Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Husbyggnadsteknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Husbyggnadsteknik
709
rialforskning och teknisk analys bli allt
vanligare verktyg i husbyggnadsteknikerns
gär-ning, och byggandet kan ej längre undvara
den högsta tekniska sakkunskapens hjälp
inom yrkets olika grenar och detaljer. Den
in-genjörsvetenskapliga forskningen har, i insikt
om de stora värden, som årl. investeras i
nybyggnader, med iver slagit in på
materialfrågorna, som nu studeras mångsidigare än förr
ansågs nödigt. Vid sidan av rena
hållfast-hetsundersökningar bestämmas siffermässiga
värden för värmeisoleringsförmåga,
förhållanden vid vattenuppsugning och
vattenavgivning samt därav förorsakad svällning och
krympning, vidare frostbeständighet,
brandsäkerhet o. a. i den praktiska användningen
intresserande egenskaper.
En väl konstruerad grundläggning
och stomme är den första förutsättningen
för en byggnads soliditet och varaktighet.
Konstruktionsberäkningarna måste grundas
på ingående kännedom om
byggnadsmaterialens egenskaper och bärverkens elastiska
verkningssätt. En god konstruktion
förutsätter vidare nödig hänsyn till
byggnadsekonomien. För byggnaden skall ej förbrukas
mera konstruktionsmaterial, än som
motsvarar de olika delarnas behov av bärförmåga
och erforderligt skydd mot klimatet.
I anpassning till de nya kraven har man
börjat framställa nya typer av tegel (se
d. o., även i suppl.). Särskilt märkes det
för ytterväggar avsedda lättmurteglet med
volymvikten 1,5—1,6 kg/dm3 (10—15 % lägre
än det sandmagrade teglets men med dettas
hållfasthet). I mell. Sverige är sedan 1930
1^2 stens (0,38 m) mur av »1,6-tegel»
standard för ytterväggar i boningshus. För lägre
byggnaders behov framställes högporöst tegel
med volymvikten 1,2 kg/dm3, användbart för
ytterväggar av endast 1 stens (0,25 m) tjocklek.
Om nyare sorter av cement se d. o.,
suppl. Jämsides med cementet har
betongtekniken utvecklats och förbättrats (se
Betong, suppl.). För en lätt och ändå
någorlunda hållfast betong skulle inom h. finnas
stor användning. — Klinkerbetong, i vilken
betongklinker ersätter den vanliga betongens
stentillsats, kan vid en volymvikt av 1,7
kg/dm3 framställas med en hållfasthet av 150
—200 kg/cm2, men sänkes volymvikten till
1,3, faller hållfastheten till omkr. 50 kg/cm2,
vilket begränsar materialets användbarhet
som konstruktionsbetong. — Bimsbetong
(pimsbetong) har vid en volymvikt av 1,0
kg/dm3 hållfastheten 30—50 kg/cm2. —
Gasbetong, som genom ånghärdning befrias från
all väsentlig tendens till krympning, har vid
volymvikten 0,6 kg/dm3 hållfastheten 30—50
kg/cm2 och brukas i stor utsträckning till
murverk för mindre byggnader
(ytterväggs-tjocklek 0,20 m).-—Siporex är en gasbetong
av kiselsyrerika material, som med låg
volymvikt (0,3—0,6) förenar relativt god hållfasthet.
Järn vinner på grund av sin prisbillighet
710
och mångsidiga användbarhet ökat bruk. De
för byggnadsändamål använda kvaliteterna
äro St 37 och (i viss mån) St 44 (jfr K v a
lite t s t a 1, suppl.). Svetsningstekniken har
förenklat och rationaliserat utformningen
av järnkonstruktionernas
sammanfogningssy-stem. Rostbeständigt stål, särskilt som
tunnplåt, nyttjas i stor utsträckning till
disk-bänksbeslag, fasadbeklädnad och för
dekorativt bruk.
Träets betydelse som
konstruktionsmaterial är i avtagande, men de förädlade
träprodukterna, parkettstav och kryssfaner,
samt hårda och porösa träfiberplattor (se
d. o., suppl.) vinna hastigt ökad användning
för framställning av byggnadssnickeri, till
beklädnad av inre väggytor samt för isolering
o. a. ändamål, där stora släta och fogfria ytor
önskas.
Med avseende på byggnadsstommens
konstruktiva utformning är
tendensen (om man undantar de allra lägsta
husen, som uppföras av trä, högporöst tegel
eller gasbetong, samt de medellåga husen upp
till omkr. tre våningars höjd, vilkas vertikala
bärkonstruktion såväl beträffande fasader som
inre murpelare till övervägande del uppföras
i tegel) att bibehålla tegelmurverk endast för
byggnadens omfattningsmurar och i det inre
koncentrera bärpunkterna till ett fåtal pelare
av järn eller armerad betong, medan
uppdelningen av de enskilda utrymmena i planen
sker medelst lättväggskonstruktioner. Denna
utveckling beror dels på att bättre utrymme
behöves för ventilationskanaler och
rörledningar, än vad murverket kan medge utan
att inkräkta på planens ekonomi, dels på att
uppbärningen av bjälklagskonstruktionerna
fordrar stödpunkter, som i högre grad än
murverk äro ägnade att uppta stora
koncentrerade laster. Utvecklingen har även i viss
mån framdrivits av de nya
byggnadsförfatt-ningarna (1931 års byggnadsstadga och
städernas därmed koordinerade nya
byggnadsordningar), vilka ökat kravet på brandsäkra
mellanbottnar (se M e 1 1 a n b o 11 e n, suppl.),
vilka vanl. bestå av en järnbalkskonstruktion
med däremellan spända tunnare plattor av
armerad betong eller av relativt tjocka
kontinuerliga korsarmerade betongplattor med 5—•
7 m spännvidd. Sistnämnda typ brukas i de
helgjutna- betonghusen, som med framgång
börjat uppta tävlan med äldre
konstruktions-sätt, särskilt när hushöjden börjar överstiga
sex våningar. Betonghusen byggas numera
med den värmeisolerande beklädnaden
(pimsbetong, gasbetong eller siporex med vanl. 10
cm tjocklek) uteslutande på byggnadens
utsidor. Den bärande betongväggen brukar
variera från 15 cm i de översta våningarna till
30—40 cm i bottenvåningen.
Vid bostadshusens sanitära
utrustning lägger man allt större vikt. I
bostadshus betraktas centralvärmeledning och
varmvatten som ofrånkomliga, varjämte me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
