Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ångermanland - Kyrklig konst - Etnografi - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ångermanland (Etnografi—Historia)
1299
det sannolikt, att den slutliga
sockenbildningen icke ägt rum förrän efter 1200-talets
slut. Under 1400-talet byggdes många ocb
stora kyrkor både i Ådalen och i norra Å.
I enlighet med tidens smak äro de enkla
salbyggnader. Märkligast var den för länge
sedan förstörda kyrkan i Nordingrå, en
två-skeppig salkyrka, täckt av ribbvalv, som
buros av en pelarrad i mitten. Under
1400-talets senare del och början av 1500-talet
slogos valv i kyrkorna. Stjärnvalvsformerna
äro här rikare utbildade än i det övriga
Sverige, och pilasterkapitälen ha en egenartad
dekoration, bestående av en el. flera rader av
små urtagningar, vilket tyder på att en
särskild byggnadsskola verkat i Å. under denna
tid. Under nyare tiden upplever arkitekturen
ingen blomstring förrän under
nyklassicismens period. Till klassicismens senare
utveckling hör Härnösands domkyrka (invigd
1846) med en kolonnprydd västfasad.
Bland inventarierna från den äldre
medeltiden märkas några gotländska funtar från
1200-talet, av vilka den i Nora kyrka är ett
verk av en efterföljare till stenmästaren
Sigraf. Till detta årh. höra också ett par
madonnor i Vibyggerå och Ådals-Liden samt
bilden av en sittande biskop i Anundsjö. Den
senare medeltidens skulptur representeras av
altarskåpet i Nordingrå, ett Brysselarbete från
1500-talets början. I Ytterlännäs och Torsåker
ha omfattande serier av senmedeltida
målningar bevarats, utförda av den i Uppland
och Norrland verksamme mästaren Eghil, vars
namn man känner genom en signatur i
Ytterlännäs kyrkas korvalv.
Under 1600- och 1700-talet tillkommo flera
inredningar, altaruppsatser och predikstolar.
Såväl den äldre som den yngre, italienskt
färgade barocken är väl representerad, den
senare t. ex. av den praktfulla predikstolen
från Dals kyrka, utförd av Magnus Gran
1739. H. C-l.
Etnografi. Å:s folkkultur har fått sin form
av de förhållandevis goda ekonomiska
omständigheter, som frambragts av landskapets
bördiga jordmån och goda livsbetingelser i
övrigt. Särskilt kan högkonjunkturen vid
1700-talets slut och 1800-talets början ännu spåras
i olika sidor av den folkliga odlingen.
Byggnader och heminredning bära i stor
utsträckning former, som hänvisa till detta tidevarv.
De ångermanländska bönderna ha i icke ringa
utsträckning för hithörande konstslöjd
begagnat sig av mycket förfarna hantverkare,
delvis skolade hos städernas yrkesmän. Bland
dessa märkes särskilt träsnidaren Per
Vest-man, som fick sin utbildning under
arkitekten Olof Tempelman vid dekoreringen av
so-lennitetssalen i Härnösands gymnasium.
Vest-man har utfört ett flertal ännu bevarade
möbler och förstukvistar m. m.; han torde
vara en av de mest framstående folkliga
konstutövarna i Sverige. Men också
jordbrukets redskap och metoder ha fått sin
utformning och bära ännu sin prägel av
rationali-seringssträvandena under 1700-talets andra
hälft, som upptogos av de rika
ångermanländska bönderna. Tröskvagnen ävensom olika
anordningar för sädens torkning i ria etc. ha
denna karaktär. — Vid kusten har
förekommit ett omfattande fiske, särskilt av
ström
1300
ming, ett fiske, som under äldre tid i stor
utsträckning bedrevs gemensamt under
ålderdomliga sociala former. Bland
karakteristiska näringsfång i övrigt märkes en
betydande och redan i gammal tid berömd odling och
beredning av lin. G. Brg.
Förhistoria. Såsom de äldsta fynden från
Å. betraktas de till närmare ett 10-tal
uppgående trindyxorna, vilka anses börja
uppträda omkr. 3000 f. Kr. övriga vapen och
redskap från stenåldern, vilka uppgå till över
2,000, anses till övervägande del samtida med
Sydsveriges gånggrifts- och hällkisttid (2500
—1700 f. Kr.) och äro vanl. förfärdigade av
inhemska bergarter, ss. skiffer, kvarts och
kvartsit. Boplatser från denna tid, som nu
äro kända till ett antal av flera hundra,
kanta vattendragen i det inre, särskilt
talrikt stränderna av Hotingsjön. Dessutom
finnas de i kustområdet på en höjd av 55—60
m ö. h., vilken nivå sannolikt antyder den
samtida strandlinjen. I denna jägar- och
fiskarcivilisation märkas en del främmande inslag.
Från Finland—nordligaste Sverige komma
trol. en del grovt slagna redskap,
Rovanie-mihackor, från samma håll trol. även lerkärl
med godset förstärkt genom uppblandning med
asbest. Mot slutet av stenåldern visar
kustlandet avsevärda inflytelser även från
Sydsveriges åkerbrukskultur: stridsyxor, bl. a.
dubbeleggade och båtformiga, samt
hålmejs-lar och dolkar av flinta. Lägsta säkra nivå
för stenåldersfynd i Å. är 26 m ö. h. — Av
Norrlands bronsåldersfynd komma på Å:s del
fyra. De utgöras av holkyxor från Tjärn och
Billsta i Själevad, en dolkklinga från Björkå
i överlännäs samt en pil- el. spjutspets från
Båsnäset i Bodum. Denna tid tillhöra även,
i varje fall till större delar, de märkliga
hällristningarna vid Nämforsen, bestående
bl. a. av djurbilder samt skepp av liknande
typ som på Sydsveriges ristningar. Möjl. skola
till bronsåldern även hänföras några av de
omkr. 500 gravrösena. Romersk järnålder och
äldre folkvandringstid (Kr. f.—600 e. Kr.)
företrädas av ett mindre guldfynd (fingerring,
pärlor, ten) från Hornön i Nora socken samt
eldslagningsstenar av kvartsit. Början av
folkvandringstiden tillhöra de undersökta
gravarna invid sjukhuset i Härnösand. Från
slutet av vikingatiden har Å. fem betydande
silverskatter, alla från trakten kring älvens
nedre lopp, mest arabiska och engelska mynt;
fyndet från Djuped i Styrnäs med 1,600 mynt
innehåller dock även obearbetad metall i
tenar och plattor. Bland Å:s fasta
fornminnen från järnåldern saknas ännu
runstenar; rösen och högar finnas däremot i
sammanlagt över ett 1000-tal. De senare, som
övervägande torde tillhöra vikingatiden, följa
ej älven längre upp än till Rödsta i Resele. I
Faxälvens dalgång nå de till Hamra i
Långsele men dyka åter upp kring Hotingsjön. På
Långön har här undersökts ett vackert
gravfält med ett dussintal högar från
1000-talet. G. E-m.
Historia. Å. (urspr. An ger manna land, nlat.
Angermannia) har sitt namn av den anger,
fjord, havsvik, som utgjordes av den stora
älvens nedre lopp. Den ordnade bebyggelsen
kring denna har hög ålder; ortnamnen förete
inslag från hednisk tid, och de nordligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
