Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Antenn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
Antenn
206
Bild 1. T-antenn.
Bild 2. Paraplyantenn. Bild 3. L-antenn. Bild 4. Multipelantenn.
Den dubbla cirkeln betecknar högfrekvensgeneratorn.
gien utstrålas åt det håll, där nedledningeu
är ansluten. H a r p- el.
solfjäderantennen består av ett antal nedtill
hopkopplade men upptill divergerande
metalltrådar; kapaciteten är stor men ej effektiva
höjden.
Vid alla dessa typer fordras god
jordledning genom ett vidsträckt nät av nedgrävda
metalltrådar. Vid dåliga
jordningsmöjlighe-ter kan man i stället spänna upp detta nät
som en motvikt på låga stolpar. Man
kan också använda multipelantenn,
till utseendet liknande en långsträckt
L-antenn men med ett antal jordledningar
anslutna med jämna mellanrum. I dessa
inkopplas avstämningsspolar. Genom lämplig
justering kan man uppnå en ytterligare
förbättrad riktverkan.
Inom kortvågstekniken användas enkla, raka
a., svängande med en våglängd, lika med a:s
dubbla längd; ett stort antal sådana kan
upphängas fritt i luften vid en lina mellan
två master och matas av en gemensam
sändare. En mycket god riktverkan (praktiskt
taget all strålning koncentrerad inom några
få graders vinkel) uppnås med ett system
dylika a. och ett system »reflektorer»,
bestående av likadana a., som dock ej äro anslutna
till någon sändare. Reflektorerna skola
anbringas i ett plan 1/4 våglängd från
sändar-antennernas plan.
R a m a n t e n n, en a., bestående av en
sluten ledare, bildande ett el. flera varv,
begagnas i sändartekniken bl. a. vid
radiopej-ling (se d. o.) och för sändning från
undervattensbåtar.
A:s praktiska utförande varierar i hög grad
i olika fall. Mindre och transportabla
sändare ha ofta ganska små a., medan en stor
sändares a. är en omfattande anläggning,
uppburen av ett (vid paraplyantenn) el. flera
torn, oftast av stål och med höjder upp till
250—300 m. I bergstrakter kan man stundom
spänna a. mellan bergstoppar utan master.
Masterna kunna antingen vara isolerade el.
jordade; såvitt möjligt placeras de långt isär
från antennen och varandra för att ej störa
utstrålningen för mycket. Staglinor m. m.
uppdelas av isolatorer i ett antal sektioner,
varigenom störande medsvängning försvåras.
En större T-antenn är avbildad på pl. (bild
8) vid Radioteknik. Som ledare
använder man ofta flera parallella kablar för att
öka kapaciteten och minska motståndet. Även
större ramantenner kunna spännas upp
mellan master.
Mottagarantenner utföras på liknande sätt,
ofta i T- el. L-form, men äro vanl. mindre, ofta
inomhusantenner; med moderna
rörmottagare blir näml, ljudstyrkan vanl. tillräcklig
även då, och störningarna minskas mer än det
mottagna ljudet. Den bästa placeringen av
a. får vanligen avgöras genom försök.
Antennkretsen lämnas ofta oavstämd. Särskilt
störningsfri mottagning får man ofta med
ramantenn, som även nyttjas för riktad
mottagning. I vissa fall, t. ex. mottagning av
avlägsna sändare på kristall, är en hög och
föga dämpad utomhusantenn av värde. På
antennisolation, jordning m. m. ställas då
högre fordringar, likaså på skydd mot
överspänningar genom blixturladdningar, ev.
kontakt med starkströmsledningar m. m.
Härför kan användas en kort gniststräcka el.
glimlampa, ansluten till en god jordledning;
med en omkastare anslutes a. efter
mottagningens slut direkt till denna i st. f. till
apparaten. — Antenneffekt, den till en
Bild 5. Ramantenn på undervattensbåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
