Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Television
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1099
Television
1100
Bild 2. Ikonoskop. I kulan den ljuskänsliga plattan, i ansatsröret glödkatod
och elektronoptik.
Då dessa korta vågor ej avböjas nämnvärt i
ionosfären och därför gå föga bortom den
optiska synvidden, blir t:s räckvidd starkt
begränsad, även om antennen placeras i toppen
av ett högt torn. T. är därför ekonomiskt
möjlig endast i tätt befolkade trakter. Så
erfordras t. ex. för Tyskland, enl. en uppgjord
plan, 21 sändare för att nå större delen av
befolkningen. Specialkablar måste användas
för att förena upptagningsapparaten med
sändaren (se Telefon, suppl., sp. 1094).
Då vid mottagning av t. blott en mycket
liten del av bildytan utsänder ljus i varje
ögonblick, i motsats till kinematografi, där
hela bildytan lyser samtidigt, fordras vid t.
större antal bildväxlingar per sek. (omkr. 50),
för att bilden ej skall flimra. En frekvens
om 25—30 bilder per sek. blir dock
tillräcklig, om man låter den lysande bildpunkten
först genomlöpa varannan rad, tills hela
bildytan passerats, samt sedan återvända till
utgångsläget och därefter genomlöpa de förut
överhoppade raderna.
Sändning av kinematografbilder har av
tekniska skäl, bl. a. möjligheten till
intensivare belysning, ofta föredragits framför
direkt t. För att förkorta tidsintervallet
mellan bildernas upptagning och utsändning har
man utbildat en metod, vid vilken ett
ändlöst celluloidband förses med emulsion, torkas,
går genom filmkamera, framkallas, fixeras
och sköljes samt går till televisionssändaren,
varefter gelatinskiktet avtvättas, ny emulsion
påföres o. s. v. Tidsintervallet har så kunnat
nedpressas till 11 sek. Skall samtidigt vanlig
radioutsändning äga rum, sker även detta
via filmbandet (se Ljudfilm, suppl.), enär
ljudet annars skulle komma fram före motsv.
bild.
En svårighet med den direkta t. är, att
ljus från en viss punkt av det avbildade
föremålet blott påverkar sändaren under en
ytterst kort tid (någon
milliondels sek. el.
mindre). Ljusmängden, som
mottages under denna tid,
är så ringa, att det är
svårt att med den
modulera sändaren. Problemet
löses i Zworykins
»ikonoskop» : detta
ackumulerar verkan av allt ljus
från en viss punkt under
den tid (omkr. 1/25 sek.),
som förflutit, sedan förra
gången ljus från punkten i
fråga modulerat sändaren.
Ikonoskopet är i princip
en katodstrålsoscillograf
(se Oscillograf, suppl.),
där fluorescensskärmen
ersatts med en platta,
belagd med ett stort antal
små, fotoelektriskt
känsliga korn, av vilka vart
och ett verkar som en liten fotocell. På
plattan avbildas optiskt den scen, som skall
utsändas, och plattan bestrykes med ett fint
katodstrålknippe, som löper över bildytan i
rad efter rad liksom vid övriga metoder för t.
Kornen urladdas plötsligt, för varje gång
katodstrålknippet (med tidsmellanrum av 1/25
sek.) passerar över dem, och laddas åter
långsamt genom fotoelektrisk effekt under
mellantiderna. Urladdningsstötarna förstärkas
och modulera sändaren. Med denna metod
fordras ej särskilt stark belysning för
utsändning av t.
Vid Farnsworths »bildsönderdelare» (image
dissector; bild 1) avbildas den scen, som skall
utsändas, optiskt på en fotoelektriskt känslig
katod a, som i sin tur med hjälp av spolen d
elektronoptiskt avbildas på anoden b, som i
mitten har ett fint hål g. Jfr
Elektronoptik, suppl. Blott de elektroner, som
passerat genom hålet, påverka sändaren. I st. f.
att låta hålet stryka över bilden, vilket vore
tekniskt omöjligt, flyttar man hela bilden
genom varierande magnetfält från spolarna e
och f, så att bilden stryker förbi hålet med
rad efter rad. Då man här ej har
ackumu-lering av effekten som i ikonoskopet, blir
styrkan av de genom hålet passerande
katod-strålarna ytterst liten, men man uppnår en
mycket hög och störningsfri förstärkning av
strömmarna i rörets högra del, där
elektronerna under inverkan av ett högfrekvent
elektriskt fält och ett konstant magnetfält
(det senare från spolen m) gå fram och åter
mellan elektroderna h, k och l och för varje
gång öka i antal genom sekundäremission.
Härefter kommer en vanlig radioförstärkare,
vars ingångsrör synes t. h. på bilden. Även
inom andra system för t. förekommer
sekun-därelektronförstärkning; härvid nyttjas blott
konstanta elektriska spänningar, ev. i
förbindelse med ett konstant magnetfält.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
