1489 örtomta—ösel 1490 inv. (1934). Slättbygd, i s. begränsad av Kävlingeån. 1,071 bar åker, 21 har skogsmark. Vid ö. station skäras S. J :s linjer Stockholm—Malmö och Barsebäckshamn—Sjöbo; råsockerfabrik m. m. Egendomar: örtofta (se nedan), Toftaholm och Sveaborg, vilka avsöndrats från örtofta. Ingår i ö. och Lilla Harrie, Igelösa och Odarslövs pastorat i Lunds stift, Harjagers kontrakt. 2. Gods i ö. socken (se ovan); 649 har, därav 493 har åker; tax.-värde 1,316,700 kr. (1932). Slottets äldsta del är från 1550-talet. Det fick nuv. utseende vid ombyggnad 1858 —61. ö. nämnes som sätesgård 1346, köptes 1632 av H. Ramel till Bäckaskog och fick egen »birkeret». Det har varit i många släkters ägo och tillhör nu ätten Bennet. Örtomta, socken i Östergötlands län, Banke-kinds härad, ö. om Linköping, i s. utkanten av östgötaslätten; 59,90 kvkm, 1,174 inv. (1934). 2,432 har åker, 2,463 har skog. Egendomar: Ekenäs (se d. o.), Ullälva, Sörby m. fl. Pastorat i Linköpings stift, Bankekinds kontr. örtrumpeten, dets. som örontrumpeten. örträsk, socken i Västerbottens län, Lycksele tingslag, omfattande Lapplands sydöstligaste hörn, kring öre älv och sjön ö.; 482,30 kvkm, 1,232 inv. (1934). Byarna ligga kring vattendragen; f. ö. skogs- och myrmarker. 577 har åker, 34,461 har skogsmark. Pastorat i Luleå stift, Lappmarkens första kontrakt. — 1 ö., som koloniserats av finnar, anlades det första nybygget 1674. Bild 1. örtug, slagen i Stockholm för Albrekt av Mecklenburg. Örtug, namn på en vikt och ett senare infört silvermynt, gängse i Skandinavien under medeltiden och 1500-talet. Båda utgjorde 1/3 av 1 öre, alltså V24 av 1 mark. Vikten delades i 8 penningar. Länge var ö. blott ett sätt att räkna. Det antal penningmynt, som gingo på 1 ö., växlade i olika delar av Skandinavien alltefter myntens olika beskaffenhet. I mell. Sverige (Svealand) räknades 8 på ö., i Götaland 16, på Öland och Gotland 12, i Norge 10 etc. I senare delen av 1300-talet, under Albrekts regering, präglades de första ö. ö. bar från början riksvapnets tre kronor i prägeln. Sten Sture d. ä. lät slå de första halvörtugarna (fyrkarna). Bild 2. örtug, slagen i Västerås för Gustav Vasa. Hela och halva ö. myntades även under Gustav I 1522—34; Johan III :s »ortigmynt-ning» 1589 el. 1590 var den sista. K. A. W.* örtugsland, 1/3 öresland (se d. o.). Jfr P en-ni n g 1 a n d. örup, förr betydande egendom i Benestads socken, Kristianstads län, strax s. om Torne-lilla. Bland byggnaderna märkes den numera som magasin använda forna borgen, ett massivt stenhus från början av 1500-talet. trol. uppf. av Glimmingehus’ byggherre, Jens Holgersen Ulfstand. — Tillhörde 1437 danska släkten Qvitzow, senare släkterna Fleming, Ulfstand och 1558—1913 Rosencrantz, varefter det styckats. — Litt.: A. Hahr, »Skånska borgar» (1914—22). örvax, sekret från talgkörtlar i hörsel -gångens yttre del. ö. är av växlande färg, mängd och konsistens. Jfr även ö r o n sjukdo m a r. V. Nsl. örviken, sulfitfabrik i Bureå socken, Västerbottens län, s. om Skellefte älvs mynningsvik. Äges av öhrvikens a.-b., gr. 1893, aktiekap. 3,6 mill. kr., årstillv. 30,000 ton stark sulfitcellulosa. Öråker, herrgård i Stockholms-Näs socken, Uppsala län, vid Mälarfjärden Görväln; 250 har, därav 125 har åker; tax.-värde 140,000 kr. (1933). Har sedan 1700-talet tillhört bl. a. släkterna Piper, Hedengran och af Ugglas på Lennartsnäs (från 1830) samt tillhör sedan 1908 släkten Dyrssen. ösbèger, se U z b e k e r. ösel, etsn. Saaremaa, ö i Östersjön, utanför Rigavikens mynning; skiljes från estländska fastlandet av Moonsundet som av ön Moon (Muhu) delas i Suur väin (Stora sundet) och Väike väin (Lilla sundet) och från Dagö av Söela väin. Omfattar med Moon och talrika småöar 2.964 kvkm (därav ö. 2,710 kvkm) med 57,157 inv. (1922) och bildar med dessa det estniska distriktet Saare; huvudstad: Arensburg (Kuresaare). ö. är en fortsättning av den estländska silurkalkplatån och når 54 m ö. h. Stränderna äro i regel branta och inskurna av vikar och uddar; mot s. utskjuter halvön Svorbe (Sörvemaa), avslutad av udden Svalferort (Vesitukkimaa). Inv. äro till största delen ester. Jordbruk, boskapsskötsel och fiske äro huvudnäringar. Arensburg är en mycket besökt bad- och kurort. S. F. ö:s estniska invånare voro under medeltiden vida fruktade som sjörövare. 1206 an-lade den danske konungen Valdemar Sejr en borg på ö., 1227 erövrad av tyska ordensrid-dare under biskop Albrekt av Riga, ön delades först mellan Tyska orden, biskopen av Riga och borgerskapet där. Kristendomen infördes på 1200-talet, och ett särskilt biskops-stift ö. upprättades. 1559 avträddes detta till Danmark, och en dansk prins, hertig Magnus, valdes till biskop av ö. 1560. Från 1570 styrdes ö. av en dansk ståthållare. 1645 avträddes ön till Sverige. 1654—89, då ö. hörde till drottning Kristinas underhållslän-der, led ö. av vanstyre. Sedan ö. 1689 åter kommit under kronan, styrdes det av en landshövding. Liksom i Sveriges övriga baltiska provinser genomfördes även på ö. betydelsefulla reformer i rätts-, kyrko- och skolväsen. I freden i Nystad 1721 avträddes ö. till Ryssland, och under den ryska tiden utplånades nästan fullständigt alla spår av den tidigare skandinaviska kulturen. Under världskriget besatte tyskarna ön 1917 (jfr Polsk-ryska fronten, sp. 1216). Se vidare Estland, sp. 1081 ff. B. E-r.