Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Urey, Harold Clayton - Urladdningslampor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1251
Urladdningslampor
1252
Bild 1. Kopplingsschema för neonanläggning med
centraltransformator (CT). Den av skillnaden
mellan tänd- och brännspänning betingade
strömbegränsningen åstadkommes av det induktiva motståndet D.
— Bild 2. Kopplingsschema för neonanläggning med
transformator för varje bokstav (LT).
Transformatorn utföres som läckfältstransformator, vilken även
tjänstgör som strömbegränsare.
och fick därför 1934 års Nobelpris i kemi.
U. har bl. a. skrivit »Atoms, molecules, and
quanta» (jämte A. E. Ruark 1930) och utger
sedan 1933 Journal of Chemical Physics. —
U:s porträtt återges på vidst. plansch. Sv. B-r.
Urladdningslampor alstra ljus genom
elektrisk urladdning (se Elek tr iska u r 1 a d
d-n i n g a r) i förtunnade gaser eller metall
ångor (gasurladdning). Prototypen för u. är
Geisslerrör (se d. o.). Bland de tidigast
brukade u. är M o o r e 1 j u s e t (1904). De av
Moore konstruerade ljuskällorna bestodo av
evakuerade glasrör, fyllda med olika gaser av
lågt tryck, ss. kväve och kolsyra. Kväve ger
vid urladdning ett gulrött ljus, kolsyra ett
vitt, dagsljusliknande. Den för driften
erforderliga spänningen utgör 800—1,000 V per m
och anbringas på elektroder, insmälta i rören.
Ljusutbytet är 2—4 Im/W. Mooreljuset
användes inom ljusreklamen samt i form av s. k.
dagsljusapparater. Då de oädla
fyllnadsgaser-na förändras under driften, uppstå
föroreningar i rören, och gastrycket förändras, vilket
medför olägenheter. Gasen förnyas därför;
detta regleras av en automatisk
andningsven-til i förbindelse med en gasgenerator. Vid
kol-syrefyllda rör sker gasförnyelsen på
kemisk-elektrisk väg, i det att urladdningsströmmen
sönderdelar vissa kemiska ämnen. De nämnda
olägenheterna elimineras genom att som
fyll-nadsgas i stället användas ädelgaser, ss. neon,
argon och helium. Ljuskällor av denna typ,
populärt benämnda n e o n r ö r på grund av
att neon är den vanligaste fyllnadsgasen,
framkommo omkr. 1920 och nyttjas i stor
omfattning inom ljusreklamen. Även neonrören
fordra på grund av det s. k.
katodspännings-fallet högspänning för sin drift (omkr. 1,000 V
per m rörlängd). Ljusutbytet ligger mellan
3 och 6 Im/W. Vid användning av rent neon
erhålles ett klart rött ljus, vid blandning av
neon och argon jämte tillsats av obetydlig
mängd kvicksilver erhålles ett blått ljus. Det
blå ljuset kan omvandlas i grönt genom bruk
av ett särskilt filterglas. Utom
grundfärgerna rött, blått och grönt kunna andra
färgnyanser erhållas genom att man i rören inför
vissa tillsatsämnen, s. k. luminoforer, vilka
delvis omvandla urladdningens strålning i ljus
av annan våglängd än den för grundgasen
karakteristiska. Heliumfyllning ger ett
rosafärgat ljus, men på grund av gasens
dyrbarhet och det låga ljusutbytet har denna gas
fått ringa användning. Neonrör tillverkas
normalt för strömstyrkor mellan 10 och 150
milliampere vid ett gastryck av 2—4 mm. På
grund av högspänningen gälla särskilda
in-stallationsföreskrifter för anslutningen till
ledningsnäten. Ett kopplingsschema framgår
av bild 1.
Under senare tid ha framkommit u., som
med förbättrad ljusekonomi förena högre
ljuseffekter och kunna anslutas till normal
belysningsspänning. Den teoretiska
förutsättningen för konstruerandet av dylika
lampor gavs genom studiet av den
glödelektriska effekten (se d. o., suppl.), och de
praktiska svårigheterna övervunnos genom att
man införde oxidkatoder. I dessa ingå
tillsatser av barium-, strontium- eller
kalciumoxid, vid vilka emissionen av elektroner
inträder redan vid låg temp. (1,000° C). Bland
u., utförda på detta sätt, märkas
kvicksilver- .och natriumlampor, i vilka
urladdningen äger rum i kvicksilver-, resp,
natriumånga (jfr Elektrisk
belysning, suppl., sp. 1166 f.), samt neon
effekt rören, vilka bl. a. användas för
signaländamål inom flygtrafiken. Av de
förstnämnda ha tidigare de s. k. lågtryckslamporna
(gastryck omkr. 10 mm) varit kända och använts
för belysningsändamål under benämningen
Cooper-Hewittlampor. Då en ökning av
kvicksilverångans tryck medför förbättrad
ljusekonomi samt en bättre ljusfärg, utföras
kvicksilverlamporna numera som högtryckslampor
(gastryck 2—10 at). En föregångare till dessa
utgjorde den bl. a. för medicinskt bruk
bekanta k v a r t s 1 a m p a n (se d. o.). Tack
vare oxidelektroderna kan man trots ökning
av gastrycket numera utföra
kvicksilverlampor för normal belysningsspänning, 220 V.
Vid natriumlampan erhålles det
gynnsammaste ljusutbytet vid ett gastryck betydligt
under atmosfärtrycket. I båda lamptyperna
försiggår urladdningen i ett rör i lampan,
vilket vid natriumlampor i allm. är U-format,
vid kvicksilverlampor rakt (bild 2). I
ändarna av detta rör finnas oxidelektroder
insmälta, vilka äro förbundna med
lampsoc-keln (Edisonsockel). Rören äro fyllda med en
gas (neon och argon), i vilken urladdningen
börjar, varvid värme alstras. Härigenom
bringas en viss mängd metalliskt natrium,
resp, kvicksilver, som finnes inlagt i röret, i
gasform, varefter urladdningen försiggår i
resp, gaser. Båda lamptyperna fordra, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
