Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Atlantis - *Atlantiska oceanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
Atlantis—Atlantiska oceanen
308
* Atlantis. Tanken på en försvunnen ö eller
kontinent, vars urbild skall ha föresvävat
Platon (jfr bd 2), har på senare tid vunnit
ny aktualitet genom ett stort antal mer el.
mindre plausibla uppslag. Medan man
tidigare bl. a. med stöd av den numera allt
allmännare förkastade Wegenerska
kontinental-förskjutningsteorien (se W e g e n e r, A. L.)
sökt förlägga den sjunkna ön till de mest
skilda trakter, har den senare vetenskapliga
diskussionen i stort sett begränsat sig till två
varandra närliggande områden: Sydspanien
och Nordafrika.
För det första alternativet talar, att
Platon, till vars berättelse man alltjämt går
tillbaka, synes antyda vissa ebb- och
flodfenomen. A., som i detta fall av många
identifieras med Tartessos (bibelns Tarsis), skulle ha
legat i den på metaller rika trakten kring
Guadalquivirs nedre lopp men icke
försvunnit i havet genom någon naturkatastrof;
flodens avlagringar lade småningom hinder i
vägen för sjöfarten, och därmed var det
pre-sumerade A:s storhet slut. »Katastrofen» får
sålunda här tagas i figurlig mening
(Schul-ten, Henning, Jessen, Netolitzky m. fl.).
Att A. legat i Nordafrika har man sökt
göra troligt genom hänvisning till den
pågående klimatförändringen i Sahara,
ökenområdet bildade tidigare ett hav, och
Nordafrika utgjorde sålunda en ö, A., där även
den metallrikedom, som omtalas i Platons
berättelse, stod att finna (Borchardt, Herrmann
m. fl.). Förfäktarna av denna teori framhålla
också, att man ej vet huruvida
metallfyn-digheterna i Guadalquivirbäckenet voro
upptäckta på ett så tidigt stadium. Den
tennhandel, som beskrives, kunde mycket väl ha
haft engelskt ursprung. Genom grävningar i
trakten kring Schott el-Djerid 1929 och 1930
ha nya belägg vunnits genom fynd av
saltvat-tensmusslor. Dock äro dessa undersökningar
ännu för obetydliga för att äga större
bevisvärde.
Dessa båda riktningar, vilkas strid ännu
ej är utkämpad, representera det
vetenskapliga momentet i Atlantisforskningen, medan
andra gigantiska och kuriösa hugskott helt
måste förvisas till fantasiens område. Många
finnas också, som anse hela diskussionen
uppbyggd på en myt, besläktad med de
synda-flodsberättelser man känner från olika folk.
— Jfr bl. a. diskussionsinläggen i Petermanns
Mitteilungen 1927—28, A. Bessmertny, »Das
Atlantisrätsel» (1932; med en översikt över
all betydelsefullare litt. i ämnet), J. Bergman,
»Sagan om Atlantis» (s. å.), och A. Herrmann,
»Unsere Ahnen und A.» (1934). H. B-rn.
* Atlantiska oceanen. Utsträckning.
Sedan man upphört att betrakta polarhaven
såsom självständiga oceaner genom att räkna
N. polarhavet till A. och uppdela S.
polarhavet på de tre oceanerna, bli gränserna för
A:s s. del dels Antarktis’ kust mellan 20°
ö. Igd och 67° v. Igd, dels samma meridianer
upp till Tasmaniens och Sydamerikas
sydligaste uddar. Dess utsträckning i n.—s. led
är betydligt större än någon av de båda
andra oceanernas eller omkr. 21,000 km.
Djup. Genom införandet av akustiska
lod-ningsmetoder (jfr Lödning, sp. 124) har
en långt mer detaljerad kännedom om
havsbottnens nivåförhållanden på stora djup
möjliggjorts. De viktigaste resultaten ha
lämnats av den tyska Atlantexpeditionen
med »Meteor» 1925—27, som utförde mer
än 167,000 ekolodningar i A:s sydhemisfäriska
och ekvatoriella del. På grundval av samma
expeditions djuphydrografiska mätningar
har utarbetats en översikt över
Atlantbäcke-nets bottencirkulation, översikten har visat
sig vara betydelsefull genom de slutsatser,
som därav kunnat dragas om de olika
djupbäckenens inbördes förbindelser.
Atlantiska centralryggen, vars olika
partier bära olika namn, delar Atlantbäckenet
i två längsgående dalar med maximidjup,
som ligga 1,500—3,500 m lägre än ryggens
högsta nivå (omkr. 2,500 m). At båda sidor
utgå underhavsryggar eller trösklar, vilka
förbinda centralryggen med Gamla och Nya
världens kontinentsocklar. I de flesta fall
äro likväl dessa tvärgående ryggar
genombrutna av en, stundom flera portar,
varigenom det från Antarktis kommande
iskalla bottenvattnet kan tränga upp mot n.
Följande översikt innehåller namnen på de
av Meteorexpeditionens hydrografer angivna
ryggarna och mellanliggande bäcken. Jfr
kartan, där emellertid några av de ännu
omstridda detaljerna i bottenkonfigurationen
utelämnats.
Av allt att döma äro endast
Valfiskryggen, Parätröskeln och New Foundlandtröskeln
fullständiga. De övriga äro genombrutna av
djupare partier. Meteorexpeditionen
fastställde, att ett genombrott också finnes i
centralryggen under ekvatorn,
Romanche-rännan. Genom denna kommunicerar
Nordbrasilianska bäckenets n. ö. del med Sierra
Leonebäckenet, en förbindelse av
utomordentlig betydelse för hela den ö. Atlantdalens
bottenhydrografi. A:s rekorddjup ligger
intill Antillerna i den s. k. Puerto Ricograven,
där 8,525 m lodats. I A:s sydhemisfäriska
del innehar det under Meteorexpeditionen
i Sydsandwichgraven lodade Meteordjupet
rekordet med 8,264 m.
Salthalts- och temperaturfördelningen. Det
viktigaste nyare bidraget till kännedomen
om A:s hydrografi har också lämnats genom
Meteorexpeditionens arbeten. Den allmänna
rörelsen av iskallt bottenvatten från
Antarktis upp mot n., varom
temperaturfördelningen närmast bottnen vittnar, har kunnat
närmare preciseras genom en verklig
kartläggning av den antarktiska bottenströmmen.
I v. Atlantdalen är denna märkbar genom sitt
kyligare och mindre salthaltiga vatten ända
upp till nära 40° n. br. I den ö. dalen sätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
