Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tintoretto (Jacopo Robusti) - Tio- - Tioalkoholer - Tiocyan - Tiofen - Tiofotingar - Tio Guds bud - Tiohärad - Tioindigo - Tiokamp - Tiokol - Tionde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
Tio–-Tionde
338
rums- och plastikproblemen en dominerande
roll. Det är något tungt monumentalt i de
plastiskt överbetonade figurerna, något
oroligt i kompositionen. Som ex. kunna nämnas
»Judit och Holofernes» (Madrid) och den
bekanta målningen av Markusundret (1548;
Ac-cademia, Venezia). På 1550-talet gör sig ett
lättare, graciösare målningssätt gällande, t. ex.
i helgonbilderna i Antichiesetta i Dogepalatset
och kanske tydligast i porträtten, som vid
denna tid fått ett om Giorgione påminnande,
lyriskt drag. Denna stil utvecklas ytterligare
i målningar, ss. »Madonnan med de tre
camer-lenghi» (Accademia) och »Merkurius med de
tre gracerna» (Dogepalatset). Det lyriska
trängs åter tillbaka i T:s största och
betydelsefullaste verk, den stora målningssviten
i Scuola di San Rocco (jfr bild 21 vid
Italiensk konst), liksom i hans sista stora
arbete, den i jätteformat utförda
framställningen av paradiset i stora rådets sal i
Dogepalatset. Först om dessa gäller i full
utsträckning vad ovan framhållits om den med
hjälp av det overkliga ljuset åstadkomna
idealiseringen. — Litt.: E. v. d. Bercken och
A. L. Mayer, »Jac po T.» (2 bd, 1923). H. C-l.
Tio- [ti’å-] (av grek. thei’on, svavel) ingår
i namn på svavelföreningar.
Tioalkoholer [tiå-], kem., seMerkaptaner.
Tiocyän [tiå-], kem., se R o d a n.
Tiofèn [tiå-], den organiska föreningen
C4H4S. T. är en färglös, lättrörlig vätska med
kpt 84° C, som alltid åtföljer ur stenkolstjära
framställd bensol och varifrån denna på grund
av de båda ämnenas stora likheter endast med
svårighet kan helt befrias. G. S-ck.
Tiofotingar, zool., se Decapoda.
Tio Guds bud, i den kristna kyrkan den
vanliga benämningen på de föreskrifter, som
kunna sägas utgöra »grundlagen» i den s. k.
mosaiska lagstiftningen samt, med
benämningen de tio orden (se Dekalogen),
finnas i 2 Mos. 20: 1—17 och 5 Mos. 5: 6—21.
Tiohärad, lagsaga, omfattande s. v.
Småland med de tre »landen» Värend, Finnveden
och Njudung (se dessa ord), sammanlagt tio
härader. Jfr Landskapslagar, sp. 674.
Lagsagan avskaffades 1849.
Tiofndigo [tiå-], kem tekn., se Purpur.
Tiokamp, tävlingsserie i följ, tio grenar fri
idrott: löpning 100 m, längdhopp med anlopp,
kulstötning bästa hand, höjdhopp med
anlopp, löpning 400 m, häcklöpning 110 m,
dis-kuskastning bästa hand, stavhopp,
spjutkastning bästa hand, löpning 1,500 m. Grenarna
skola följa i nu nämnd ordning och hållas
under två på varandra följ, dagar, fem grenar
varje dag. Resultaten uträknas i poäng efter
en särskild tabell (om denna se
»Tävlingsreg-ler», utg. av Svenska idrottsförbundet, 1927).
Segrare är den, som vid sammanräknandet av
poängsiffrorna i varje gren uppnått högsta
poängsumma. — Tävling om svenskt
mästerskap i t. anordnades f. ggn 1909 och har
sedan dess årl. förekommit. På olympiska
spelens program upptogs t. 1912.
Svenska rekord: 19 1 2 7,0 6 2,660 poäng,
H. Wieslander; 19 2 0 7,2 1 8,985, E. Nilsson; 1924
7,2 5 0,830, H. Jansson; 1925 7,459,470, E. Nilsson;
19 3 0 7,5 3 9,425, H. Jansson; 1932 7,692,715, L.
Dahlgren; 19 3 3 7,811,835, L. Dahlgren. (Resultaten
1912 och 1920 äro omräknade efter den 1921
fastslagna poängberäkningen.) — Världsrekord:
Bild 5. Tintoretto. Självporträtt.
19 2 2 7,481,690, A. Klumberg, Estland; 1924 7,710,775,
H. Osborne, U. S. A.; 19 2 8 8,05 3,290, P. Yrjölä,
Finland; 19 3 0 8,2 5 5,475, A. Järvinen, Finland; 1932
8,46 2,235, J. Bausch, U. S. A.
Om svenska insatser i t. vid olympiska
spelen se tab. vid d. o. A. S-n.
Tiokol [tiåkäT], kem., se
Guajakolkar-bonat.
Tionde, urgammal, i de flesta länder
förekommande avgift av råvaruproduktionen,
särskilt inom jordbruket med binäringar, vilken
utgått med en viss del — vank, men ej
alltid, en tiondel — av den råa avkastningen.
T. gavs i forntiden dels åt konungen (staten),
dels åt någon gudomlighet och nyttjades i
senare fallet till det prästerskaps bästa, som
tjänade guden. Bruket av t. till
prästerskapet överfördes från judendomen till
kristendomen. (S. H-r.)
I Sverige var t. under medeltiden en avgift
till kyrkans och de andligas behov samt
utgjordes av de vanliga sädesslagen, lin, hampa,
humle, kreatur (»kvicktionde»), fisk och
jaktens produkter. Därjämte förekom till 1527
även i vissa trakter s. k. huvudtionde, en
tiondeavgift av arvfallet lösörebo, som i
motsats till den vanliga t. utgick ej av
avkastningen utan av kapitalet. I egentliga Sverige
var t. av ålder delad i fyra delar, så att ^3 av
sädestionden och hela den övriga t. tillf öllo
sockenprästen och 2/3 av sädestionden fördelades
mellan biskopen, kyrkan och de fattiga. Vid
Gustav Vasas reduktion fick sockenprästen
behålla sin andel av t., den s. k. tertialtionden.
övriga 2/3 av sädestionden blevo kronotionde
(se d. o.). I de f. d. danska landskapen var
fördelningen en annan. I Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän samt viss del av Älvsborgs län,
där sädestionden varit delad lika mellan
prästen, kyrkan och biskopen och vid
reformationen kronan tillerkänts endast den tredjedel
biskopen förut uppburit, utgjorde kronotion-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
