Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arrest - d’Arrest, Heinrich Ludwig - Arrestant - Arrestera - Arresö - Arrêt de prince - Arretering - Arrhenatherum, knölhavre - Arrhenius, släkt - Arrhenius, 1. Jacob - Arrhenius, 2. Carl Axel - Arrhenius, släkt - Arrhenius, 1. Johan Petter - Arrhenius, 2. Svante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
821
d’Arrest—Arrhenius
822
nattläger. Då straffet pågått i tre dagar, skall
göras en dags uppehåll, varunder den arresterade
hålles under bevakning i låst, ljust rum, och
nämnda dag inräknas ej i strafftiden. Sträng
a. får icke åläggas den, som ej fyllt 18 år.
Strafftiden kan för resp, straffarter under
vissa omständigheter ökas a) och b) till 30
dagar, c) till 15 dagar och d) till 10 dagar.
Är någon ålagd skärpt el. sträng a. men
finnes icke utan våda för hälsan kunna
undergå sådant straff, skall straffet förvandlas
till vaktarrest.
d’Arrest [darä’], Heinrich Ludwig,
dansk astronom (1822—75), prof, i astronomi i
Köpenhamn 1857. d’A. upptäckte över 200
ne-bulosor och 3 kometer. En av de senare bär hans
namn.
Arresta’nt, en, som undergår arreststraff,
sitter i arrest.
Arrestera, taga i fängsligt förvar.
A’rresö, i Nordsjälland, Danmarks största
insjö; 41 km2. A. stod fordom i förbindelse med
Roskildefjorden men avstängdes därifrån genom
flygsand och är nu förbunden med fjorden genom
en av Frederik IV anlagd kanal, vid vars
mynning Frederiksværks fabriker anlagts.
Arrét de prince [arä’-da-prå’s], fr.,
kvarhållan-de av utländska handelsfartyg i en hamn vid
förestående krig el. efter krigsutbrott i
ändamål att hindra fartygen från att lämna fienden
viktiga meddelanden.
Arretèring, en mekanism för fasthållande av
eljest rörliga delar i vissa fysikaliska
instrument (kompasser, galvanometrar m. m.), då
instrumentet icke är i användning el. skall
transporteras.
Arrhena’therum, knölhavre, se
Havresläktet.
Arrhenius, släkt, som under namnet Kap
felman skall ha inkommit från Bayern. Namnet A.
antogs av rikshistoriografen Claudius A., som
1684 adlades Örnhielm, och de flesta av hans
bröder.
1) Jacob A., psalmdiktare (1642—1725).
Som akademiräntmästare i Uppsala bragte han
univ:s arkiv och räntekammare i förträffligt
skick; 1687—1716 var han slutligen prof, i
historia. Men det är företrädesvis som
psalmdiktare A. fortlevat i eftervärldens hågkomst.
Han har bl. a. författat de kända psalmerna
nr 120, 306 och 396 i Sv. ps.
2) Carl Axel A., den föreg:s sonsons son,
kemist (1757—1824). Anställd vid artilleriet,
deltog han i 1788 års fälttåg i Finland och blev
1801 fälttygmästare och major vid Svea
artilleriregemente samt erhöll 1816 uppsikt över
kruttillverkningen i riket. A. ägnade sig med
intresse åt mineralogiska forskningar och upptäckte
ett nytt material, ytterit. Under en tids vistelse
i Paris 1787—88 kom A. i beröring med den
tidens yppersta kemister, ss. Lavoisier, och vanns
för dennes reformsträvanden inom kemin.
Arrhenius, småländsk allmogesläkt, vilken
antog namnet Arenius efter Årena, Målilla sn.
1) Johan Petter A., botanist, agronom
(1811—89). Vid sidan av sin lärarverksamhet som
docent i botanik i Uppsala (1840) och e. o.
adjunkt i praktisk ekonomi 1846 (prof :s titel
1850) sysslade A. med praktiskt lantbruk och
utgav 1844 den mycket uppmärksammade skriften
”Om vexelbrukets grunder”. Sekreterare i
kommittén för inrättande av Ultuna lantbruksinstitut
(1841—44) och från institutets början 1846 till
1862 föreståndare för
institutet, genomförde
han läroverkets
organisation och stora
förbättringar vid Ultuna
egendom på ett sätt,
som vann stort
erkännande. Som
sekreterare i
Lantbruksakademien och dess för-
valtningskommitté
(1862—81), utövade
A. ett övervägande
inflytande på
ledningen av jordbrukets
utveckling under denna
tid. Därtill bidrog i väsentlig mån hans flitiga
författarverksamhet.
2) Svante August A., fysiker, kemist (1859
19/2—1927 2/io), 1878 fil. kand, i Uppsala samt
1884 fil. lic. och fil. dr samt docent i fysikalisk
kemi vid Uppsala univ. A. studerade 1881—83
under Edlund i Stockholm ledningsförmågan hos
lösningar av elektrolyter och leddes därunder
till den åsikten, att sådana lösningar, som äro
ledare för elektricitet, innehålla de lösta ämnena
delvis dissocierade i elektriskt laddade radikaler
(joner). Han utbildade denna åsikt till en
omfattande teori, den s. k. elektrolytiska
dissocia-tionsteorien, som skapade en ny, strängt
vetenskaplig uppfattning om talrika kemiska
företeelser och ligger till grund för den moderna
elektrokemien. A. arbetade 1886—88 på Kohlrauschs,
Boltzmanns, Ostwalds och van’t Hoffs
laboratorier samt somrarna 1902—03 vid Danmarks
och Preussens seruminstitut. Han blev 1891
lärare i fysik vid Stockholms högskola och var
prof, därstädes i samma ämne 1895—1905,
då han utnämndes till föreståndare för
Vet.-akad:s Nobelinstitut för fysikalisk kemi. Redan i
sin gradualavhandling, ”Recherches sur la
conduc-tibilité galvanique des électrolytes” antydde A.
den elektrolytiska dissociationsteorien och drog
flera viktiga slutsatser därur. Närmare
utformade han denna teori 1887 i ”Försök att beräkna
dissociationen (aktivitetskoefficienten) hos i
vatten lösta kroppar”. Utgående från sin
disso-ciationsteori har A. även undersökt gasernas
ledningsförmåga. Dissociationsteorien och den
moderna fysikaliska kemien har A. framställt i sin
”Lärobok i teoretisk elektrokemi” (1900). Ur
sina åsikter om gasers ledning har han härlett
en teori för luftelektriciteten; om
luftelektriciteten och de därmed besläktade fenomenen, ss. åska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
