Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Shakespeare
745
En större mognad har man trott sig kunna
fastställa i de historiska dramerna »Henry IV»
(2 bd, 1597), där de burleska partierna kring
sir John Falstaffs person särskilt vunnit
rykte, och det högstämda, nationalepiska
»Henry V» (1598). Falstaffiguren återkom i »Merry
wives of Windsor» (1598; »Muntra fruarna i
Windsor») fast med mindre pregnans. Större
delen av denna grupp utgöres av komedier
med mer el. mindre dragning åt allvaret:
»Taming of the shrew» (1595; »Så tuktas en
argbigga»), »Much ado about nothing» (1599;
»Mycket väsen för ingenting»), »As you like
it» och »Twelfth night» (båda 1600; »Som
ni behagar», »Trettondagsafton»).
I nästa grupp finnas tre komedier, »All’s
well that ends well» (som dock ofta dateras
tillbaka till 1595; »Slutet gott, allting gott»),
»Troilus and Cressida» (1603) och »Measuré
for measure» (1904; »Lika för lika»), alla
tre med inslag av sedligt patos. Eljest
uppstå nu de stora tragedierna, som framför
allt burit S:s namn till eftervärlden: »Julius
Cæsar» (1601), »Hamlet» (1602), »Othello»
(1604), »King Lear» (1605), »Macbeth» (1606).
Det tidigaste dramat i den sista gruppen
anses vara tragedien »Antony and Cleopatra»
(1608). Ung. samtidigt uppstodo väl »Timon of
Athens» (s. å.) och »Pericles» (s. å.), det
sistnämnda kanske blott delvis av S. Detta gäller
även om »Henry VIII» (1612). Hit hör väl
också »Coriolanus» (1609). Slutligen daterar
man hit tre romantiska skådespel av ljusare
karaktär: »Cymbeline» (1610), »The tempest»
(1611; »Stormen») och »Winter’s tale» (s. å.;
»En vintersaga»).
Utom dessa dramer, som i allm. anses vara
S:s egna, ha tillskrivits honom en mängd
andra: »A Yorkshire tragedy», »Two noble
kins-men», »Arden of Feversham» etc., vilka han
skulle ha författat antingen ensam el. i
samarbete med samtida dramatiker. S. utgav
aldrig själv sina dramer. Då de likväl voro
en omtyckt läsning, förstodo åtskilliga
boktryckare att på olika vägar skaffa sig
texterna. Ett sätt var att stenografiskt
uppteckna det spelade stycket. Härigenom
kunde skådespelet vanställas ända till
oigenkännlighet. Så uppstodo väl delvis de s. k.
kvartupplagorna av de enskilda dramerna. Efter
skaldens död utgåvo hans vänner och
kamrater J. Ilemminge och H. Condell 1623 en
synnerligen prydlig foliouppl. av hans samlade
dramer. Texten är i allm. bättre än de
nyssnämnda kvartupplagornas men kan likväl ej
tillfredsställa moderna anspråk. I skaldens
egen handskrift finnes intet av hans arbeten.
Som redan antytts, stod S. i början under
inflytande av sina föregångare. Men redan
under denna tid finner hans lidelsefulla
temperament (»Romeo and Juliet») el. hans yppiga
fantasi (»A midsummer night’s dream»)
storartade uttryck. Fr. o. m. tragedien »Richard III»
stiger hans förmåga av karaktärsteckning och
når sin höjdpunkt i den följdriktiga
utvecklingen av karaktärer i de stora tragedierna
efter 1600. Den pessimistiska grundsyn, som
framträder i dessa tragedier, modifieras
under S :s sista år.
S:s dramer äro produkter av skarp
iakttagelseförmåga, stor människokännedom och
genial intuition. För eftervärlden ha de haft
746
stor betydelse. I England spelades de ändå
till den puritanska revolutionens utbrott
(1640-talet). Men efter restaurationen (1660),
då det franskklassiska dramat trängde in i
England, blev S. representanten för det
Eli-sabetska dramat, och Drydens uppgift blev att
söka kombinera detta med det
franskklassiska. Icke ens under 1700-talet var S. glömd,
och Addison, Pope, Samuel Johnson m. fl. av!
upplysningens män hade ännu en viss känsla
för hans storhet. Men sin stora »äreräddning»{
fick han i början av 1760-talet genom den
berömde skådespelaren Garrick, som åter gjorde
honom populär i England. Av än större
betydelse har han blivit för tyska litteraturen.:
Den s. k. Sturm und Drangrörelsen på
1770-talet utgår till största delen från S., och även
under Schillers klassiska period övade S. ett
viktigt inflytande på dennes dramatiska diktning.,
Shakespearelitteraturen är stor, ehuru det
mesta är betydelselöst. En bibliogr. finns i
»The Cambridge history of english literature»,
V (1910). Med Shakespeareforskning ha flera
sällskap sysselsatt sig, av vilka de viktigaste
äro Shakespeare society (1841—53), New
Shakspere society (1874—86) och Deutsche
Shakespeare-Gesellschaft (1865 ff.).
Endast kuriositetsintresse har den i
Amerika, Australien och England företrädda
litteratur, som sökt uppvisa, att S:s dramer ej
alls skrivits av honom, en okänd
skådespelare, utan av den lärde filosofen och
statsmannen sir Francis Bacon (se d. o.), vilken
för samtid och eftervärld lyckats dölja sitt
författarskap, tills det från mitten av
1800-talet skulle ha upptäckts genom en rad
säregenheter, vissa språkliga
överensstämmelser, ett i ett långt latinskt citat dolt
anagram o. s. v. Hypotesen framställdes 1848
av den amerikanske ämbetsmannen J. Hart,
upptogs sedermera av författarinnan Delia
Bacon (1858), mrs. Pott, I. Donnelly (»The great
cryptogram», 2 vol., 1888) m. fl. Ünder denna
litterära strids fortgång har Bacon fått gälla
som författare även till arbeten av Marlowe,
Lyly, Spenser, Montaigne o. a. Denna
»Baconteori» har kännetecknats såsom ägnad
»endast betydelse för psykiatrien, ej för
litteraturhistorien» (jfr uppsats av H. Schück i »Ur
gamla papper», 1, 1892, samt en med rik
bibliografi försedd översikt i »Encyelopædia
britannica», vol. 20, s. 447—448).
Upplagor. Foliouppl. 1623 (som sedan
omtrycktes 1632, 1663 och 1685) har i »reducerad
faksimile» utgivits av Halliwell-Phillipps
1876 i en billig uppl. Kvartupplagorna ha
likaledes i fotografisk faksimile utgivits av
W. Griggs i 43 bd 1880—89. De förnämsta
uppl. av S:s samlade dramer äro på
1700-ta-let: Rowe (1709—10), Pope (1723—25),
Theo-bald (1733), Johnson (1765), Steevens (1773)
och Malone (1790); på 1800-talet:
Halliwell-Phillipps (1853—63), Delius (5:e uppl. 1882),
Dyce (5:e uppl. 1886), Cambridge Shakespeare
(2:a uppl. 1891—93), Furnivall (1877) och H.
H. Furness (1871 ff.). Det bästa
Shakespeare-lexikon torde vara det av A. Schmidt utg.
(Berlin, 1874—75; 3:e uppl. 1902).
Biografier. Den första biogr. över S. skrevs
av N. Rowe (i dennes Shakespeareuppl.) på
grundvalen av tradition. De mest betydande
bidragen till kännedomen om S:s biogr. ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
