Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faderskapsfastställelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
Faderskapsfastställelse
8
dessförinnan), anses maken som fader, därest
ej annat i särskild ordning fastställes (jfr Ä
k-tenskaplig börd). Vill mannen vinna
förklarande, att barnet icke har
äktenskaplig börd, måste han instämma talan därom
inom 6 mån. från det han fick kunskap om
barnets födelse. Han kan dock icke föra
sådan talan, om han efter barnets födelse
erkänt barnet såsom sitt. En representant för
barnet (eller barnet självt senare) kan också
väcka talan om barnets börd. Huvudregeln
är i de angivna fallen, att barnet icke kan
förklaras sakna äktenskaplig börd, med mindre
det visas, att barnet icke kan vara avlat
av mannen (ang. hur detta skall kunna visas
jfr nedan 2). Beträffande f. vid barn utom
äktenskap gäller i huvudsak följ. Erkännande
i viss ordning (inför präst, som för
kyrkböckerna i barnets församl., el. i vittnes
närvaro inför landsfiskal el. notarius publicus el.
också genom skriftligt, bevittnat, av
barna-vårdsman el. barnavårdsnämnd godkänt avtal
om underhållsbidrag) av faderskapet, på
enahanda sätt vitsordat av modern, är gällande,
där ej dess oriktighet visas. Föreligger ej
dylikt erkännande, får f. ske efter stämning
å påstådd barnafader till rätten. För att
en person skall förklaras som fader till
barnet, är det tillräckligt, att han visas ha haft
samlag med modern å tid, då barnet kan
ha avlats. Att modern ev. haft samlag även
med andra å sådan tid spelar ingen roll.
Mannen blir fri endast om det är uppenbart,
att barnet ej avlats vid det ifrågavarande
samlaget. Uppenbart kan detta vara t. ex. på
grund av mannens impotens, förekomsten av
rasegendomligheter el. resultatet av
verkställd blodundersökning (jfr
Blodgrup-p e r, suppl.). Metoderna för dylik
undersökning ha på senare år alltmer utvecklats, och
domstolarna ha i stigande grad ansett sig
kunna bygga på undersökningsresultaten. Att
märka är dock, att blodundersökning icke
kan ge positivt bevis för viss persons
faderskap utan endast i vissa fall utesluta
möjligheten av att en uppgiven man är fader.
Medverkar modern ej frivilligt till
blodundersökning, som påyrkas av den uppgivne fadern,
kan rätten enl. en särskild lag av 26 maj
1933 vid vite förelägga henne att med
läkarintyg visa, att erforderliga blodprov tagits på
henne och barnet. Därest själva frågan om
samlag å tid, då barnet kan ha avlats, ej är
till fullo klarlagd, kan rätten förelägga
modern eller den påstådde fadern att med ed
bekräfta, resp, förneka, att sådant samlag ägt
rum (i förra fallet är det en s. k. fyllnadsed,
i senare fallet värjemålsed). Eden ges den,
åt vilken den finnes kunna med största
trygghet anförtros. Å. M.
2. (J/ed.) Blodundersökning för f. grundar
sig på blodgruppernas ärftlighet; jfr
Blodgrupper, suppl. Utöver vad som där
omtalas vet man numera, att A-gruppen icke är
enhetlig utan består av två skilda typer, Ai
(eller starka A) och A2 (eller svaga A). På
samma sätt kan AB-gruppen uppdelas i AiB
och A2B.
Inom AiA2B0-systemet äro blodgrupperna
betingade av fyra olika arvsanlag (gener),
Ai, A2, B och 0 (eller R), av vilka de tre
förstnämnda dominera över O-anlaget, som är
recessivt (se M e n d e 1 i s m); A± dominerar
därjämte över A2. Hos varje individ finnas
alltid två dylika arvsanlag, det ena
härstammande från modern, det andra från fadern.
En O-gruppare har alltid anlagstypen 0—0
(d. v. s. O-anlaget i dubbel dos); en
Ai-grup-pare har endera av tre anlagstyper: Ai—0,
Ai—Ai och Ai—A2; en A2-gruppare har
antingen anlagstypen A2—0 eller A2—A2; en
B-gruppare har antingen anlagstypen B—0
eller B—B; en AiB-gruppare har alltid
anlagstypen Ai—B, likaså en A2B-gruppare alltid
anlagstypen A2—B.
Egenskaperna Ai och B kunna aldrig
uppträda hos barnet, om de icke finnas hos åtm.
den ena av föräldrarna. Däremot kan ett barn
ha blodgruppen 0 eller A2, utan att någon av
föräldrarna har motsv. egenskap direkt
påvisbar. 0-anlaget kan näml, finnas hos
föräldrarna, undertryckt av Ai, A2 eller B (dock ej
om vederbörande tillhör grupp AiB eller A2B),
och A2-anlaget kan finnas undertryckt av Ai
(dock ej hos en AiB-gruppare).
Om endera av föräldrarna är AB-gruppare,
kan barnet icke bli O-gruppare. Barnet måste
näml, från den av föräldrarna, som är
AB-gruppare, ärva antingen ett B-anlag eller ett
A-anlag (Ai om vederbörande är AiB, A2 om
vederbörande är A2B). Om i ett dylikt fall
den andre av föräldrarna tillhör grupp 0, kan
barnet icke heller bli AB-gruppare (det måste
näml, från denne ärva ett 0-anlag). En
AiB-gruppare kan icke få ett barn, som är
A2-gruppare, ej heller omvänt (en AiB-gruppare
måste näml, lämna i arv åt sitt barn antingen
ett Ai- eller ett B-anlag, således kan barnet
icke bli A2-gruppare, och omvänt kan en
A2-gruppare icke lämna i arv åt sitt barn vare
sig ett Ai- eller ett B-anlag och kan därför
icke få ett AiB-barn).
Oberoende av det skildrade
blodgruppssyste-met känner man nu till ett nytt system av
blodgruppsegenskaper, det s. k. MN-systemet.
Det gäller här likartade egenskaper hos
blodkropparna, ävenledes påvisbara genom
hop-klumpning (agglutination), men i motsats till
a- och /$-agglutininerna finnas agglutininer
mot M och N icke normalt i människoserum.
För påvisning av M- och N-egenskaperna
erfordras sera från kaniner, som behandlats med
insprutning av människoblodkroppar,
innehållande M, resp. N.
Alla människor ha antingen endast
M-egen-skapen, grupp M, eller endast N-egenskapen,
grupp N, eller både M- och N-egenskaperna,
grupp MN. Egenskaperna i fråga äro
betingade av två arvsanlag. M-gruppen har
arvsanlaget för M i dubbel dos, N-gruppen likaså
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
