Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almnäs - Almohader - Almonde, Philip van - Almoravider - Almquist, släkt - Almquist, 1. Eric - Almquist, 2. Eric - Almquist, 3. Love
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
Almohader—Almquist
352
gick 1898 genom köp till friherrinnan Marika
Dickson. Ägare är sedan 1915 Ohs bruks ab.
Almohäder, muhammedansk sekt och dynasti
i n. v. Afrika och Spanien. Sektens stiftare var
en berber, Muhammed ibn Tumart (d. 1130),
som bekämpade almoraviderna, vilkas ortodoxi
ej syntes honom tillräckligt renlärig, samt gjorde
sig till härskare över flera under almoraviderna
lydande stamområden. Hans lärjunge och
efterträdare, Abd-el-Mumin (d. 1163), antog
kalif-titeln och underlade sig småningom
almoravider-nas besittningar i Afrika och Spanien (1154).
Under Jakub-el-Mansur (d. 1198) erhöll a:s
välde allt större betydelse, och el-Mansur vann 1195
en lysande seger över Alfonso VIII av Kastilien.
Denne lyckades emellertid 1212 i sin tur bryta
a:s makt genom sin seger vid Navas de Tolosa,
och 1230 flydde den siste av de almohadiska
ståthållarna över till Marocko. I Afrika störtades
deras välde 1269 av mariniderna.
Almo’nde, Philip van, holländsk amiral
(1644—1711), utmärkte sig i sjöslagen vid
Soles-bay 1672, och Kykduin 1673 mot de engelska och
franska flottorna. 1677 blev han vice-amiral,
deltog i förbund med danskarna under Juel i den
oavgjorda sjöstriden med svenskarna vid Riigen
(25 maj) och under Tromps befäl i det för
svenskarna olyckliga slaget vid Öland (1 juni).
1691 blev han högste befälhavare över den
holländska flottan. I slaget vid La Hogue 1692
bidrog han på ett avgörande sätt till den förenade
engelsk-holländska flottans seger över den
franska. 1700 sändes A. åter till Östersjön,
instängde i förening med en engelsk flotta den
danska vid Köpenhamn och möjliggjorde
därigenom Karl XII:s landstigning på Själland.
Hans mest lysande bragd under spanska
tron-följ dskriget var erövringen av den spanska
”silverflottan” i Vigobukten 1702, varvid ett
ofantligt rikt byte blev taget.
Almoravider, arabisk sekt och dynasti i n. v.
Afrika (nuv. Marocko) och Spanien, stiftad av
Abdallah ibn-Jasin (d. 1058), som med svärdet
utbredde sin lära bland berberstammama mellan
Algeriet och Senegal. Jusuf ibn-Tasjfin (emir
106 t—1106) övergick på de spanska moriska
furstarnas bön till Spanien, där han 1086
besegrade Kastiliens konung Alfonso VI, men han
vände sig senare mot sina egna trosförvanter och
hade 1110 erövrat hela det moriska Spanien.
A. störtades 1154 av almohaderna.
Almquist, släkt, känd från mitten av
1500-talet och härstammande från Lövsta by i
Almunge socken, Uppland; namnet A. antogs
först av prosten i Täby, Abr. A, (1699—1760).
De nu fortlevande två grenarna härstamma från
dennes son E. J. A. (se nedan).
1) Eric Jonas A., teolog (1729—1808), teol.
doc. i Uppsala 1757, lektor i Gävle, kyrkoherde
samt 1790 prof, i dogmatik i Uppsala,
riksdagsman. A. var bekant för sin omfattande
teologiska lärdom i förening med en djupt
personlig religiositet. A:s latinska kommentarer till
J. A. Ernestis dogmatik utgjorde länge källan
för den dogmatiska bildningen i Sverige.
2) Eric Abraham A., den föreg :s son,
teolog (1767—1830), teol. docent i Uppsala I795>
e. o. teol. prof. 1801 och teol. adjunkt 1802,
förestod faderns professur 1797—1808 men
motarbetades för sina filosofiska åsikter och
förbigicks 1808 vid tillsättandet av faderns professur.
Han utnämndes till biskop i Härnösands stift
1812. A. var en ivrig
anhängare av Kants
kritiska filosofi, som i
hög grad påverkade
hans teologiska
ståndpunkt. Som vald led.
av prästeståndet
riksdagarna 1809, 1810
och 1812, var A. en av
de allra flitigaste
talarna och intog
genomgående en mera
frisinnad ståndpunkt än
ståndets flertal. För
Bernadottes val till
tronföljare var han en
ivrig förespråkare. Som biskop anslöt han sig
vid riksdagarna dock icke sällan till oppositionen.
— Litt.: T. Bohlin, ”E. A. A.” (1945).
3) Carl Jonas Lovis (Love) A., den föreg :s
brorson, författare (1793 28/n—1866 26/»). Hans
fader, krigskommissarien Carl Gustaf A., var en
övervägande praktiskt intresserad man, medan
modern, Birgitta Lovisa Gjörwell (d. 1806 i
lungsot), skildras som en svärmisk, naturälskande
person. Som mycket livlig och brådmogen men
sjuklig gosse bedrev A. vidsträckta och ytterst
intensiva studier, eggad och uppmuntrad av sin
morfader, den kände C. C. Gjörwell. Som
motvikt tjänade friluftslivet på faderns gård Antuna
vid Rotebro.
A. blev student i Uppsala 1808 och fil. mag.
1815. Han ingick 1815 i ecklesiastikexpeditionen,
där han 1822 utnämndes till kanslist; i aug. 1823
tog han avsked. 1817 bildade han med några
vänner ”Manna samfund” för medlemmarnas
inbördes uppfostran i swedenborgsk anda och var
samtidigt ordf, i det götiskt kristliga
”Man-hemsförbundet”, för vilket han utarbetade en
organisationsplan (tr. 1820), som avsåg en
religiöst nationell uppfostran för hela folket. I jan.
1824 flyttade A. till Värmland för att jämte sina
två meningsfränder, Gustav Hazelius och Jonas
Wærn, leva ett idealiserat bondeliv och ingick
samtidigt äktenskap med Anna Maria
Anders-dotter Lundström (1797—t 868), som varit
barnpiga på Antuna. Bondelivsförsöket slog illa ut,
kolonien upplöstes, och A. återvände 1825 till
Stockholm. Genom vänners förmedling vart han
1826 vikar, lärare vid krigsskolan på Karlberg
och 1828 lärare vid den nyinrättade Nya
elementarskolan i Stockholm, vars rektor han var 1829
—1840. Som lärare var han under de första
åren nitisk och skicklig. På uppdrag författade
han åtta läroböcker i olika ämnen. 1841
framtvang man hans avsked av missnöje med hans
vittra författarskap. 1837 hade han avlagt
teologiska examina och prästvigts, 1846 utnämndes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
