Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Asien - Geologiska förhållanden - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
873
Asien
874
geologiska byggnad består A. dels av några
större områden, där de sedimentära
formationerna äro jämförelsevis orubbade, Sibirien,
Arabien, Främre Indiska halvön och delar av Kina,
dels av mellan dessa områden framstrykande
veckningszoner med bergskedjor av paleozoisk och
tertiär ålder. Paleozoiska veckzoner omsluta det
nämnda sibiriska oveckade området i en stor
båge, som kan följas från Novaja Zemlja längs
Dral över bergsryggar på Kirgisstäppen,
Tarba-gataj, Altaj och de Sajanska bergen vidare
österut ända till Stilla havet. Främre Indiska halvön
utgör ett gammalt fastland, som hör till den
stora Gondwanakontinenten. Bortre Indien med
angränsande delar av Sydkina upptages däremot
till större delen av paleozoiska veckningszoner.
Den tertiära veckzonen omfattar hela Mindre
Asien och Kaukasus, varifrån den stryker fram
genom Persien, och i Pamir delar den sedan
upp sig i en sydlig gren, omfattande Himalaja,
och en nordlig, till vilken Tien-shan och
Kun-lun höra. De paleozoiska bergskedjorna
uppbyggas övervägande av kristallina skiffrar.
Tertiär-formationen består, även där den nu bildar de
högsta bergskedjorna, av marina kalkstenar och
andra marina sedimentbergarter, varav framgår,
att ännu under tertiärtidens förra del denna
veckzon upptogs av ett hav. Detta tertiära
”Medelhav” sträckte sig över Sydeuropa och
södra Centralasien ända från den nutida
Atlanten till Stilla havet. Jämte
sammanveckning-arna ha bristning av jordskorpan och
förkastningar spelat in i gestaltningen av A:s byggnad.
Tertiära sänkningsfält el. gravsänkor, bildade
genom sådana förkastningar, äro exempelvis
Röda havet, Döda havet, Hindustans lågland, de
östasiatiska inhaven, Bajkalsjön. Mellan
sänk-ningsområden kvarstående partier av jordskorpan
äro åter Dekkanplatån, Tibetanska högplatån
m. fl.
De tertiära veckningarna och förkastningarna
ha varit åtföljda av vulkaniska företeelser,
varom de väldiga vulkanerna inom dessa
störnings-zoner bära vittne. I fråga om berggrundens
sammansättning må ytterligare nämnas, att urberg
och andra äldre kristallina bergarter intaga stora
områden i östra och södra Dekkan, på Korea
och i Manchuriet, paleozoiska formationer i Kina
och i Sibirien mellan Jenisej och Lena,
meso-zoiska formationer i n. Arabien och Sydkina och
tertiära avlagringar ö. om Kaspiska havet till
Aralsjön. De här uppräknade områdenas
sedimentformationer falla utanför de ovan beskrivna
veckningsregionerna och befinna sig, frånsett
urberget, i sitt ursprungliga horisontala läge. De
oveckade tertiära och mesozoiska formationerna
sträcka sig flerstädes in över de paleozoiska
veckningsregionerna, vilkas denuderade
bergskedjor de i större el. mindre utsträckning övertäcka
och dölja. Bland de kvartära avlagringarna äro
främst att nämna de stora flodernas vidsträckta
deltabildningar, ökenområdenas flygsand och
stäppregionernas 1 ö s s j o r d. Den sistnämnda
har under tidernas lopp kunnat hopa sig till
betydande mäktighet. Den för tropikerna utmär-
Lösslandskap i Honan, Kina, n. om Huang-ho.
kande rödbruna vittringsjorden, late rit, är i
de regnrika delarna av Sydasien den vanligaste
jordarten. På den sibiriska tundran täckes den
till stort djup frusna jorden av mäktiga och vitt
utbredda torvbildningar. Moräner och andra
gla-ciala avlagringar äro i A. inskränkta till
bergskedjorna.
Klimat. Atmosfärens allmänna cirkulation
påverkas väsentligt av A:s stora landmassa. Genom
den starka utstrålningen från Sibiriens och
Turans lågslätter samt Tibets högslätter bildas där
om vintern en anticyklon. Den uppstående
luftströmningen medför ringa nederbörd på
kontinenten och en i stort sett av främmande
lufttillförsel obehindrad avkylning. Den star.ka
upphettningen om sommaren ger upphov till ett
lågtrycksområde, som, starkast utpräglat över
Belutsj istan, sträcker sig långt bort i n. ö.
riktning; det bringar högtrycksbältet på 30—450 n.
br. att helt försvinna över den asiatiska
kontinenten och medför s. v. vindar i s., s. ö. vindar i ö.,
och n. vindar i v. Sibirien. De regnrika,
sydöst-och sydvästvindarna tvingas av bergskedjor att
avbörda sig sitt vatteninnehåll på dessas
lovart-sidor, så att intet blir över för högslätterna i lä;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
