Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Astronomi - Astronomiska beteckningar - Astropecten - *Asunción - Asynkronmaskin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Astronomiska beteckningar—Asynkronmaskin
299
om stjärnsystemets allmänna byggnad och
nebulosornas ställning till detta. Ang.
stjärnsystemets utsträckning har rått stor
osäkerhet, enär avståndsbestämningarna beträffande
stjärnmolnen icke givit säkra resultat.
Undersökningar över stjärnhoparnas,
stjärnmolnens och de typiska Vintergatsobjektens
fördelning i rymden synas emellertid ge vid
handen, att Vintergatssystemets utsträckning
torde ligga mellan 80,000 och 100,000 ljusår.
I förhållande till stjärnsystemets centrala
delar har vår sol ett excentriskt läge, och
jordens avstånd från systemets centrum synes
vara mellan 25,000 och 30,000 ljusår.
Huruvida stjärnsystemet har spiralstruktur låter
sig ej ännu avgöra med säkerhet, men det
troligaste är dock, att systemet har en ganska
oregelbunden struktur, erinrande om de
Ma-galhäesska molnen. Ehuru
rörelseförhållandena inom stjärnsystemet icke kunna
undersökas för andra än de oss jämförelsevis
närbelägna objekten, synes det dock framgå, att
stjärnsystemet roterar i sitt huvudplan
(Vin-tergatsplanet) och att bestämda avvikelser
föreligga från den rotation, som en fast kropp
skulle äga. Dessa avvikelser, som vanl.
sammanfattas under namn av den differentiella
Vintergatsrotationen, ha särskilt undersökts
av J. Öort, B. Lindblad, H. Mineur och G.
Strömberg. I fråga om de allmänna
rörelseförhållandena inom stjärnsystemet gäller
också, att stjärnrörelserna i övervägande grad
äro riktade i systemets huvudplan.
Ang. de spiralformade nebulosornas
ställning till stjärnsystemet råder icke längre
någon oklarhet. Genom metoder, som
beskrivits i art. Nebulösa, Relativ
i-tetsteori och V ärldsalltet, har
man kunnat fastslå storleksordningen av
spi-ralnebulosornas avstånd och dimensioner
med avsevärd noggrannhet. Det har
framgått, att de s. k. spiralnebulosorna äro
stjärnsystem av samma art som vårt eget eller
Vintergatans system och i många fall också
av samma storlek. Ehuru spiralformen är
vanlig bland stjärnsystemen, förekommer
den dock långtifrån i samtliga dessa. System
av ellipsoidisk form äro sålunda mycket
vanliga, och en tredje huvudgrupp av
stjärnsystem har den oregelbundna struktur, som
utmärker de Magalhäesska molnen. Som
sammanfattande namn på de olika grupperna
av stjärnsystem ha föreslagits anagalaktiska
nebulosor eller anagalaktiska objekt och
extragalaktiska nebulosor. Antalet
stjärnsystem kan endast grovt uppskattas, och de
hittills erhållna siffrorna växla mellan 15
och 30 mill. Antalet stjärnor i
Vintergats-systemet torde uppgå till 3-1010, och systemets
samlade massa är 1011 solmassor. Då några av
de anagalaktiska objekten synas äga lika
stora massor, torde det vara berättigat att
antaga, att dessa innehålla lika mycket
materia som solsystemet. De flesta stjärnsystem
torde dock knappast kunna mäta sig med
300
vårt i fråga om antal stjärnor eller om
totalmassa.
Inom a:s övriga grenar äro särskilt
påfallande planetforskningens uppblomstring
(se Planeter) samt fotografiens,
fotome-triens och spektralanalysens betydande
utveckling. Inom den teoretiska a. ha
viktiga undersökningar utförts bl. a. av K. F.
Sundman, E. och B. Strömgren, A. Wilkens,
G. Stracke, A. O. Leuschner, R. Sampson o. a.
Inom astrometrien och den praktiska a.
har också en synnerligen livlig verksamhet
ägt rum, som särskilt tagit sig uttryck i
framställandet av omfattande stjärnkataloger,
bestämning av egenrörelser och förbättring av
det använda fundamentalsystemet (det
sistnämnda arbetet huvudsaki. utfört vid
Astro-nomisches Recheninstitut i Berlin). K. Lmk.
Astronomiska beteckningar. I litteraturen
ha vissa a. vunnit burskap, och Internationella
astronomiska unionen har sökt standardisera
dessa. De vanligaste äro: a och ö eller ibland
A och D för rektascension och deklination,
2 och för längd och bredd i
ekliptikalsyste-met, l och b för längd och bredd i det
galak-tiska systemet och L och B för längd och
bredd i det metagalaktiska systemet. För att
beteckna parallax begagnas n och för
appa-rent och absolut magnitud m och M.
Beteckningarna 4T5 och —2^85 för en viss stjärna
anger, att stjärnan är apparent av
magnituden 4.5 och absolut av magnituden — 2.85.
Medan t brukas för tid i allm., nyttjas 0
nästan uteslutande för att beteckna
stjärntid. Av beteckningar inom den sfäriska
astronomien är tp för polhöjden en av de mest
använda. För höjd och azimut begagnas h
och A och för zenitdistans s eller £. Inom
den teoretiska astronomien brukas a för halva
storaxeln i den elliptiska rörelsen, e för
banans excentricitet och p för
perihelieavstån-det, a> för periheliets längd, Q för uppstigande
och ö för nedstigande nodens längd samt i för
banplanets lutning. L el. l betecknar en
himlakropps medellängd, v dess sanna, E dess
excentriska och M dess medelanomali.
Medelrörelsen per dygn i bågmått betecknas
med n eller p. För att beteckna
himlakroppars massor begagnas vanl. SØJ. K. Lmk.
Astrope’cten, zool., se Sjöstjärnor.
♦Asunciön beräknades 1932 ha omkr. 124,000
inv. Flyghamn, rundradiostation.
Asynkronmaskin [-krå’n-],
växelströmsma-skin med växelströmslindningar på såväl
sta-tor som rotor. Den ena lindningen, vanl.
sta-torns, anslutes till ett växelströmsnät, medan
strömmarna i den andra lindningen erhållas
genom induktionsverkan från den
förstnämnda. Maskinen, vilken vanl. utföres som motor
men i vissa fall även som generator, arbetar
alltid vid ett asynkront varvtal, vilket med ett
visst belopp, eftersläpningen, skiljer
sig från det av nätfrekvens och poltal
bestämda synkrona varvtalet. Se vidare
Elektriska maskiner, sp. 602. F. D-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
