Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glycerinjäsning - Glykolys - *Glyn, E. - Glyndebourneoperan - Glödelektrisk effekt - Glödkatod - Glödström - Gmelin, Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
447
Glykolys—Gmelin
448
nitet eller genom tillsats av natriumsulfit,
enl. Connstein och. Lüdecke (se
Alkoholi sk jäsning, sp. 532). G. kan formuleras:
c6h12o6=c3h8o3+c2h4o + co2
druvsocker glycerin acetaldehyd kolsyra.
H. E.
Glykolys, en enzymatisk nedbrytning av
druvsockret, glykos, i blodet och vävnaderna.
Glykosen undergår i det närmaste samma
omvandling som vid alkoholjäsningen, i det att
ett liknande enzym, dismutas, i närvaro av
co-enzym åstadkommer en oxidoreduktion av
sockrets spjälkningsprodukter. Även g.
inle-des av sockrets bindning till fosforsyra. Den
huvudsakliga slutprodukten blir här icke
alkohol utan mjölksyra. G. är i den levande
vävnaden mycket snabb samt gör, att
blodsockret ganska snart försvinner ur nyss låtet
blod. Den hämmas av köld och förhindras
genom tillsats av fluorider. E. J-s.
*Glyn, E., har givit ut flera nya romaner
och 1936 sina memoarer.
Glyndebourneoperan [gli’ndbän-], en av J.
Christie på godset Glyndebourne nära
East-bourne, England, upprättad operascen. Sedan
1934 ges där årliga, redan mycket
uppmärksammade festspel med de bästa krafter (F.
Busch dirigent, K. Ebert regissör och bland
sångarna Andrésen och Domgraf-Fassbaender
m. fl.). H. G-t.
Glödelektrisk effekt, det fenomen, att
elektroner utsändas från upphettade kroppar,
särskilt metaller (se Elektricitet, sp. 560).
Under lämpliga omständigheter iakttas även
positiva ioner. G. har först och mest
ingående undersökts av O. Richardson, senare av
Wehnelt, Langmuir m. fl. För mätning av
g. införes den undersökta substansen oftast
i form av tråd i ett glaskärl, som evakueras
el. fylles med någon lämplig gas; tråden
upphettas elektriskt. Mellan denna glödtråd och
en andra i röret införd elektrod kopplas en
elektrisk spänning; glödtråden göres negativ
(glödkatöd), om det är fråga om
elektronemission, men positiv, om det är fråga
om positiva ioner. På grund av g. flyter då
en elektrisk ström genom försöksröret. Denna
ström mätes med galvanometer el.
elektro-meter. För mätningsändamål arbetar man
med så hög spänning, att praktiskt taget alla
från glödtråden utsända elektroner el. ioner
nå den andra elektroden. Den sålunda
bestämda mättningsströmmen, hänförd
till ytenhet av glödtråden, är ett mått på g:s
styrka. Den bestämmes för elektronemission
av Richardsons ekvation i = a g~wlkT> där
a är en konstant, T absoluta temp., e basen
för de naturliga logaritmerna, w
utträdes-arbetet (det arbete, som fordras för att
frigöra en elektron ur metallen) och k
Boltz-manns konstant (se Termodynamik, sp.
138). Den nya kvantumstatistiken (se d. o.,
suppl.) leder till en ekvation av formen
i — ai T2e—wlkT, där ai är en annan konstant.
Experimentellt är det svårt att skilja mellan
de båda ekvationerna, därför att den för båda
gemensamma exponentialfaktorn vida
överväger faktorn \JT, resp. T2, vad
temperatur-beroendet beträffar. Teoretiskt beräknas a± till
120 A/cm2grad2, men direkta mätningar ha för
flera metaller givit starkt avvikande värden,
vilket antas bero på störningar genom små
föroreningar. För utträdesarbetet ha vid olika
metaller erhållits värden omkr. 2—6
elektronvolt (se d. o., suppl.). Relativt höga värden
uppvisa bl. a. volfram och tantal; dessa
metaller ge därför g. först vid höga temp. (omkr.
2,000° C). För tekniskt bruk användas dock
glödkatoder av tantal el. volfram i
högeffekt-rör för höga spänningar. Lägre
utträdesar-beten finner man bland alkaliska jordmetaller
och alkalimetaller. Glödkatoder av volfram,
nickel el. dyl., belagda med sådana metaller,
ha stor teknisk betydelse för s. k.
lågeffekt-rör, då de ge g. vid relativt låga temp. (ned
till svag rödglödning). En mellanställning
mellan dessa glödkatoder och rent volfram
intar toriumhaltigt volfram. I dessa fall rör det
sig oftast om ytterst tunna skikt av en
metall på ytan av en annan. Förhållandena bli
då helt andra än vid massiva stycken av den
aktiva metallen, och kärnmetallens natur och
ytbeskaffenhet spela ofta en viktig roll.
Alkaliska jordmetaller påläggas ofta i form av
oxid (»oxidkatoder»), vilken trol. delvis
sönderdelas genom den glödelektriska strömmens
elektrolytiska verkan, varvid små mängder fri
metall bildas. Detta förklarar vikten av de
formeringsprocesser, som oxidkatoden måste
genomgå, innan den tas i bruk. Barium kan
även vid tillv. av radiorör m. m. införas på
sådant sätt, att det vid upphettning avdunstar
och kondenseras på katoden. Av
alkalimetal-lerna har särskilt cesium kommit i bruk.
Emissionen av positiva ioner, som har
mindre praktisk betydelse, följer liknande lagar.
Masspektroskopiskt har man ofta kunnat
bestämma ionernas art och i många fall funnit
dem härstamma från den upphettade metallen
själv, i andra från minimala föroreningar av
kalium el. natrium.
G. har mycket stor praktisk betydelse,
främst i elektronrör (se d. o., suppl.), men är
även teoretiskt betydelsefull och har bl. a.
inom metallografien utnyttjats för studiet av
vissa tillståndsförändringar. — Litt.: Art. av
G. Siljeholm i Sv. fysikersamfundets årsskr.
Kosmos 1933 och 1934. Sv. B-r; F. D-n.
Glödkatöd, se Glödelektrisk effekt,
ovan.
Glödström, den elektriska ström, som i ett
elektriskt urladdningsrör med glödkatöd (se
Glödelektrisk effekt, ovan)
erfordras för katodens uppvärmning. F. D-n.
Gmélin, Otto, tysk författare (f. 1886), fil.
dr, studieråd i Solingen, har skrivit
historiska romaner: »Temudschin, der Herr der
Erde» (1925; om Djingis-kan), »Das
Ange-sicht des Kaisers» (1927; om hohenstaufern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
