Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ammers-Küller, Jo van, f. Küller - Ammerån - Ammianus Marcellinus - Ammobium alatum - Ammocoetes - Ammodytes - Ammon (gud) - Ammon, Friedrich August von - Ammonal - Ammoniak - Ammoniakgummi - Ammoniakkrut - Ammoniaksuperfosfat - Ammoniakvatten, gasvatten - Ammonios - Ammonios Sakkas - Ammonit - Ammoniter (folkstam) - Ammoniter el. ammonshorn (fossil)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
443
Ammerån—Ammoniter
444
opstandigen” (1925—30; sv. övers. 1930), ”De
appel en Eva” (1932; sv. övers, s å.), ”Prins
Incognito” (1935; sv. övers. 1936). Vidare
märkas ”Heeren, knechten en vrouwen” (3 bd, 1934
■—38), ”Elzelina” (1940) och ”Ma” (1943).
Ammerån, biflod till Indalsälven.
Ammiänus Marcellinus, romersk
historieskrivare (f. omkr. 330 e. Kr.). Av hans romerska
historia i 31 böcker för tiden 96—378 e. Kr.
finnas i behåll blott böckerna 14—31, som
omfatta åren 353—378. A. är den senare
kejsartidens förnämste historieskrivare, särsk. utmärkt
genom sin förmåga av karaktärsteckning och
sin strävan efter opartiskhet.
Ammöbium alätum, se Eternell.
Ammocöétes, ett larvstadium avnejonöga
(se d. o.).
Ammodytes, lat. namnet på tobissläktet
(se d. o.).
Ammon, egyptisk gud, se Amon.
Ammon, Friedrich August von,
sachsisk kirurg och ögonläkare (1799—1861). Bland
hans många bekanta skrifter blevo ett par
populära, ”De första moderspligterna och den första
barnavården” och ”Ny handbok för
brunnsgäster”, övers, mycket kända i Sverige.
Ammonäl, ett aluminiumsprängämne. Se
Aluminiumsprängämne.
Ammoniak, NH3, är den vanligaste och
viktigaste av kvävets väte föreningar. A.
förekommer i naturen så gott som uteslutande i form
av salter, ammoniumsalter. A. bildas vid
förruttnelse el. vid torrdestillation av kvävehaltiga
organiska föreningar, t. ex. urin, slakteriavfall
o. dyl., stenkol, torv o. s. v. Tekniskt framställes
a. numera ant. ur gasvatten (ammoniakvatten)
genom upphettning med kalk el. ur luftens kväve
genom olika metoder. Den viktigaste är den
s. k. H a b e r-p rocessen. Enligt denna
er-hålles a. ur elementen väte och kväve genom
direkt förening med tillhjälp av katalysatorer vid
hög temperatur och högt tryck.
A. är en färglös gas med stickande lukt och
frätande inverkan. Den är mycket lätt, enär
en liter vid o° och 760 mm kvicksilvertryck
väger endast 0,771 g. Vid —33,4° övergår a.
i flytande form, och vid —75° till —77°
stelnar den. Vid förgasning av flytande a. vid
—io° bindas 308,6 kalorier. A. är därför ett
lämpligt medium för kylmaskiner och användes
i stor utsträckning för detta ändamål. Flytande
a. är ett utmärkt lösningsmedel för ett flertal
ämnen, såsom organiska och oorganiska salter,
alkalimetallerna och kalcium, barium och
stron-tium, varvid dessa metaller ge starkt färgade
lösningar.
A. löser sig lätt i vatten. Vid o° löser 1
vol. vatten 1,000 vol. a. Lösligheten ändras
starkt med temperaturen. Vattenlösningen
benämnes vanligen kaustik a. A:s oxidation med
luft har stor teknisk betydelse. Reaktionen kan
ledas så, att kväveoxider erhållas, vilka sedan
lätt överföras i salpetersyra.
A. i flytande form användes till kyl- och
ismaskiner, kaustik a. till fläckvatten samt i
färgerier, färgfabriker, tvätterier speciellt för
ylle, i sodafabriker och för en hel del andra
ändamål.
Försiktig inandning av ammoniakångor
stimulerar andningen. Ammoniaksalter ha en
slemlösande verkan vid bröstkatarrer. Koncentrerade
ammoniakångor ävensom kaustik a. åstadkomma
en synnerligen svår förstöring av de
slemhinnor, med vilka de kommit i beröring.
Ammöniakgummi, stelnat gummiharts av den
i Persien och Armenien växande umbellaten
Dorema ammoniacum. Det bildar gulvita till
brunröda korn och klumpar, vilka brinna med
rykande låga och endast med svårighet kunna
pulveriseras. De användas som läkemedel.
Ammöniakkrut, se
Ammoniumnitratspräng-ämnen.
Ammöniaksuperf osfät, konstgödningsämne,
utgörande en blandning av ammoniumsulfat
med super fosfat.
Ammoniakvatten, gasvatten, den
vattenlösning av ammoniak och olika ammoniumsalter,
som erhålles vid gasverken, då lysgasen tvättas
med vatten.
Ammo’nios, nyplatonsk tänkare från slutet av
400-talet, ledare av Alexandriaskolan. A. säges
ha varit en betydande matematiker och
astronom.
Ammönios Sakkas, filosof i Alexandria (omkr.
175—240 e. Kr.), grundläggare av nyplatonismen,
vars ypperste tänkare, Plotinos, var hans
lärjunge.
Ammonit, se Ammoniumnitratsprängämnen.
Ammoniter, Ammons barn, en judisk
folkstam, som troddes härstamma från Lots son
Ben Ammi. De nämnas ännu i 2:a årh. e. Kr.
Ammoniter el. ammonshorn, en stor,
numera utdöd underordning av de fyrgälade
huvudfotingarna, besläktad med den ännu
levande Nautilus. Antalet beskrivna arter uppgår
till över 5,000. Angående djurens inre
organisation är intet känt; endast skalbildningarna,
som omslöto de mjuka delarna, äro bevarade.
Dessa skal voro hos de egentliga a. inrullade
i plan spiral, ornerade med ribbor och
knölar samt avdelade i kamrar genom veckade
el. krusade tvärväggar. Den linje, utefter
vilken tvärväggar ansluta sig till skalets
yttervägg, kallas suturlinje el. loblinje, och alltefter
graden av veckning och krusning hos
tvärväggarna blir denna mer el. mindre komplicerad.
Genom den ofantligt förlängda
sammanväxnings-linje, som sålunda uppstår, och de starka stöttor,
som hålla skalväggarna isär, erhåller skalet en
mycket stor motståndskraft mot sidotryck. Redan
embryonalkammaren, som är blås- el. äggformad,
är vanligen spiralböjd. Bakre delen av djurets
mantel var endast på ett litet område fäst vid
embryonalkammarens bakre väg. Vid tillväxten
flyttade sig djuret ett stycke ut i skalet, den
bakre kroppsbetäckningen utdrogs härvid till en
tunn sträng, den s. k. sifonen, och bakre
mantelytan avsatte en skiljevägg bakom djuret; kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
