Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenåldern - Stenåldershavet - Stenåsa - Stephan, Heinrich von - Stéphanie - Stephanit - Stephanius, Stephanus Johannis - Stephansson, Stephan Guðmundsson - Stephen, George - Stephen, sir James Fitzjames
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
453
Stenåldershavet—Stephen, J. F.
454
galitiska monument), en sed, som
även kom till Norden. Man har icke i behåll
några kulturlager från de boplatser, där det
jordbrukande folket bodde, endast gravfynd.
Den arkeologiska forskningen bygger
alltjämt i huvuddrag på O. Montelius’ indelning
av den yngre s., uppställd efter den
tidsföljd, i vilken de olika typerna av
stenkam-margravar uppträda i Norden. Man talar om
den spetsnackiga yxans tid med jordgravar
(omkr. 3500—3000 f. Kr.), den tunnackiga
yxans tid el. döstid (omkr. 3000—2500 f. Kr.),
den tjocknackiga yxans tid el. gånggriftstid
(omkr. 2500—2000 f. Kr.) och flintdolkarnas
tid el. hällkisttid (omkr. 2000—1800 f. Kr.),
benämningar, som överförts även på de
boplatskulturens områden, där
stenkammargra-var icke förekomma. Dösar (se d. o.) finnas
i Danmark, Skåne, Halland och Bohuslän,
gånggrifter (se d. o.) äro kända från mell.
Västergötland samt Öland, hällkistor (se d. o.,
med bild) förekomma i Götalands alla
landskap jämte Värmland och Närke samt i ett
exemplar i Medelpad (se d. o., sp. 1089); Norge
äger blott yngsta formen av
megalitmonument. Av gravgodset märkes den särskilt
under gånggriftstid utomordentliga keramiken,
vars ornament liksom en del av det övriga
gravgodset sannolikt haft magisk innebörd.
Man finner, att vid sidan om megalitfolket
bott människor under likartade villkor, som
emellertid icke byggt stenkammargravar utan
begravt sina döda i jordgravar. Först
observerades dessa »enmansgravar» på Jylland, där
de täcktes av låga jordhögar, som oftast
visade sig innehålla tre under varandra
liggande skelettgravar, av vilka de äldsta tillhörde
den yngre gånggriftstiden, de yngsta
hällkist-tiden. Utmärkande är det konstanta
gravinventariet, bestående av lerkärl, tjocknackiga
yxor (sedermera dolkar) samt s. k. stridsyxor
med skafthål. I Sverige äga dessa gravar sin
motsvarighet i de s. k. båtyxgravarna under
flat mark (bild 27), vilka även äro kända
från Norge och Finland. Denna s. k.
sub-megalitiska kultur anser man sig kunna
härleda från Mellaneuropa. Det megalitiska
inflytandet gör sig även gällande på områden,
där annars boplatskulturen härskar, och
framträder starkt i pålbyggnaden vid Alvastra (se
d. o. och Pålbyggnader).
Om gryende religiösa föreställningar och
kultbruk tala utom ovan berörda gravgods
och konstutövning avsiktligt nedlagda
offerfynd samt små skålformiga, i sten gjorda
fördjupningar (se Älvkvarnar) till
offerbruk, vilka tidigast äro funna i samband
med megalitgravar.
Litt. (alla med. litt.-anv.): O. Montelius,
»Minnen från vår forntid» (1917) och »Vår
forntid» (1919); S. Müller, »Oldtidens kunst, I,
Sten-alderen» (1918); O. Almgren, »Sveriges fasta
fornlämningar» (2:a uppl. 1923); art.
»Meso-lithikum», »Neolithikum», »Paläolithikum»,
»Nordischer Kreis, Steinzeit» (den senare av
G. Ekholm) i »Reallexikon der Vorgeschichte»
(1924—29; utg. av M. Ebert); »De förhistoriska
tiderna i Europa» (1926—27; utg. av K. Friis
Johansen); H. Shetelig, »Norges forhistorie»
(1925); A. W. Brögger, »Det norske folk i
old-tiden» (s. å.); H. Kjær, »Vor oldtids
mindes-mærker» (s. å); O. Rydbeck, »Stenåldershavets
nivåförändringar och Nordens äldsta
bebyggelse» (i K. Hum. Vet.-samf:s i Lund
Årsberättelse 1927—28); S. Lindqvist,
»Stenålders-problem i stöpsleven» (i Fornvännen 1929);
Hanna Rydh, »On symbolism in mortuary
ceramics» (i Bulletin of Far Eastern Museum
s. å.); A. Nummedal, »Stone age finds in
Finnmark» (s. å.); O. Menghin, »Weltgeschichte
der Steinzeit» (1931). H. R-h.
Stenåldershavet, geol., se Litorinahavet.
Stenåsa, socken på s. Ölands östkust,
Möck-leby härad, Kalmar län; 43,76 kvkm, 510 inv.
(1933). Odlad bygd utmed ö. Landborgen,
mellan Alvaren och kusten. 1,006 har åker; skog
saknas, omkr. 2,800 har impediment. Ingår
i Hulterstads och S. pastorat i Växjö stift,
Ölands s. kontrakt.
Stephan [JtäTan], Heinrich von, tysk
postämbetsman (1831—97). Blev 1870 Nordtyska
förbundets och 1871
Tyska rikets
general-postdir. och 1880
riks-postministeriets förste
chef. S. gjorde
tyska postverket till en
mönsterinrättning,
införde enhetsporto och
föreslog (1865)
införande av brevkort. S.
är dock mest känd som
grundare av
Världs-postföreningen (se
Postväsen, sp. 30).
Han utgav bl. a. »Ge-
schichte der preussischen Post» (1859); adlades
1885. — Biogr. av O. Grosse (1931). E. G-e.
Stephanie [J"täfä’niø], österrikisk
kronprinsessa (f. 1864), dotter till Leopold II av
Belgien. Äktade 1881 kronprins Rudolf (se d. o.j
och 1900 ungerske greven E. Lönyay (se d. o.j.
Stephanlt [-fa-], miner., se Silver malm.
Stephanius [-fä’-], Stephanus J o h a
n-n i s, dansk historiker (1599—1650). Blev 1629
prof, i vältalighet i Sorö, 1639 prof, i historia
där och kungl. historiograf. S. utgav Saxos
krönika 1644—45 och fortsatte Niels Krags
»Annales Christiani III» (utg. 1737 av H.
Gram). Om hans bibliotek och
handskrifts-saml., vilka köptes av M. G. De la Gardie, se
O. Walde och Ellen Jörgensen i Nord. Tidskr.
för Bok- och Biblioteksväsen 1917. P. E-t.
Stephansson [stä’f-], Stephan
Gudmundsson, isländsk diktare (1853—1927), utan
skolbildning. Flyttade 20 år gammal till U. S. A.
och senare till Kanada, där han sedan levde
som lantbrukare. Hans dikter (utg. under
titeln »Andvökur», Sömnlösa nätter, 3 bd, 1909
-—10) sakna ofta välljud men röja en manlig
och självständig personlighet med skarp blick
för nutidens sociala brister. J. H-n.
Stephen [stivn], George, se
Mount-stephen.
Stephen [stivn], sir James F i t z j a m e s,
engelsk rättslärd (1829—94). Reformerade
1869—-72 Indiens rättsväsen och var 1879
—91 domare vid High court of justice. Till
den engelska lagkunskapens klassiska verk
räknas S:s grundläggande »A digest of the
criminal law» (1877; 7 :e uppl. 1926) och
»His-tory of the criminal law of England» (3 bd,
1883). — Biogr. av L. Stephen (1895). R. B-l.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
