Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kompensationsmetod - *Kompetenslagen - Komplementaritet - Komplex - Komponent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1033
Kompetenslagen—Komponent
1034
är mätinstrumentets känslighet utan
betydelse för det avlästa värdet och inverkar
blott på mätningens noggrannhet; det är
möjligt att uppdriva denna i hög grad genom
att nyttja högkänsliga instrument, vilka ej
direkt skulle kunna utsättas för den storhet,
som skall mätas. Om nolläget exakt
sammanfaller med ett skalstreck, slipper man vid
avläsningen uppskatta ett index’ läge mellan
två skalstreck, vilket ej kan göras så noga.
En av k:s viktigaste tillämpningar är den
elektriska
kompensationsappara-t e n för mätning av elektriska spänningar
(indirekt även strömstyrkor och motstånd). I
princip anges dess koppling av bild 1.
Hjälp-batteriet E, som har högre spänning än den
som skall mätas, sänder strömmen I genom
motståndstråden AB. Den okända
spänningen I är i serie med galvanometern G
kopplad mellan A och skjutkontakten K,
vilken förskjutes, tills G visar på noll.
Mätningen upprepas, sedan X ersatts med ett
normalelement med känd spänning. Förhållandet
mellan motstånden AK i de båda fallen är
lika med förhållandet mellan spänningarna i
galvanometergrenen, eftersom denna varit
strömlös och strömmen I kan antas vara
konstant. Vid noggranna mätningar utgöras
motstånden AK och KB av proppreostater,
som varieras under iakttagande av att deras
summa skall vara konstant. Bekvämare men
mindre noggrant mäter man utan
normalelement, varvid strömstyrkan I mätes med ett
visarinstrument och vanl. inregleras till något
jämnt värde, t. ex. 10 mA. Den egentliga
kompensationsapparaten, som förenar
noggrannhet med enkelhet i användningen,
återges på bild 2, som i vissa avseenden är
schematiserad. Sålunda ersättes mättråden AB
med ett antal vevreostater, vardera med 10
lägen, på vilka de successiva siffrorna i
motståndet R kunna inställas, under det att hela
motståndet AB automatiskt förblir konstant.
Med skjutmotståndet r inregleras I till ett
runt värde, i detta ex. 0,1 mA.
Spänningsfallet över motståndet till vänster blir då
1,0183 V, vilket är spänningen hos
normalelementet N. Justeringens riktighet prövar
man genom att med omkopplaren O överföra
G i normalelementets krets; G skall då stå
på noll. Sedan R inställts riktigt med O
flyttad till höger, kunna de successiva
siffrorna i X direkt avläsas på reostatvevarna.
Bild 2.
Om X har högt inre motstånd, ersättes
galvanometern med elektrometer,
kapillärelektro-meter el. förstärkarrör. — För
växelströms-mätningar finnas instrument, i vilka såväl
spänningens effektivvärde som
fasförskjutning mot någon annan växelströmsstorhet
kompenseras och uppmätas. Sv. B-r.
*Kompetenslagen har undergått vissa
ytterligare detaljändringar. Om lagregler av
sådan art som k. jfr Internationell
privaträtt, även i suppl. Å. M.
Komplementaritèt, av N. Bohr införd term
för den dualism i materiens struktur, som
yttrar sig bl. a. i motsättningen mellan
våg-och partikelnatur hos materia och strålning
och mellan möjligheten av mekaniska
bilder av de atomära fenomenen och kausal
förklaring av dem. Jfr Vågmekanik
och Kvantummekanik, suppl. Sv. B-r.
Komple’x, psyk. I vidare betydelse innebär
k. relativt självständiga helheter av
medve-tenhetsinnehåll, t. ex. föreställningar. Så
utgör en melodi ett k., sammansatt av enskilda
toner. Märkas bör emellertid, att melodien
icke är lika med summan av däri ingående
toner. I k. ingår därjämte den s. k.
gestaltkvaliteten (se d. o., suppl.). I mera inskränkt
betydelse begagnas termen k. av Freud (se
d. o.) och hans skola såsom beteckning för en
grupp undermedvetna föreställningar,
förbundna med vissa känslor, oftast av
olustkaraktär. I allm. äro dessa föreställningar
av erotisk art. Bjstm.
Kompone’nt, fys.-kem. Antalet k. i ett
system är = antalet oberoende beståndsdelar i
ett system. Som beroende beståndsdelar
räknas då de, vilkas mängd i varje fas (se
M e t a 11 o g r a f i, sp. 1233) är bestämd av
mängden av övriga k. i samma fas. Så har
t. ex. ett system, bestående av is, vatten och
vattenånga, en k., ty mängden syre i varje
fas är bestämd av mängden väte i samma
fas (el. omvänt). Om emellertid temp. är så
hög, att vattnet delvis dissocieras i syre och
väte, har man två k., ty syre och väte
fördela. sig olika på de olika faserna, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
