Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander (konung av Jugoslavien) - Alexander den store (konung av Makedonien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
Alexander
272
tronföljare och regent 1914 till följd av faderns
sjukdom. Under i:a världskriget var han
formellt serbisk överbefälhavare, men vid
nederlaget 1915 tvangs han gå i landsflykt.
Centralmakternas sammanbrott 1918 öppnade vägen för
alla sydslavers förening under Serbiens dynasti
i ”serbers, kroaters och sloveners kungarike”.
A. blev den nya statens regent, efter faderns
död 1921 dess konung. A:s regeringstid har i
hög grad präglats av motsättningen mellan
serber och kroater, vilka senare krävde autonomi.
Sedan A. förgäves
försökt försoning med
kroaterna, lät han i
jan. 1929 sätta
författningen ur kraft
och utropa sig själv
till diktator. Vid ett
besök i Frankrike föll
han jämte den franske
utrikesministern
Bart-hou offer för ett
attentat av kroatiska
emigranter.
Utrikespolitiskt sett var A.
anhängare av det
franska politiska systemet
och arbetade på att stärka Lilla ententen. Han
deltog också aktivt vid tillkomsten av
Balkan-ententen. Han var g. m. Maria av Rumänien
och efterträddes av sin minderårige son Peter
II under prinsregenten Pauls förmynderskap.
Alexander den store, konung av
Makedo-nien (356—323 f. Kr.), son till konung Filip
av Makedonien och Olympias. A:s uppfostran
leddes en tid av filosofen Aristoteles, och han fick
redan tidigt pröva krigiska värv; så tog han en
framstående del i slaget vid Chaironeia (338).
Efter sin fader, som mördades 336, övertog A.
riket. A. lyckades snabbt utmanövrera medtävlare
om tronen och kväva uppror i Grekland. Tebe
intogs hastigt och förstördes utan skonsamhet.
Segerrika härnadståg företogos mot illyrerna
och triballerna. A. var nu färdig att gå mot
perserna, vilka sedan konung Filips tid utgjort ett
hot mot Makedonien och Grekland. Var alltså
A:s fälttåg från början avsett att avlägsna detta
hot, utvidgas emellertid planerna efter hand att
gälla skapandet av ett världsvälde. Våren 334
övergick A. Hellesponten med en välutrustad
armé på 30,000 man fotfolk och 5,000 ryttare.
Perserriket hade länge befunnit sig i inre
upplösning, och dess odisciplinerade massuppbåd
förmådde icke hejda de makedoniska kärntrupperna.
A. gick vid floden Granikos till anfall mot
en persisk här, som slogs på flykten och
lämnade vägen till det inre av Mindre Asien
öppen för segraren. Stad efter stad föll i A:s
händer, och redan nu syntes han ha gripits av
tanken att svinga sig själv upp på storkonungens
tron. Det persiska rikets svage härskare
Da-reios III tågade nu själv A. till mötes för att
tillbakaslå hans anfall och försvara Syrien;
persernas övermakt var stor men förmådde intet
mot A :s överlägsna krigföring. Det avgörande
slaget stod vid Issos i Kilikien (333) 5 efter en
hård strid lämnade storkonungen med resten av
sin armé i vild flykt slagfältet, därmed givande
Syrien och Egypten till pris åt segraren.
Tåget gick mot den feniciska kusten, där den
rika staden Tyros gjorde ett långvarigt men
fruktlöst motstånd. Därefter erövrade A.
Egypten, där han grundläde Alexandria. Våren 331
bröt A. upp från Egypten mot norr och tågade
mot Tigris, där Dareios i närheten av Nineve
väntade honom. Den 20 sept. 331
sammandrabbade de båda härarna vid byn Gaugamela
(Ar-bela), och här beseglades perserrikets öde.
Dareios flydde till Medien, där han föll i
händerna på sin släkting, satrapen Bessos, medan
A. satte sig i besittning av huvudstäderna
Babylon, Susa och Persepolis, vars palats han lät
bränna. Hans från denna tid alltmera
orientali-serade åskådningar och levnadsvanor — ytterst
grundade på politiska motiv av väldig räckvidd
— bragte honom snart i skarpa konflikter med
sin makedoniska omgivning.
Våren 330 vände sig A. norrut mot
Ekbata-na, varifrån Dareios nu flydde, praktiskt taget
fånge hos Bessos. Innan A. lyckades nå de
flyende, hade Bessos låtit sticka ned Dareios,
medan han själv undkom till Baktrien. De
följande åren tillbragte A. med att underkuva det
väldiga rikets olika provinser och tågade slutligen
(våren 328) över Hindukusch in i Baktrien för
att göra upp räkningen med Bessos, som under
tiden låtit utropa sig till storkonung under
namnet Artaxerxes (IV). Bessos flydde in i
Sog-diana (Bochara), där han slutligen tillfångatogs
och sedermera avrättades. A. övergick floden
Jaxartes (Syr-darja) och företog ett kort
fälttåg mot stäppfolken på dess n. strand,
varefter han ånyo vände söderut för att bereda sig
till invasionen i Indien.
Våren 326 övergick A. Indus, och vid
Hy-daspes besegrade han konung Poros. Sedan
tågade A., efter att ha preliminärt ordnat landets
politiska förhållanden, vidare österut till floden
Hy fasis (Beas), där han emellertid av sina
trupper tvangs att vända. Atermarschen följde Indus
mot s.; vid början av deltat vände A. själv med
huvudmassan av hären västerut och kom efter
oändliga lidanden och strapatser våren 324 fram
till Susa, medan en flotta under befäl av Nearkos
sökte sig väg genom Persiska viken mot
Eufrat-mynningen. Efter en kort vila i Susa ägnade
sig A. oförtröttat åt sin nya uppgift,
organisationen av det nyerövrade riket. Han strävade
bl. a. att sammansmälta perserna med hans eget
folk; i det syftet etablerade han blandäktenskap
mellan makedonier och orientaliska kvinnor,
vartill han själv visade vägen. Mitt under sin
rastlösa verksamhet, då han förberedde ett tåg
till Arabien, insjuknade han hastigt i feber och
dog 13/o 323, knappt 33 år gammal.
A. framstår som en av världshistoriens
märkligaste gestalter. Hans regering har haft
omätlig betydelse för den grekiska kulturen, som då
kunde tränga djupt in i Asien och själv mottaga
rika impulser österifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
