till fot,
Livreg:tets grenadjärer) och 1846—1904 (utom
vissa perioder) av Livreg:tets husarkår
(Liv-reg:tets husarer). M. B-dt.
Sannarp, gods i Årstads och Abilds
socknar, Hallands län. på kustslätten, 12 km ö.
om Falkenberg; 1,210 har, därav 537 har åker;
tax.-värde 801,900 kr. (1932). Bebyggdes till
sätesgård omkr. 1580 av Korfitz Thott och har
sedan tillhört bl. a. släkterna Lagercrantz,
Horn, Boltenstern, Lagerheim och Treschow.
Sannazaro [sanatsa’rå], J a c o p o, italiensk
skald (1450—1530), av en förnäm släkt. S.
använde med samma lätthet latinet som
italienskan. Hans latinska elegier och
epigram anses vara hans bäst lyckade dikter.
Ryktbar blev framför allt hans herderoman
»Areadia», som fick stor betydelse för den
europeiska litteraturen och ofta efterbildades
(1502; bästa uppl. utg. av M. Seherillo 1888).
— Jfr A. Sainati, »La lirica latina nel
rina-scimento» (1919). P. A. G.*
Sanne, socken i n. Bohuslän, Sörbygdens
härad, invid Dalslandsgränsen; 46,75 kvkm,
641 inv. (1932). Omfattar Sannesjöns dal och
anslutande smärre dalar, omgivna av
bergplatåer 710 har åker, 1,331 har skogsmark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
