Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örtofta - Örtomta - Örtrumpeten - Örträsk - Örtug - Örtugsland - Örup - Örvax - Örviken - Öråker - Ösbeger - Ösel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1489
örtomta—ösel
1490
inv. (1934). Slättbygd, i s. begränsad av
Kävlingeån. 1,071 bar åker, 21 har
skogsmark. Vid ö. station skäras S. J :s linjer
Stockholm—Malmö och
Barsebäckshamn—Sjöbo; råsockerfabrik m. m. Egendomar: örtofta
(se nedan), Toftaholm och Sveaborg, vilka
avsöndrats från örtofta. Ingår i ö. och Lilla
Harrie, Igelösa och Odarslövs pastorat i Lunds
stift, Harjagers kontrakt.
2. Gods i ö. socken (se ovan); 649 har,
därav 493 har åker; tax.-värde 1,316,700 kr.
(1932). Slottets äldsta del är från 1550-talet.
Det fick nuv. utseende vid ombyggnad 1858
—61. ö. nämnes som sätesgård 1346, köptes
1632 av H. Ramel till Bäckaskog och fick
egen »birkeret». Det har varit i många
släkters ägo och tillhör nu ätten Bennet.
Örtomta, socken i Östergötlands län,
Banke-kinds härad, ö. om Linköping, i s. utkanten
av östgötaslätten; 59,90 kvkm, 1,174 inv.
(1934). 2,432 har åker, 2,463 har skog.
Egendomar: Ekenäs (se d. o.), Ullälva, Sörby m. fl.
Pastorat i Linköpings stift, Bankekinds kontr.
örtrumpeten, dets. som örontrumpeten.
örträsk, socken i Västerbottens län,
Lycksele tingslag, omfattande Lapplands
sydöstligaste hörn, kring öre älv och sjön ö.;
482,30 kvkm, 1,232 inv. (1934). Byarna ligga
kring vattendragen; f. ö. skogs- och
myrmarker. 577 har åker, 34,461 har skogsmark.
Pastorat i Luleå stift, Lappmarkens första
kontrakt. — 1 ö., som koloniserats av finnar,
anlades det första nybygget 1674.
Bild 1. örtug, slagen i Stockholm för Albrekt av
Mecklenburg.
Örtug, namn på en vikt och ett senare
infört silvermynt, gängse i Skandinavien under
medeltiden och 1500-talet. Båda utgjorde 1/3
av 1 öre, alltså V24 av 1 mark. Vikten delades
i 8 penningar. Länge var ö. blott ett sätt
att räkna. Det antal penningmynt, som gingo
på 1 ö., växlade i olika delar av
Skandinavien alltefter myntens olika beskaffenhet.
I mell. Sverige (Svealand) räknades 8 på ö.,
i Götaland 16, på Öland och Gotland 12, i
Norge 10 etc. I senare delen av 1300-talet,
under Albrekts regering, präglades de
första ö. ö. bar från början riksvapnets tre
kronor i prägeln. Sten Sture d. ä. lät slå
de första halvörtugarna (fyrkarna).
Bild 2. örtug, slagen i Västerås för Gustav Vasa.
Hela och halva ö. myntades även under
Gustav I 1522—34; Johan III :s
»ortigmynt-ning» 1589 el. 1590 var den sista. K. A. W.*
örtugsland, 1/3 öresland (se d. o.). Jfr P
en-ni n g 1 a n d.
örup, förr betydande egendom i Benestads
socken, Kristianstads län, strax s. om
Torne-lilla. Bland byggnaderna märkes den
numera som magasin använda forna borgen, ett
massivt stenhus från början av 1500-talet.
trol. uppf. av Glimmingehus’ byggherre, Jens
Holgersen Ulfstand. — Tillhörde 1437 danska
släkten Qvitzow, senare släkterna Fleming,
Ulfstand och 1558—1913 Rosencrantz,
varefter det styckats. — Litt.: A. Hahr,
»Skånska borgar» (1914—22).
örvax, sekret från talgkörtlar i hörsel
-gångens yttre del. ö. är av växlande färg,
mängd och konsistens. Jfr även ö r o n
sjukdo m a r. V. Nsl.
örviken, sulfitfabrik i Bureå socken,
Västerbottens län, s. om Skellefte älvs mynningsvik.
Äges av öhrvikens a.-b., gr. 1893, aktiekap.
3,6 mill. kr., årstillv. 30,000 ton stark
sulfitcellulosa.
Öråker, herrgård i Stockholms-Näs socken,
Uppsala län, vid Mälarfjärden Görväln; 250
har, därav 125 har åker; tax.-värde 140,000
kr. (1933). Har sedan 1700-talet tillhört bl. a.
släkterna Piper, Hedengran och af Ugglas på
Lennartsnäs (från 1830) samt tillhör sedan
1908 släkten Dyrssen.
ösbèger, se U z b e k e r.
ösel, etsn. Saaremaa, ö i Östersjön, utanför
Rigavikens mynning; skiljes från estländska
fastlandet av Moonsundet som av ön Moon
(Muhu) delas i Suur väin (Stora sundet) och
Väike väin (Lilla sundet) och från Dagö av
Söela väin. Omfattar med Moon och talrika
småöar 2.964 kvkm (därav ö. 2,710 kvkm)
med 57,157 inv. (1922) och bildar med dessa
det estniska distriktet Saare; huvudstad:
Arensburg (Kuresaare). ö. är en fortsättning
av den estländska silurkalkplatån och når 54
m ö. h. Stränderna äro i regel branta och
inskurna av vikar och uddar; mot s.
utskjuter halvön Svorbe (Sörvemaa), avslutad av
udden Svalferort (Vesitukkimaa). Inv. äro
till största delen ester. Jordbruk,
boskapsskötsel och fiske äro huvudnäringar.
Arensburg är en mycket besökt bad- och kurort. S. F.
ö:s estniska invånare voro under
medeltiden vida fruktade som sjörövare. 1206
an-lade den danske konungen Valdemar Sejr en
borg på ö., 1227 erövrad av tyska
ordensrid-dare under biskop Albrekt av Riga, ön
delades först mellan Tyska orden, biskopen av
Riga och borgerskapet där. Kristendomen
infördes på 1200-talet, och ett särskilt
biskops-stift ö. upprättades. 1559 avträddes detta
till Danmark, och en dansk prins, hertig
Magnus, valdes till biskop av ö. 1560. Från
1570 styrdes ö. av en dansk ståthållare. 1645
avträddes ön till Sverige. 1654—89, då ö.
hörde till drottning Kristinas
underhållslän-der, led ö. av vanstyre. Sedan ö. 1689 åter
kommit under kronan, styrdes det av en
landshövding. Liksom i Sveriges övriga
baltiska provinser genomfördes även på ö.
betydelsefulla reformer i rätts-, kyrko- och
skolväsen. I freden i Nystad 1721 avträddes ö.
till Ryssland, och under den ryska tiden
utplånades nästan fullständigt alla spår av
den tidigare skandinaviska kulturen. Under
världskriget besatte tyskarna ön 1917 (jfr
Polsk-ryska fronten, sp. 1216). Se
vidare Estland, sp. 1081 ff. B. E-r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
