Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Molander, O. J. H. - *Moldenhauer, P. - *Molé, L. M. - *Molekyl - *Molekylarrefraktion - *Molekylarteori - *Molekylarvärme - Molekylstrålar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Moldenhauer—Molekylstrålar
166
drömspel» (s.å.) och »Till Damaskus» (1937).—
M. tog initiativ till förverkligande av
folkteatertanken hösten 1936, då han föranledde
samarbete mellan Dramatiska teatern och
Stockholms fackliga centralorganisation. O. W-n.
*Moldenhauer, P., som är honorärprof. i
statsvetenskap vid univ. och i
försäkrings-vetenskap vid tekn. högskolan i Berlin, var
medl. av riksdagen t. o. m. 1932. Han var
medl. av den tyska delegationen vid
nedrustningskonferensen 1933.
*Molé, L. M. — H. de Noailles’ monogr.
avslutades 1929—30 med bd 5—6.
*Molekyl. M:s byggnad har man på senare
år kunnat undersöka enl. en hel rad olika
metoder. Hit hör studiet av bandspektra,
Ramaneffekten, molekylarrefraktionen och
den anomala dispersionen (se Raman, R
e-fraktion 2, Atom, suppl., sp. 316 ff.,
Ljusbrytning och Ramaneffekten,
båda i suppl.). En annan metod är angiven
av Debye och består i undersökning av de
röntgenstrålar, som spridas från m., vilka
bestrålas med monokromatisk röntgenstrålning.
Genom interferens mellan strålar, avböjda
av olika atomer i m., får man omväxlande
ljusa och mörka strimmor på en fotografisk
film, som träffas av ströstrålningen. För att
eliminera m:s inbördes växelverkan studerar
man effekten bäst på gaser. Då elektroner
enl. vågmekaniken (se d. o.) ha vågnatur, kan
man i st. f. röntgenstrålar nyttja
katodstrå-lar, en metod, som medför vissa fördelar, ss.
betydligt förkortade exponeringstider.
Man har funnit (Debye), att många m. ha
ett elektriskt moment, äro elektriska dipoler
(se Dipol, suppl.). I ett yttre elektriskt
fält strävar en sådan m. att inställa sig
parallellt med fältet, vilket medför, att
dielektrici-tetskonstanten är större än 1. Då dipolernas
inställning störes av värmerörelsen, avtar
di-elektricitetskonstanten med växande temp.,
detta till skillnad från verkan av ej
permanenta dipoler, som alstras genom fältets
influensverkan och till sin storlek äro
proportionella mot dess styrka. Dipolerna kunna
även studeras med hjälp av den elektriska
Kerreffekten (se K e r r, J.) och ett elektriskt
fälts inflytande på molekylstrålar (se d. o.,
nedan). Alla dessa metoder sammantagna ha
givit ganska detaljerade upplysningar även
om täml. komplicerade m:s byggnad och
egenskaper. Från teoretisk synpunkt har särskilt
den nya kvantummekaniken (se d. o., suppl.)
blivit av värde. Litt.: »Molekylstruktur»,
utg. av P. Debye (Leipziger Vorträge, 4,
1931). Sv. B-r.
*MoIekyIarrefraktion, se även Molekyl,
ovan, och Refraktion 2.
*Molekylarteori, se även Molekyl, ovan.
*Molekylarvärme. Om Debyes lag se även
Kvantumstatistik, suppl., sp. 1109.
Molekylstrålar, strålar, bestående av fritt
rörliga molekyler (el. atomer). M. kunna
endast existera i högt vakuum (tryck 10’4 mm
Debyediagram för gasformigt As,, upptaget med
elektronstrålar.
el. lägre); i gaser av högre tryck är
molekylernas fria medelväglängd för kort, för att
en markerad stråle skall kunna utbildas. M.
utgå oftast från ett fint hål i väggen till en
mindre behållare, fylld med gas av något
högre tryck (gäller det svårflyktiga ämnen,
ss. de flesta metaller, måste behållaren
upphettas så starkt, att ämnets mättningstryck
blir tillräckligt högt). Med hjälp av en el.
flera bländare på något avstånd från
utträ-desöppningen kunna mer el. mindre fina m.
erhållas. Intensiteten hos m. av gaser kan
mätas genom att man låter strålen genom en
fin spalt intränga i en annan behållare; den
obetydliga tryckstegringen i denna mätes
med en känslig vakuummeter. M. av metaller
uppfångas oftast på en glasplatta. Även andra
metoder finnas.
Med m. har ett stort antal försök av vikt
för olika grenar av fysiken kunnat utföras.
Så ha Stern, Lammert m. fl. med hjälp av
hastigt roterande bländare kunnat direkt mäta
hastigheterna hos molekylerna i en
molekylstråle, verifiera Maxwells fördelningslag och
»monokromatisera» m. (utvälja molekyler med
en viss bestämd hastighet). Ett av de vackraste
försöken med m. utfördes av Stern och Gerlach
1922. De sände en fin molekylstråle av
silveratomer genom ett starkt inhomogent
magnetfält, som avböjde atomerna på grund av
deras magnetiska moment. Enl. den klassiska
fysiken skulle det magnetiska momentet
kunna ställa in sig i alla möjliga vinklar mot
fältet och molekylerna alltså undergå alla
möjliga avböjningar inom vissa gränser.
Kvantumteorien åter räknar blott med två
möjliga inställningar: parallellt med fältet
och i motsatt riktning. Strålen borde
uppdelas i två. Det senare befanns vara fallet,
ett resultat, som gav kvantumteorien ett
värdefullt experimentellt stöd. På detta sätt ha
många atomers och molekylers magnetiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
