Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alperna - Klimat - Växtvärlden - Djurvärlden - Befolkning - Näringar - Alpes-Maritimes - Alpestris - Alpföreningar el. alpklubbar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
det iskanten skrider framåt el. drager sig tillbaka,
samtidigt som glaciärens tjocklek ökas el.
minskas. F. n. pågår en sekulär tillbakagång, som
dock varit avbruten av ett par smärre
framryck-ningar.
Växtvärlden. A:s sydsluttningar karakteriseras
av för Medelhavsländerna egendomliga
växtarter, ss. fikon-, mandel-, mullbärs- och olivträd,
cypresser jämte vinrankor och vid Rivieran även
dvärgpalmer. I A:s ö. del går den
mellaneuro-peiska floran, som i övrigt är den förhärskande
i hela alpområdet, över i den pannoniska floran
med skogar av ek, svarttall m. fl. Högre upp på
bergen utbreder sig en zon, bildad av
övervägande bok, ask, alm och lind, i s. delen av
alpområdet även av äkta kastanj, och ovan
denna, mellan 1,350 och 1,800 m, ett barrträdsbälte,
där gran, ädelgran, lärkträd och cembratall äro
de förhärskande trädslagen, och jämte dem
förekomma idgran, try-, sälg- och videarter.
Skogs-gränsen ligger i A. på olika höjd, mellan 1,500
och 2,200 m, och i Nordalperna flera hundra m
lägre än i Centralalperna, mot ö. sänker den
sig några hundra m ned.
Ovanför skogsgränsen vidtar i regel en
snårregion, den s. k. krummholzregionen.
Denna når framför allt i de ö. kalkalperna en
praktfull utbildning; den bildas här av ”die
Leg-föhre”, buskformiga raser av bergtallen. På
kalkfattiga bergarter ersättes denna av grönalen,
Alnus viridis, och den rostfärgade alprosen, och
i vissa områden tillkommer cembratallen som
karaktärsväxt. Ovan krummholzregionen följer den
egentliga alpina regionen el.
fjällregionen, i vilken träd och större buskar alldeles
saknas. Vegetationen visar rik omväxling av
rishedar, örtgräshedar och ängar, där ej
klippgrunden ligger bar, klädd endast av lavar. Ju högre
man kommer, dess mer upplöses denna mosaik
i spridda fläckar mellan de kala sten- och
blocköknarna.
Djurvärlden är tämligen likartad på n. och s.
sidan men är olika på olika höj dzoner.
Högbergs-faunan sammanfaller med den alpina florans
område. Till dess karakteristiska djur höra gemsen
och den nästan utdöda stenbocken, murmeldjuret,
snöharen, lammgamen, alpkajan, alpkråkan och
fjällripan. Ända till 2,500 m höjd trivas foreller
i bergsbäckarna. Även bland de lägre djuren har
denna region sina egna typer, t. ex. den s. k.
snöloppan, egendomliga fjärilar och skalbaggar.
De nedre partierna ha Mellaneuropas fauna,
endast i undantagsfall medelhavsländernas. Bland
större rovdjur märkas björnen, ehuru sällsynt,
lon, vildkatten, vargen och talrikast räven.
Befolkning. A:s befolkning är fördelad på
olika nationaliteter: tyskar, fransmän, italienare
och sydslaver; härtill kommer ett mindre antal
rätoromaner. Nationaliteterna bo tämligen
enhetligt efter huvudfloderna. I Rhens alpområde bo
tyskar, kring Rhone med bifloder fransmän, i
Pos område italienare. Dessa områden
sammanträffa i Schweiz, som inom sig sluter
samtliga tre nationaliteter och kring Rhens källor
och övre Inn även rätoromaner; Rhönes källor
Alpes-Maritimes—Alpföreningar
372
tillhöra tyskt språkområde. I Donaus
alpom-råde bo tyskar till Drava, söder om vilken
sydslaver (slovener) ha sin hemvist. I Adiges övre
dal bo tyskar, men i övrigt tillhöra Adiges och
de till Adriatiska havet flytande småflodernas
områden italienarna, med undantag för
Taglia-mentodalarna, som bebos av rätoromaner
(friu-ler). ö. om dessa kommer slovensk befolkning.
Näringar. Jordbruk och boskapsskötsel samt
skogsbruk spela huvudrollen i alptrakternas
näringsförhållanden. Sädesodlingen går i medeltal
till 1,300 m ö. h. men på gynnade ställen ända
till 1,600 å 1,700 m. Medan vete och råg äro de
förnämsta sädesslagen i n. och inre delarna av
A., är majs dominerande flerstädes i s. och s. ö.
A. Vinodlingen är betydande, särsk. i Sydalperna
(Frankrike och Italien) samt i de schweiziska
västkantonerna Valais och Vaud. I vintrakterna
odlas även oliv, äkta kastanj e och mullbärsträd.
Boskapsskötseln är högt utvecklad med berömda
raser i Schweiz, Allgäu och österrikiska Alperna.
För Schweiz är ost- och smörexporten från
alptrakterna en viktig inkomstkälla. De största
skogarna i A. ligga österut. Alperna äro fattiga
på mineral. Av storre betydelse äro endast
järnmalmsförekomsterna i Steiermark (Eisenerz m.
fl.) jämte brunkol. Kärnten har jäm och bly.
Sedan man börjat utnyttja alpforsarna till
elektrisk kraft, har en livlig småindustri utvecklat sig
med övergång till stordrift inom
bomullsbranschen och sidenindustrien. Hemslöjden har även
för vissa alpdistrikt stor betydelse.
Av utomordentligt stor vikt i A:s näringsliv
är turiströrelsen. Större delen av Schweiz är ett
enda turistland med vissa särsk. framträdande
turistorter, såsom trakterna kring
Vierwaldstät-tersjön och Interlaken; Davos är den mest
idealiska plats som luftkurort, och S:t Moritz och
Garmisch-Partenkirchen ha blivit centra för
vinteridrott.
Trafiken har tidigt sökt sig fram över de
lägsta alppassen, Mont Genèvre, S :t Gotthard och
Brenner. Numera har man byggt bilvägar över
ett stort antal alppass. Dessutom förenas länderna
på ömse sidor om A. genom talrika järnvägar,
som äro byggda över el. under de viktigaste
passen.
Alpes-Maritimes [alp-mariti’m], departement i
Frankrike, vid Rivieran och italienska gränsen;
3,736 km2, c:a 450,000 inv. A. uppfylles av
Havs-alperna och avvattnas huvudsaki. genom Var. A.
hör till Europas mest besökta turistområden.
Huvudstad är Nice (Nizza).
Alpestris, artnamn på växter, som
förekomma i fjällområden.
Alpföreningar el. alpklubbar kallas en
del sedan mitten av 1800-talet bildade föreningar,
som ha till ändamål att undersöka Alperna el.
andra bergstrakter i topografiskt, fysiskt,
geografiskt och turistiskt hänseende samt att utbreda
kännedomen om deras natur och göra dem
lättare tillgängliga genom uppförandet av
skydds-stugor, skapandet av förarekårer m. m. Den
äldsta av dessa föreningar är den eng. Alpine
club, bildad i London 1857. Vidare märkas den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
